Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kyskhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
886 KYS
crelia. — 2) Aflägsnad ifrån allt, som sårar
blygsamheten, ärbarheten. En k. kärlek. EU k-t
hjerla. K-a öron, tankar, samtal. En k. stil.
— Syn. Ren, Oskyldig.
KYSKHET, f. 3. 1) Den dygd, hvarigenom
man afhåller sig ifrån oloflig kärleksnjulning. Den
äktenskapliga k-en. — 2) (i katolska läran)
Fullkomligt afhållande från kärlekens nöjen. Aflägga
löfte om beständig k. — Ss. K-slöfte.
KYSKT, adv. På ell kyskt sätt, i kyskhet.
Lefva k.
KYSS, m. 2. Handlingen, då man kysser.
Få, gifva, laga, stjäla, röfva en k. — Syn.
Puss.
KYSSA, v. a. 2. Trycka sin mun på en
persons ansigte, läppar, händer, eller på elt ting, af
vänskap, kärlek, artighet, vördnad. K. någon på
mun, på hand, på pannan. K. fållen af ens
klädnad. K. påfven på lo/feln. Jag kysser er
hand, min nådiga, o. s. v., hönighetsultryck i
slutet af bref. — K. betyder alllid, när intet
bestämmande ord är bifogadt: kyssa på munnen,
t. ex.: Hon kysste barnet: k. hvarandra. —
(Talesätt) K. den hand man gerna såge vara af,
visa sig Ödmjuk och ärlig emol den, hvars ofärd
man gerna önskade. K. barnet för ammans
skull, söka ställa sig in bos någon, genom att
berömma hvad densamma tillhör; äfv. fjäsa för
någon, för atl dermed ställa sig in hos en annan.
K. bort, se Bortkyssa. — K-s, v. d. Kyssa
hvarandra. — Kyssande, n. 4. o.
Kyss-ning, f. 2.
KYTTA, v. n. 4. (pop. o. fam.) Hoppa.
RYTTARE, m. 3. (fam.) Liten yr gosse.
KÅDA, f. 1. Tjockt, fett, oljigt, brännbart
ämne, som utsipprar af vissa iräd, såsom l. ex.
gran, tall, m. 11.
KÅDA, v. a. 1. Bestryka med kåda.
KÅDAKTIG, a. 2. Som liknar kåda.
KÅDDE, se Kodde.
KÅDIG, a. 2. 4) Se Kådaktig. — 2) Full
mcd kåda, besmetad med, nedsmutsad af kåda.—
Kådighet, f. 3.
KÅFVE, se Kofve.
KÅK, m. 2. 4) Påle, bvarpå halsjernet är
fäsladt, och hvarvid förbrytare schavoltera. —
Syn. Skampåle, Påle. — 2) (fam.) Befäst ort af
ingen betydenhet.
KÅKSTRYKA, v. a. 3. (böjes sorn Stryka)
Gifva någon spö på pålen. — Kåkslrykning,
f. 2.
KÅL, m. sing. 4) Ett växlslägle af de
Kors-blommige, af hvars många arter de flesta äro
ätbara. Brassica. Se f. ö. Blomkål, Blåkål,
Kruskål, m. fl. — 2) Den allmännaste arlen af detta
slägte, äfv. kallad Hvitkål. Brassica oleracea. —
3) a) Maträtt, tillagad af kål. Slufvad k. — b)
Se Kålsoppa. — Ss. K-blad, -frö, -stånd.
KÅLFJÄRIL, m. 2. Ett slags fjäril, som gör
mycken skada på kål. Papilio brassicæ.
KÅLFRÖ, n. 4. 4) Frö af kål. — 2) (i sing.)
a) En mängd af sådana frön. — b) En liten svamp
på kålarter. Sclcrotium Brassicæ.
KÅLGÅRD, m. 2. 4) Täppa, der kål är
plan-terad. — 2) Se Kryddläppa.
KÅLHUFVUD. n. 4. pl. — hufvuden. De i
form af ett hufvud knutna bladen på kål.
KÅLJERN, n. B. Krokjgt, hvasst jern på ett
långt skaft, hvarmcd hvitkål hackas, då man vill
inlägga den till surkål.
