Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - Landgångspenningar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAN
LAN
ö
LANDGÅNGSPENNINGAR, m. 2. ph Den
betalning, som tillkommer en skeppare, för den
tid han, vid hafveri-lillfällen, no^gas uppehålla
sig i land.
LANDHAFRE, m. sing. Ett ogräs på åkrar,
till väit och utseende likt den allmänna häften
Avena fatua. Kallas äfv. Vildhafrc. Flyghafre.
LANDHÖJD, f. 3. Höjdsträckning I del inre
af ett land.
LANDHÖJNING, f. 2. Den långsamma, under
årtusenden småningom fortgående höjning af
jordens yla, relativt till andra delar deraf, hvilken i
vissa länder eller på vissa orter blifvit anmärkt.
LANDKARTA, f. 1. Karta öfver ett land
(till skilnad ifrån Sjökort).
LANDKNEKTAR, m. 2. pl. Örten
Melam-pyrum ncmorosum.
LANDKRABBA, f. 1. 1) En art krabba i
Vestindien, som lefver på land. Cancer ruricola.
— 2) (skämtvis, i motsats till Sjöinan) En, som
aldrig varit till sjös.
LANDKÄNNING, f. 2. (sjöl.) Hvarje föremål
på en kust, hvilket gör den igcnkännelig. Hafva,
fä l., vara eller komma i sigle af ett sådant
•föremål.
LANDLÖS, a. 2. Ulan landfäste. L. is.
LANDMÄRKE, n. 4. Bekant föremål på land,
till rättelse för sjöfarande.
LANDNING, f. 2. Tilläggning vid strand med
fartyg eller farkost.
LANDRYGG, m. 2. Bergsrygg eller hög
sandås, som genomlöper ett land.
LANDSBOK, f. 3. pl. — böcker.
Sammandrag af hela ett läns allmänna uppbörd för hvarje
uppbördsår.
LANDSBYGD, f. 3. 4) Bebodd landslrakt. Bo
i en vacker l. — 2) Brukas äfv. ofta i samma
mening som Landet (se Land, 3). På l-en.
LANDSFADER, m. 3. pl. — fäder. Ett lands
fader. Benämning på en regent, emedan han som
en fader bör vårda sig om sina undersåler.
LANDSFADERLIG, a. 2. Som tillhör, bör
väntas af en landsfader. L. omvårdnad.^
Landsfader ligen, adv.
LANDSFISKAL, –ål, m. 3. Fiskal i ett
visst landsdistrikt.
LANDSFLYKT, f. 3. Det straff, då någon
landsförviscs; äfv. en landsflyktings belägenhet,
tillstånd. Döma Ull l. Gå i L, fly ur sill land,
af fruktan för straff eller förföljelse. Drifva i
L, se Landsförvisa.
LANDSFLYKTIG, a. 2. Som lefver i
landsflykt.
LANDSFLYKTING, m. 2. En, som lefver i
landsflykt.
LANDSFRED, m. sing. Allmän fred och
säkerhet på vägar och stigar, som i de gamla
lagarna stadgades.
LANDSFÖRRÄDARE, m. 3. En, som gör sig
skyldig till landsförräderi.
LANDSFÖRRÄDERI, n. 3. Det brott, då
någon sätter sitt eget lands yttre säkerhet i fara,
genom all väcka krig emot detsamma eller på
något sätt understödja dess fiender.
LANDSFÖRVISA, v. a. 4. o. 2. Straffa
genom ådömandc af landsflykt.
LANDSFÖRVISNING, f. 2. 4) Bestraffning
med landsflykt. — 2j En landsflyktings tillstånd,
belägenhet. — 3) Tiden, hvarunder någon lefvai
l landsflykt eller är derlill dömd.
LANDSHERRE, m. 2. pl. — herrar. Den,
som ulöfvar högsta statsmakten i en sjelfständig slat.
n.
LANDSHERRLIG, a. 2. Som tillkommer en
landsherre. L-a rälligheler.
LANDSHJELP, f. sing. En allmän skatt, som
ständerna åren 4709 och 4720 ålogo sig till
afbe-(alning af rikets skuld.
LANDSHÖFDING, m. 2. Embetsman, som
slår i spetsen för en länsstyrelse. — Syn. Länets
höfding, Konungens Befallningshafvande. — Ss.
L-csälc.
LANDSHÖFDINGEDÖME. n. 4. Se Län, 2.
LANDSHÖFDINGE-EMBETE, n. 4.
Länsstyrelse, då, i landshöfdings frånvaro, hans makt
och myndighet ulöfvas af landssekreteraren och
landskamcreraren gemensamt.
LANDSHÖFDINGSKA. f. 4. En
landshöfdings fru.
LANDSHÖGHET, f. 3. En större tysk slats
förhållande till en tillföreoe riksomedelbar, men
numera mcdialiserad furste eller grefve.
LÄNDSKAMERERARE, m. 3. ell.
LANDS-KAMRER, m. 3. Embetsman, som är chef för
landskontoret i ett län och landshöfdingens
närmaste man i kameralärender. [— cam —.]
LÄNDSKANSLI, - -Ii’, n. 3. 4) Kansli, der
de offentliga handlingar, som tillhöra en
länsstyrelses embelsvcrksamhet, uppsättas och expedieras.
— 2) Samlcliga de personer, som der tjenslgöra.
[— cansli, — cancellie, — canlzli.]
LÄNDSK ANSLIST, - - i ssl,’ m. 3. Skrifvare
på ell la ndskansli. [ — canslist, — cancellisl,
— cantzlisl.]
LANDSKAP, n. 3. o. 3. 4) Eli stycke land,
danadl till form af ell helt, eller som på en gång
ligger utbredt för ögat. EU vackerl l. — 2) Se
Landskapsslyckc. — 3) Slörre del af en hel
slat med egen förvaltning (åtminstone fordom).
L-erna Upland, Södermanland. — Syn.
Provins. — Ss. L-sbeskrifning, -smålare,
-smålnin g.
LANDSKAPSLAG, m. 2. (ford.) Lag, som
gällde endast för ett landskap, l. ex. Vplands-,
Södermanlandslagen, m. fl.
LANDSKAPSMÅL, n. 3. Munart, som är
rådande i ett landskap. — Syn.
Provincial-dialckl.
LÄNDSKAPSORD, n. 3. Ord, som endast
är brukligt i ett eller flera landskap. — Syn.
Provincialism.
LANDSKAPSSPRÅK. n. S. Se Landskapsmål.
LANDSKAPSSTYCKE, n. 4. Målning, som
föreställer ett landskap.
LANDSKISTA, f. 4. Det ställe i ett
tingshus, der lagmannen förvarade dombok och rättens
handlingar.
LANDSKNEKT, m. 2. Se Lansknekl.
LANDSKONTOR, n. 3. 4) Räkenskapsverk
för ell län. — 2) Dess arbetsrum. — 3)
Samte-liga dervid tjenstgörandc personer. [— conlor,
— comploir.]
LANDSKONTORIST, –-i’sst, m. 3.
Skrifvare på ett landskontor.
LANDSKUNNIG, a. 2. Kunnig, känd öfver*
allt i ett land. En l. händelse.
LANDSKYLD, m. 3. 4) Ursprungligt en i
matvaror af vissa hemman utgående skatt till
konungens underhåll; blef sedan en allmän skatt*
som beialics in naiura. Har numera namn af
Jordeboksränla — 2) (i Inskränktare mening)
Del arrende i korn, malt, smör m. m., som
fordom erlades af åbon till egendomsherren.
LANDSKYRKA, f. 4. Kyrka i en landsför*
samling.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
