Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Käck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄC
KÄCK, a. 2. 4) Tapper, modig. K. soldat.
— 2) Dugtig. K. arbetare. — 3) Som vittnar
om beslutsamhet; dristig, rask. K. teckning,
pensel. K-a drag. — Syn. Djerf.
KÄCKHET, f. 3. 4) Tapperhet. — 2)
Dristighet, raskhet.
KÄCKT, adv. Med käckhet. Slåss k.
KÄFLING, m. 2. (prov.) 4) Liten kafle. — 2)
Stut, ung oxe.
KÄFS, ljä’ffs, n. sing. (pop. o. fam.) Käfsande.
KÄFSA, tjä’flsa, v. n. 4. (pop. o. fam.) K.
eller k. emot, på elt näsvist, sturskt sätt säga
emot.
KÄFSANDE, n. 4. (pop. o. fam.) Näsvist,
sturskt motsägande.
KÄFT, tjä’tn, m. 2. 4) Del af nedra ansigtet,
hvari tänderna äro infattade. Öfra, nedra k-en.
(Fig.) I dödens k-ar, i dödens våld. Rycka ur
dödens k-ar, rädda från döden. — 2) (fig. fam.)
Mun. Slå, hugga en på k-en. Håll k-en, tig.
— Syn. Trut. — 3) Benämning på delar af
verktyg, då de hafva likhet med tandkäftar. K-arne
på ell skrufsläd. K-arne på hanen af ell
gevär, de delar deraf, som omfatta flintan.
KÄFTA, v. n. 4. (pop.) K. emot, på elt
näsvist och oförskämdi sätt säga emot.
KÄGELBANA, tjä’gg’lbåna, f. 4. 4) Bana för
klotets rullande vid kägelspel. — 2) Urbålkning
i nöten, hvari lekaren går uti elt stussarelås med
snällare. [Kegel —.]
KÄGELFORMIG, a. 2. Som har formen af
en kägla.
KÄGELKLOT, n. S. Klot, som begagnas vid
kägelspel.
KÄGELKUNG, m. 2. Kägla med knapp
öf-verst, och som alllid står i midien af leken.
KÄGELLEK, m. 2. 4) De nio käglorna, vid
kägelspel. — 2) Dessa käglor uppställda i fyrkant,
med kungen i midten.
KÄGELLIK, a. 2. Sc Kägclformig.
KÄGELRUTA, f. 4. Liten fyrkant med
platserna utstakade för alla käglorna, der de skola stå.
KÄGELSNÄCKA, f. 4. Elt slags kägclformig
snäcka. Conus.
KÄGELSPEL, n. 6. Spel med käglor ocb klot.
KÄGELSPELARE, m. S. En, som deltager i
kägelspel.
KÄGELSPELNING, f. 2. Se Kägelspel.
KÄGLA, tjä’ggla, f. 4. 4) Långt och smalt,
rundsvarfvadt, nedlill vidare, uppåt afsmalnandc
stycke trä, stundom upptill med hals och knapp
eller hufvud (hvilket den förnämsta i kägelleken
eller kungen alllid har), som, uppstäldl jemte
andra, begagnas vid kägelspel. Slå k-lor, spela med
käglor och klot. Slå många k-lor. — 2) Se
Kon. — 3) Kägelformigt berg. — 4) Del i nöten
på ett stussarelås. [Kegla.]
KÄK, m. 2. Den del af munnen, hvaruti
tänderna äro infattade. Öfra, undra k-en. — Ss.
K-muskel.
KÄKBEN, n. 8. Benämning på hvart och elt
af de bågformiga ben, som bilda käkarna.
KÄL, m. 2. (byggn.k.) Rund, konkav list, som
Utgöres af */< cirkel.
KÄLA, v. n. 4. (pop.) Frysa. Säges i fråga
om fasta kroppar, genomträngda af ett flytande
ämne. Marken k-r af vinterkylan. — V. impers.
Vara fryskallt. Del k-r på. — V. a. Göra stel
af köld. Den kalla blåsten har k-t mina
lemmar. Brukas isynn. i sammansättningen
Genom-käla. — Kälande, n. 4.
