- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Sednare delen. L-Ö /
51

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - Långtågor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LÅN

LÅT

51

LÅNGTÅGOR, f. 4. pl. De långa tågorna i lin.

LÅNGVARIG, a. 2. Som varar, fortfar, ihåller
länge. L-t arbete. L. blåst, storm. L-l krig.

LÅNGVARIGHET, f. 3. Egenskapen att vara,
räcka, fortfara länge. Krigets l.

LÅNGVÄGA, a. oböjl. Långt ifrån kommen;
aflägsen; långt ifrån sökt, hämtad. L.
främmande, släglingar, släglskap, skäl. L. resa,
till långt aflägsen ort. — Adv. Långt ifrån. L.
ell. l. ifrån kommen.

LÅNGVED, m. sing. Ved, som är 3 alnar
lång, grof, oklufven.

LÅNGVÄGG, f. 2. Längre vägg af ett hus,
ett rum.

LÅNG VÄNTAN, f. sing. indef. (fam.)
Långvarig väntan.

LÅNGÅKARE, m. 5. Åkare, som kör med
långkärra.

LÅNGÖRA, n. 4. pl. — öron. (fam. skämtv.)
1) Person med långa Öron. — 2) Skämtsam
benämning på åsnan. — 3) (fig.) Dummer Jöns. —
4) Ett slags Flädermus med ganska långa öron,
som af djuret kunna sammanrullas till likhet med
elt gumshorn. Plecotus.

LÅNGÖRAD, LÅNGÖRIG, a. 2. 4) Som har
långa öron. — 2) (fig fam.) Dum.

LÅNKASSA, f. 4. Penningkassa, hvars
ändamål är att deraf försträcka lån emot säkerhet och
ränta.

LÅNTAGA. v. a. 3. (böjes som Taga)
Emot-taga, undfå till låns. — Syn. Se Låna, 4. a.
— Låntagande, n. 4. o. Lån tagning, f. 2.

LÅNTAGARE, m. 3. -GERSKA, f. 4. En,
som emoltager något till låns.

LÅR, m. 2. I. 4) Afplankadt förvaringsrum
för säd, salt o. s. v., i salu- eller spannmålsbod,
m. m. — Bildar sammansättningarna Spannmåls-,
Mjöl-, Bröd-, Salllår. m. fl. — Syn. Binge. —
2) Af bräder hopslaget förvaringsredskap. med
brädbetäckning, som tillspikas, och hvaruti
hvarjehanda saker forslas. Packa porslin i l-ar.

LÅR, n. 3. II. 4) Den del af benet på
menni-ska eller djur, som är emellan höften eller bogen
och knäleden. — 2) Motsvarande del af ett slagtadt
kreatur. — Har sammansättningen Fårlår. —
L-fistel, -koll, -muskel.

LÅRBEN, n. 3. Benpipan i låret.

LÅRDING, m. sing. Fyrtrådigt sjömansgarn.

LÅRFODER, n. 3. Underbyxor, af lärft,
sticktyg o. s. v., till värme för låren. — Syn.
Kalsonger.

LÅRHARNESK, n. 3. Den del af en
krigsrustning, som betäckte låret.

LÅRING, m. 2. (skepp.) Fartygssidans
rund-ning ifrån akterkanl af storröstet till aklerstäfven.

LÅRINGSBÅT, m. 2. (skepp.) Båt, som hänger
vid låringen.

LÅRINGSVIS, adv. (sjöt.) L. ell. på låringen
säges ett ställe vara, då det synes midl emellan
tvärs och akterut.

LÅRPIPA, f. 4. Se Lårben.

LÅRSKENA, f. 4. Se Lårharnesk.

LÅRSTEK, f. 2. Stek af lårstycke på
slag-ladt kreatur.

LÅRSTYCKE, n. 4. 4) Stycke af låret på ett
slagtadt kreatur. — 2) Det stycke af benkläder,
som betäcker låret.

LÅRULL, C sing. Ull af låret på elt får.

LÅRVECK, n. 5. Den del af
menniskokrop-peos framsida, som har sill läge vid lårets öfra
ledgång.