KÅLLAND, kal-lånnd, n. B. Åker- eller
trädgårdsland, planteradt med kål.
KÄB
KÅLMASK, m. 2. Larven af kålfjärilen.
KÅLPALM, f. 3. Vestindisk palmarl, som
uppnår ända lill 300 fots höjd, och hvars ännu
outvecklade bladknopp afskäres och användes som
kål, hvilken är utmärkt läcker. Areca oleracea.
KÅLPLANTA, f. 4. Kålväxten, innan den
hunnit knyta sig, isynn. i plantskolor eller nyss
utsatt på land.
KÅLRABI, m. sing. En art af Kålslägtei.
Brassica gongylodes.
KÅLRANUNKEL, kåfranünngk’1, m. 5. pl.—
unkler. Allmänt växande ört af Ranunkelslägtet,
med gula blommor. Ranunculus Ficaria.
KÅLROFVA, f. 4. eller vanligare:
KÅLROT, f. 3. pl. — rötter. Se Rotkål.
KÅLSAT, ka Isåt, m. sing. (t. Kohlsaat) En
artförändring af Åkerkål. Brassica campestris var.
oleifera.
KÅLSNACKA, f. 4. Insekt af Tvåvingarnes
ordning, en tum lång, gråaktig med svarta ögon.
Tipula oleracea.
KÅLSOPPA, f. 4. Soppa, tillagad af kål.
KÅLSPIRA, f. 4. Spira, som växer upp ifrån
en kålslock, sedan hufvudet blifvit aflaget.
KÅLSTOCK, m. 2. Den tjocka stammen till
ett kålhufvud.
KÅLSTÅND, n. S. Stånd af en kålplanta,
innan den hunnit knyta sig.
KÅLSUPARE, m. B. (fam. skämlv.) Lika goda
k., den ene icke bättre än den andre.
KÅLT, se Kolt.
KÅLTISTEL, m. 2. pl. — tistlar. Mångårig
växl, som kan begagnas till grönkål, då den är
späd. Cnicus olcraceus.
KÅLTÄPPA, f. 4. Se Kålgård.
KÅNA. se Kona.
KÅNKA, kå’nngka. v. n. 4. (pop. o. fam.) Med
möda bära någol mycket tungl. — Kånkande,
n. 4.
KÅPA, f. 4. 4) (gam.) Kappa. Se f. ö. Kor-,
Munkkåpa, m. fl. — 2) Locket på en blåsbelg.
— 3) Den tjockare lerbeklädnad, som lägges
utanpå en gjutmodell. — 4) (bergv.) Den stenart, som
ligger öfverst på ett berg och bekläder det under
varande hellebergel. — B) J, Maria K., se
Kåp-örl, 2.
KÅPÖRT, f. 3. 4) örlsläglel Alchemilla. —
2) En art deraf mcd små gröna, hopklasade
blommor. Kallas äfven Daggskålar, Skåcka, J. Maris
Kåpa.
KÅR, m. 3. Nytt stafningssäll för Corps.
KÅRE, m. 2. pl. kårar. Frisk vind i
seglen. — Helte i fornspråket Kare, som betydde:
vind: äfv. vindens gud.
KÅRT, m. fl., se Kort, &c.
KÅT, a. (utan neutr. sing. indef.) Lågt ord i
st. f. Kätljefull. — Hette i fornspråket K atur,
och betydde då: munter, lefnadsluslig, vid gladt mod.
KÅTA, f. 4. 4) (i äldre språkel) Hydda. —
2) (nu) Benämning på Lapparnes tjäll.
KÅTA. v. a. 4. (pop.) Se Tälja.
KÅTHET, f. 3. (lågt) Se Källja.
KÅTKANT, m. 3. Afskuren kant af en bulle.
KÄ (k hårdt), m. 3. (fr. Quai) Se Kaj.
KÄBBEL, n. sing. (fam.) Oaflålligt tvistande
om småsaker.
KÄBBLA, v. n. 4. (fam.) Ulan uppehör tvista
om småsaker. — Kommer af gamla ordet Gebbla
ell. Giäbla (t. kibbeln), tala emol någon. —
Käbblande, n. 4.
KÄBBLARE, m. B. (fam.) En, som är fallen
för alt käbbla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
