Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kusin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUS
KYP
883
Deraf Julkuse. — 2) (fig. fam.) Den förnämste,
öfverman. Han är k-n för dem allesammans.
KUSIN, -i’n, c. (fr. Cousin, Cousine) i)
Syskonbarn. — 2) Benämning, som man af artighet ger
närmare umgängesvänner af andra könet. — 3) (fam.)
Flicka, som af någon underhålles. En liten k.
KUSINSKAP, n. 3. 1) Slägtskapsförbållandet
emellan syskonbarn. — 2) Förhållandet emellan
umgängsvänner, som kalla hvarandra kusin.
KUSK, m. 2. (t. Kutscher) 1) Person, som
kör en större promenad- eller resvagn. — 2)
Person, antagen i ens tjenst, för att köra hästarna,
då man åker.
KUSKA, v. n. 4. (fam.) 4) Köra en vagn
som kusk. — 2) Åka. K. omkring. —
Kuskande, n. 4. o. Kus kning, f. 2.
KUSKBOCK, m. 2. eller
KUSKSÄTE. n. 4. Det säte framtill på en
vagn, hvarpå kusken eller den körande sitter.
KUSLIG, a. 2. (fam.) Se Ruskig. —
Kus-lighel, f. 3. — Kusligt, adv.
KUSSA, f. 4. (fiskslag) Se Tånglake.
KUST, m. 3. Landet längs med hafvet. Segla
längs k-en. — Sä. Kustbo, -bebyggare,
-handel, -handlare, -land, -ort, -stad,
-sträcka.
KUSTBATTERI, n. 3. Se Strandbatteri.
KUSTFARARE, m. 5. En, som idkar
kustfart.
KUSTFART, m. sing. Sjöfart längs efter
kusten af elt land.
KUSTFARTYG, n. 5. Litet, mest öppet
fartyg, som längs kusten förer varor ifrån en hamn
till en annan.
KUSTOD, -öd, m. 3. (lat. Custos) Ord eller
stafvelse, som sättes till höger under en skrifven
eller tryckt sida, för att visa början af nästa sida.
[Cu-]
KUSTVAKT, f. 3. Vaktpostering, i krig
uppställd på en kust, för att skydda den emot
fiendt-liga anfall.
KUTA, v. n. 4. (fam.) Springa krokryggig.
— Kutande, n. 4.
K UTE, m. 2. (jäg.) Ung skäl.
KUTIG ell. KUTRYGGIG, a. 2. Som har i
båge utåt krökt rygg. — Ordet heter, enligt Ihre,
rätteligen Kupryggig, således: som har kupig
rygg. — Kutryggighet, f. 3.
KUTTER, külfr, m. 2. pl. kuttrar, (eng.
Culler) Enmastadt fartyg, nästan lika tackladt
som en jagt, men större och skarpare bygdt.
KUTTING, m. 2. Se Kagge.
KUTTRA, v. n. 4. 1) Säges om det
egendomliga, ömma ocb vemodiga läte, som dufvorna
låta höra. — 2) (fig.) Samtala Ömt och
kärleksfullt. — Kuttrande, n. 4.
KUVERT, kuvä r, n. 3. (fr. Couvert, af
Cou-vrir, beläcka) 4) Tallrik med servet, knif, gaffel
och sked, som framsättes på ett spisbord för
hvarje gäst. — 2) Fodral, innehållande knif, gaffel
och sked. — 3) Omslag om bref. [Cu-.]
KUVERTERA, v. a. 4. Slå in (ett bref),
förse med omslag. — Kuverterande, n. 4. o.
Kuverter ing, f. 2.
KYCKLING, m. 2. (t. Küchlein, dim. af fr.
Coq ell. A. S. Cocc.) Unge af höns.
KYCKLINGBUR, m. 2. Bur för kycklingar,
eller hvari kycklingar hållas instängda.
KYCKLINGHÖNA, f. 4. Höna, som bar
kycklingar.
KYFFE, n. 4. (fam.) Litet eländigt hus eller
rum.