KÄLE, m. sing. Kyla i marken, hvarigenom
KÄL 887
dervarande vatten och fuktighet hålles i fruset
tillstånd. K en går vårtiden ur marken.
* KÄLKE, m. 2. pl. kälkar. Körredskap,
bestående af tvenne starka, jernskodda medar,
sammanhållna af starka tvärlrän. Forsla på k-kar.
Draga, skjuta på k. — Ss. Kälkmede.
KÄLKBACKE, m. 2. pl. — backar.
Snö-eller isbelagd backe, utför hvilken man kan åka
på kälke, utan tillhjelp af dragare. En lång,
brant k. Åka k., sittande på kälke, låta den af
sig sjelf glida utför en snö- eller isbelagd backe.
KÄLKBANA, f. 4. Isbana för kälkåkning.
KÄLKBORGARE, m. 8. (fam.) Ringa, obildad
borgare, som hänger fast vid gamla vanor. — Ss.
Kälkborgaraktig, -aklighel, -aktigt.
KÄLKSLÄDE, m. 2. pl. — slädar. Släde med
kälkmedar.
KÄLKVAGN, m. 2. Vagn, satt på kälkmedar,
eller försedd med medar i händelse af behof.
KÄLLA, f. 4. 4) Mindre vattensamling i
jordytan, uppkommen genom vattnets uppvällande ur
sjelfva jorden, genom så kallade källådror, och
ur hvilken således en större eller mindre mängd
vatten oupphörligen utflyter. En klar k.
Källorna indelas i kalla, varma och hela. — ’ Har
sammansättningarna: Regn-, Salt-, Mineralkälla.
— 2) (fig.) a) Upphof, ursprung. Gud är k-n
lill allt godt. Delta var k-n lill vår olycka.
— b) Ursprungliga texten för ett litterärt arbete.
Gå lill sjelfva k-n. — Syn. Original. — c) Bok,
skrift, hvarur en skriftställare hämtar uppgifter
för sitt arbete. De k-llor, en historieskrifvare
begagnar.
KÄLLARE, m. 2. o. 8. pl. källrar och
källare. 4) Rum, antingen helt och hållet eller till
större delen anbragt under jorden, så att luften
der jemförelsevis är sval om sommaren och ljum
vintertiden, och hvarest mat och dricksvaror
förvaras emot förskämning. Man har således Mat-,
Dricks-, Vinkällare, m. m. Lägga, förvara vin
i k. — Se f. ö. Iskällare, Mordkällare, m. fl.
— 2) Ställe, der vin, Öl och andra dricksvaror
försäljas, anlingen i gross (Gross- eller
Lager-källare), eller i minut (Vinkällare). Gå på k-n.
Han siller jeml på k-n. Han bor på k-n
Enigheten. — Ss. Källarbeljening, -disk,
-dörr, -glugg, -hvalf, -trappa.
KÄLLARDR1CKA, n. sing. Dricka, som
förvaras i källare (bem. 4).
KÄLLARGÄST, m. 3. En, som besöker
källare (bem. 2).
KÄLLARHÅLS, m. sing. Se Tibasl.
KÄLLARKRANS, m. 2. Målad krans,
ut-hängd som skylt utanför en källare (bem. 2).
KÄLLARKUND, m. 3. En, som ofta besöker
en källare (bem. 2).
KÄLLARLUCKA, f. 4. Lucka, hvarigenom
man nedgår till en källare (bem. 4).
KÄLLARMÄSTARE, m. 8. En, som idkar
käl-larrörelse.
KÄLLARNYCKEL, m. 2. pl. — nycklar.
Nyckel till en källare (bem. 4.)
KÄLLARRÄTTÅ, f. 4. Rålla, som har sitt
tillhåll i en källare (bem. 4).
KÄLLARRÖRELSE, f. 3. Försäljning i
minut, af vin och andra dricksvaror.
KÄLLARSAL, m. 2. Större rum, för källargäster.
KÄLLARSKYLT, m. 2. Skylt utanför en
källare (bem. 2).
KÄLLARSQVALLER, n. sing. (fam.) Sqvaller,
som har sin upprinnelse från samlal på källare.
KÄLL ARSPINDEL, m. 2. pl. — spindlar. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
