Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - Landslag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 LAN LAN
LANDSLAG, m. 2. Så kallades den lag, som
under medeltiden utarbetades, för alt blifva
gällande för hela riket.
LANDSMAN, lånndsmann, m. 3. pl. — män.
En, som tillhör samma land som en annan. Jag
är l. med honom. Han är min (. Vi äro
l-män. — I feminin har man börjat bruka
Lands maninna.
LANDSMANSKAP. n. 3. Det förhållande,
som äger rum emellan landsmän. / främmande
land har l-cl alltid en viss dragningskraft.
LANDSORT, lånndsört, m. 3. Ört, belägen
på landet, landstrakt.
LANDSPLÅGA, f. 4. Plåga, som låter känna
sig för ett helt lands innebyggare. Pest, hunger
och krig äro svära l-gor.
LANDSPOLE, m. 2. pl. — spolar. Se
Isfågel. *
LANDSRÄTT, m. sing. Lag, som gällcr
särskilt för landet (till skilnad ifrån Stadsrätt).
LANDSSED. m. 3. Sedvana, som genom
långliga tiders brnk vunnit laga kraft.
LANDSSEKRETERARE, m. 3.
Landshöfdin-gcns närmast underordnade man inom
länsstyrelsen och chef för landskansliet.
LANDSTIGA, v. n. 3. fböjes som Stiga) Gå
i land ifrån fartyg, efter sjöresa. —
Landstigning, f. 2. — Sf. Landstigning s trupper.
LANDSTING, n. 3. (i Sveriges äldsta tider)
Det ting, der konungen med sina drotlar fällde
dom i sista hand.
LANDSTORM, m. 2. Allmänt uppbud af
vapenföre män, med fördelning i två klasser: de
kraftfullaste och de äldste.
LANDSTRYKARE, m. 3. — KERSKA , f. 4.
En, som stryker land och rike omkring, ulan
varaktig bostad.
LANDSTRÅT, m. 2. (bibi.) Se Stråt.
LANDSVÄG. Iånndsvä‘g. m. 2. Större väg, som
genomlöper ett land, och hvars underhållande
åligger alla kringboende jordägare gemensamt.
LANDSÄNDA, f. pl. — ändar.
Gränstrakt, gränsprovins, gräns. I alla l-r, i hela
riket.
LANDSÄTTA, v. a. 2. (böjes som Sätta) Sälta
i land. Se Land, 1. b. — Landsättande, n.4.
o. Landsättning, f. 2.
LANDTADEL, m. sing. På landet boende
adel.
LANDTARMÉ, m. 3. Krigshär till lands.
LANDTARTILLERI. ––n, n. 3. Artilleri,
som brukas till lands.
LANDTBO, m. 3. pl. — bor. 1) En, som
bor på landet. — 2) Se Landlbonde.
LANDTBONDE, m. 3. pl. — bönder. Äho på
krono- eller frälsejords ägor.
LANDTBRUK, n. sing. Jordbruk i förening
med landtmannanäringar. — Syn. Jordbruk,
Åkerbruk, Agrikullur. — Ss. L-syrke.
LANDTBRUKARE, m. 3. En, som idkar
landtbruk. — Syn. Jordbrukare, Åkerbrukare.
LANDTBRUKS-AKADEMI,––––––-mi’, f. 3.
Akademi, som har för ändamål all främja och
upphjelpa landtbrukel i ett land. [— acad —.]
LANDTBRUKS-INSTITUT. ––––-üt, n. 3. o.
3. Läroverk för bildandet af kunnige män i
landt-bruksyrket.
LANDTBRUKSMÖTE, n. 4. Möte af
landl-brukarc till främjande af landlbrukels uppkomst
och förkofran.
LANDTBÅD, n. 3. Deputerad i andra
kammaren i det fordna konungariket Polen.
LANDTDAG, m. 2. Församling af
landlstän-derna I vissa länder.
LANDTDOMARE, m. 3. Domare, som bar
sin jurisdiktion på landet.
LANDTEGENDOM, m. 2. Större
jordegendom, med underliggande hemman och lägenheter.
LANDTFEST, m. 3. Landtlig fest; fest på
landet.
LANDTFL1CKA. f. 4. Flicka, född och
uppfödd eller boende på landet.
LANDTFÖRSVARS-DEPARTEMENTET, n.
sing. dcf. Det af statsdepariemcnterna, der
rcge-ringsärender rörande försvarsverket till lands
beredas till föredragning inför konungen, och
hvar-ifrån konungens beslut i sådana ärendcr utfärdas.
LANDTGODS, n. 3. Se Landtcgcndom.
LANDTGREFVE, m. 2. pl. - grcfvar. 4)
(ursprungl.) Af tyska kejsaren tillsatt domare
öfver en provins eller eit helt land. — 2) (efler
Carolingcrnes tid) Sjelfsländig landshcrre i några
tyska länder. L-n af Hessen kallas nu
kurfurste.
LANDTGREFLIG, a. 2. Som tillhör eller
har afseende på en landtgrefve eller dess
värdighet.
LANDTGREFSKAP, n. 3. o. 3. Område, der
en landtgrefve var domare eller hade styrelsen.
LANDTGREFVINNA, f. 4. En landlgrefves
gemål, eller enka efter en landtgrefve.
LANDTGÅRD, m. 2. Gård på landet, med
något slörre jordbruk, och bebyggd för
ståndspersoner.
LANDTHANDEL, m. sing. Handel och
köpenskap, som bedrifves på landet, utom stad eller
köping.
LANDTHUS, n. 5. Väl bcbygdl landtställe,
ulan jordbruk.
LANDTHUSHÅLLARE, m. B. En, som
Idkar landihushållning.
LANDTHUSHÅLLNING, f. 2. Jordbruk och
boskapsskötsel jemte dithörande näringsgrenar.
LANDTJUNKARE, m. 3. 4) (cgenll.)
Adelsman, som bor på sitt landlgods och idkar
landt-husbållning. — 2) (skärnlv.) Herreman på landet.
LANDTJÄGARE, m. 3. Jägare, anställd vid
jägeristalen i ett län.
LANDTLIG, a. 2. Som tillhör, har afseende
på eller vanligen utmärker landet eller dess
innebyggare. En 1. fest. L-a nöjen, seder.
LANDTLIK, a. 2. Som liknar landet. Denna
stadsdel har något l-t.
LANDTLIKT, adv. Med elt läge, utseende,
en omgifning, som liknar landet. Del huset lig*
ger 1.
LANDTLOLLA, f. 4. Enfaldig landlflicka.
LANDTMAKT, f. 3. Slat, hvars krigsmakt
antingen helt och hållet eller nästan uteslutande
består af landlrupper.
LANDTMAN, m. 3. pl. — män. 4) En, som
bor på landet. — 2) Se Landlbrukare. — Gamla
plur. genit. Landtmanna brukas adjeklivt i
hop-sällningsord, såsom: Landlmanna-arbete,
-näring, -redskap, -vara, -verktyg,
-yrke.
LANDTMARSKALK, lånntmarrschållk, m. 2.
Ridderskapets och adelns talman vid de svenska
riksdagarna.
LANDTMARSKALKSSTAF, m. 2. p). —
slaf-var. Den staf, som en landtmarskalk, till tecken
af sin värdighet, utaf konungens hand emottager.
LANDTMARSKALKSKLUBB. m. 2.
Ridderskapets och adelns klubb på riksdagarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
