Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kyrkolagfarenhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYR
KYS
885
KYRKOLAGFARENHET, f. 3. Den del af
lagfarenhelen, som angår kyrkan och dess
medlemmar.
KYRKOLÄRARE, m. 5. Se Religionslärare.
KYRKOMEDEL, n. 3. pl. Penningmedel,
tillhöriga en kyrka.
KYRKOMESSA, f. 4. (bibi.) En årlig högtid,
firad till minne af templets, altarets m. m.
invigning.
KYRKOMUSIK,–––––i’k, m. sing. Sådan slags
musik, som brukas vid den offentliga gudstjensten
i kyrkorna.
KYRKOMÖTE, n. 4. Församling af de
förnämsta andelige i kristenheten, i en kristen
församling eller elt land, för att Öfverlägga om
kyrkan rörande vigtiga ämnen.
KYRKONÄPST, m. 3. Straff, som af kyrkan
ålägges någon till bot.
KYRKOORDNING, f. 2. Stadgad ordning till
efterrättelse vid dcn offentliga gudsljensten. —
Syn. Liturgi.
KYRKOPATRON,–––––-ön, m. 3. Person, som,
på grund af större godsbesiltning inom en
församling, äger alt vid inträffande ledighet utnämna
pastor derstädes.
KYRKOPLIKT, f. 3. Enskilt k. ell. enskilt
skrift, den mildare grad af kyrkostraff eller
kyr-koplikt, som beslår i förbrytarens bekännelse och
afbedjande af sitt brott, i själasörjarens och några
få vittnens närvaro, hvarefter aflösning meddelas
honom. Uppenbar k., en offentligen inför hela
församlingen aflagd syndabekännelse af en lagfälld
brottsling. Stå uppenbar k.
KYRKOREFORM,–––––-få’rrm, m. 3.
Förbättring af kyrkoväsendet.
KYRKOREGERING, f. 2. ell.
KYRKOREGE-MENTE, n. sing. Kyrkans (bem. 2. d) styrelse.
KYRKORÅD, n. 5. Så kallas, i hvarje
församling, kyrkoherden jemte kyrkovärdarnc samt
några af församlingens invånare, hvilka samfalt
hafva vården om kyrkans ekonomiska
angelägenheter och handhafva Verkställigheten af
kyrko-slämmobeslulpn.
KYRKORÅN, n. 5. Rån, hvarigenom en kyrka
beröfvas någon af dess tillhörigheten
KYRKORÅNARE, m. 3. En, som föröfvar
kyrkorån.
KYRKORÖFVARE. m. 3. Se Kyrkotjuf.
KYRKOSAKER, f. 3. pl. En kyrka tillhöriga
saker.
KYRKOSAMFUND, n. B. Samfund af
tros-förvandter.
KYRKOSKRUD, m. 2. Samleliga en kyrkas
tillhörigheter, som begagnas vid den offentliga
gudstjensten, såsom: messhake, mess-skjorta, kalk,
handbok, m. m.
KYRKOSTADGA, f. pl. — stadgar. Stadga
i afseende på kyrkoväsendèt.
KYRKOSTATEN, m. sing. def. Benämning
på det land, hvilket styres af påfven såsom
verlds-lig regent.
KYRKOSTRAFF, n. 3. Straff, som af
kyrkan (bem. 2. d) ålägges en förbrytare.
KYRKOSTYRELSE, f. 3. Styrelse af kyrkans
(bem. 2. d) angelägenheter.
KYRKOSTÖLD, m. 3. Stöld, hvarigenom
något af en kyrkas tillhörigheter offentligen till—
gripes.
KYRKOSTÖT, m. 2. Sc Kyrkovaktare.
Anm. Benämningen härleder sig deraf, all
kyr-kovaklaren fordom gick omkring i kyrkan,
under predikan, med en lång slaf, försedd med
skramlande ringar, m. m., och stötte dermed i
golfvel eller väckte med lätla slag sofvande
ahörare.
’ KYRKOSÅNG, m. sing. Den vid offentliga
gudsljensten i kyrkorna öDiga sången.
KYRKOSÖNDRING, f. 2. Tros-söndring
emellan bekännare af cn och samma religionslära.
KYRKOTAGNING, f. 2. En i kristna
församlingen antagen ceremoni, hvarigenom en
barn-sängsqvinna, sex veckor efter barnsbörden, åter
högtidligen lages i kyrka, d. v. s. förklaras kunna,
såsom vederbörligen renad, besöka den allmänna
gudsljensten.
KYRKOTIONDE, m. sing. Tionde, som
erlägges till kyrkan.
KYRKOTJENARE. m. B. Se Kyrkobetjent.
KYRKOTJUF, m. 2. pl. — tjufvar. En, som
stjäl något af en kyrkas tillhörigheter.
KYRKOTJUFNAD, m. sing. Se Kyrkostöld.
KY’RKOTUKT, m. sing. Inbegreppet af alla de
medel, af hvilka kyrkan (bem. 2. d) beljenar sig,
för att hålla sina medlemmar till ållydnad af
hennes bud.
KYRKOVAKTARE, m. B. Den af
kyrkobe-tjeningen, hvilken det åligger att tillse, det intet
störande inträffar under gudsljensten.
KYRKOVIGNING, f. 2. En kyrkas högtidliga
invigning.
KYRKOVIN, n. 3. Se Nattvardsvin.
KYRKOVIS1TATION,–––––-tschön, f. 3.
Vi-silation, som af biskop anställes i en församling,
då kyrkoherden bör redovisa för sin
embelsulöf-ning och särdeles förvaltningen af kyrkans
inventarier och inkomster.
KYRKOVÄRD, m. 2. Person, vid
sockenstämma genom val ulsedd att bevaka en kyrkas
angelägenheter och indrifva dess inkomster. —
Sä. K-ssyssla.
KYRKOVÄSENDE, n. sing.’ Allt hvad som
har afseende på eller står i sammanhang med
kyrkan i ett land och dess styrelse.
KYRKOÅR, n. B. Det kyrkliga året, som
börjar med första söndagen i Advenlet.
KYRKOÄRENDER, n. 3. pl. Sådana ärender,
som angå religionen och den offentliga
gudstjensten i ett land.
KYRKPSALM, tjy’rrksållm, m. 3. Psalm,
antagen att sjungas vid den offentliga gudstjensten.
o KYRKRÅTTA, f. 4. Råtta, som har sitt
tillhåll i en kyrka. (Fam. skämlv.) Fattig som en
k., mycket fattig.
KYrRKSAM, a. 2. (fam.) Som ofta besöker
kyrkan.
KYRKSILFVER, n. sing. Silfverkärl, som
tillhöra en kyrka.
KYRKSOCKEN, f. 2. pl. — socknar. Se
Socken.
KYRKTAGA, v. a. 3. (böjes som Taga) Taga
i kyrka, d. v. s. med en föreskrifven enkel
ceremoni åter gifva en barnsängshustru tillåtelse att
besöka den offentliga gudstjensten.
KYRKTAGNING, se Kyrkolagning.
KYRKTID, m. 3. Tid alt gå i kyrkan; äfv.
tiden, hvarunder offentlig gudsljenst hålles i cn
kyrka.
KYRKVAKTARE, se Kyrkovaktare.
KYRKVALL, m. 2. Platsen utanför en kyrka.
KYRKVÄG, m. 2. 4) Väg. som går till en
kyrka. — 2) Färd, vandring till kyrkan. Möta
någon på k-en.
KYSK, a. 2. 4) Som afhåller sig ifrån oloflig
kärleksnjutning. Den k-e Josef. Den k-a Lu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