KYLA, v. a. 2. 4) Göra kallare, kall. K. en
dryck. K. af, se Afkyla. — 2) Väcka en känsla
af köld eller svalka. Glass kyler. — K. sig,
v. r. Ådraga sig yttre skada (kylsår, ömkyla)
genom köld. — Bör ej förvexlas med Förkyla
sig. — K-nde, part. akt. Som kyler, svalkar.
Brukas stundom adjektivt, t. ex.: K. medel.
KYLA, f. sing. (af Kall) 4) Mindre grad af
köld. Höstens k. och vinterns köld. — Syn.
Se Köld. — 2) Lindrig känsla af köld. Känna
en k. i kroppen.
KYLARE, m. B. Den del af eu
distilleringsapparat, hvaruti ångorna åter kondenseras till
flytande form.
KYLFAT, n. B. Kärl med kallt vatten för
kylrörels afkylning på en distilleringsapparat.
KYLIG, a. 2. Något kall. K. väderlek. —
Syn. Sval, Kall. — Kylig het, f. 3.
KYLKITTEL, m. 2. pl. — kittlar. Kittel,
som begagnas vid sockerraflinering till
sockerlagens afkylning.
KYLLER, tjy’H’r, m. B. Läderharnesk för
bröst och rygg, af buffel- eller elghud.
KYLLERFÄRG, m. sing. Gul sämskskinnsfärg.
— Kyllerfärgad, a. 2. Som har denna färg.
KYLNING, f. 2. Handlingen, hvarigenom
något kyles. — Syn. Afkylning.
KYLPANNA, f. 4. Se Kylfat.
KYLPLÅSTER, n. B. Plåster, hvarmed
kyl-skador helas.
KYLREDSKAP, m. sing. Se Imkylare.
K YLRÖR, n. B. Rör, som går ifrån hatten
på en distilleringsapparat, och hvaruti ångorna
afkylas.
KYLSA, tjy’llsa, v. n. 4. (fam.) K. pa,
insvepa i kläder, så all de silta påsigt. K. pa sig,
insvepa sig i kläder, som sitta påsigt och utan
ordning.
KYLSALVA, tjy’lsållva, f. 4. Salva för kylsår.
KYLSE, ljy’llse, n. 4. (fam.) En hop
sammanlagda, i hvarandra invecklade kläder.
KYLSIG, a. 2. (fam.) Sittande i kylsen, påsig.
K-a kläder. — Kylsighet, f. 3. — Kylsigt,
adv.
K YLSLÅ, tjy Islå’, v. a. 3. (böjes som Slå)
Låta en het vätska stå, tills den afsvalnat. —
Kylslagen, part. pass. Nytljas nästan
adjektivt. K. dryck. — KyIslående, n. 4.
KYLSVULST, m. 3. Svulst, uppkommen
genom verkan af stark köld.
KYLSÅR, n. S. Sår, förorsakadt af stark köld.
KYLUGN, m. 2. (fabr.) Ugn till afkylning,
efter föregående smältning.
KYNDEL, tjy’nnd’l, m. sing. ört af fam.
Labiatæ, hvilken odlas som apoteks- och
köks-krydda. Satureja hortensis.
KYNDELSMESSA, f. 4. Kyrkohögtid,n som
firades under katolska tiden d. 2 Febr, till
åminnelse af J. Marias kyrkotagning eller kyrkogång.
Benämningen härleder sig ifrån lat. Candela, ljus,
emedan denna dag en ovanlig mängd ljus brunno
i kyrkorna. — Ss. Kyndelsmessodag>-
KYNNE, n. 4. (gam.) Sinnelag, lynne. Deraf
Okynnig.
KYP, m. 2. Stort kärl af koppar eller trä,
med en djuplek ifrån 8 till 20 fot, och hvari
större partier af färggods kokas.
KYPARE, m. B. Den, som på en vinkällare
betjenar gästerna. — Syn. Källarsven, Skänksven.
KYPBLÅTT, n. sing. (färg.) Äkta blått, som
färgas i kyp.
KYPERT, ljy*p’rt, m. sing. (af holl. Keep,
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