LÅS, n, 5. 4) Redskap, vanligtvis af jern,

med en eller flera kolfvar, som skjutas fram och
tillbaka af en nyckel, och hvilket tjenar till att
slänga elt rum, en husgerådssak, hvari något
förvaras, o. s. v. Se äfv. Hänglås. Enkelt l., med
en fjäder, som trycker på kolfven. Franskt l.,
med tillhållning (se d. o.). Sälla l. på en dörr.
Sälta l. för något. Slänga med l. och nyckel.
Stänga i l., se Läsa, I. Dörren håller l., går
ej upp af sig sjelf, då den är läst. Dörren gick
i l., föll igen och stängdes af sig sjelf medelst
kolfven i låset, så att den icke utan nyckel kan
öppnas. (Fig. fam.) Det går icke i l., går, lyckas
icke. Hafva under l. och nyckel, i förvar,
slängdt med lås och nyckel. — Ingår i
sammansättningarna Dörr-, Skåp-, Låd-, Kist-, Hänglås,
m. fl. — 2) En inrättning, som merendels
anbringas på sidan af en gevärs- eller bösspipa, för
att åstadkomma eld, hvilken antänder fängkrutet
och sedan genom fänghålel på ögonblicket
fortplantas till gevärets laddning. — Ingår i
sammansättningarna : Gevärs-, Böss-, Karbin-,
Pistollås. — Låsskruf.

LÄSA, v. a. 4. Se Läsa, I.

LÅSBLECK, n. 3. 4) Den flata yttersidan af
stommen på elt lås; äfv. bleck, hvari nyckelhålet
till ett lås är anbragt. — 2) Sjelfva stommen af ett
gevärslås, vid hvilken de Öfriga delarne äro fäslade,
och som medelst skrufvar faslhålles vid gevärets
stock.

LÅSFJÄDER, m. 2. pl. — fjädrar. Fjäder,
som trycker på kolfven i ett lås.

LÅSGRÄS, n. 3. Ett slags Ormbunke.
Bo-trychium Lunaria.

LÄSGÅNG, m. 2. Mekanismen i ett lås.
Ändra, [Örderfva l-en. I.-en är i olag.

LaSKISTA, f. 4. Den jern- eller
messings-stomme, som omsluter de inre delarna af ett lås.

LÅSKOLF, m. 2. pl. — kolfvar. Kolfven i
elt lås, som går fram och tillbaka, och hvarmedelst
stängning åsladkommes.

LÅSKRAN, m. 2. Vredel på en låstapp.
LÅSPLÅT. m. 2. Se L.åsbleck.

LÅSREGEL, m. 2. p). — reglar. Se
Låskolf.

LÅSS, v. d. (pop.) Brukas blott i pres. ind.
Låss o. impf. Låddes. Se Låtsa.

LÅSSMED, m. 3. Handtverkare, som
tillverkar alla slags lås. — Ss. L-sarbele,-sgesäll,
-shandlverk, -s mästare.

LÅSSPIK, m. 2. Spik med platt hufvud, som
begagnas till dörrlås.

LÅSTAPP, m. 2. Tapp af trä eller metall,
fästad nedtill vid bottnen af en liggande tunna
eller fat, och som medelst en kran efter behag
kan öppnas för aftappning eller tillslutas.

LÄSTEN, lås-lén, m. 2. Se Låskolf.

LÄT, m. 2. 4) (ulan plur.) a) Se Läte. —
b) Sc Klagolåt. — c) (fig. fam.) Tonen, hvarmed
något yttras; sättet, hvarpå en framställning sker.
Jag hör på l-en, all han icke är nöjd. — 2)
(med plur.) Melodi för vallhorn. Kallas vanligast
Hornlåt.

LÅTA, v. n. 3. I. (Impf. Läl, i talspråket
äfv. Lel. Imper. Låt. Sup. Lålil.) 4) Gifva ljud,
ljuda, bet instrumentet låter som en luta.
Klockan låter, som hon vore sprucken. Del
låter fullt,-ihåligt, vackert, väl, illa. L. illa
betyder äfv.: yttra missnöje, knota, knorra. (Fig.)
Skäl, som låter, skenbart skäl. — 2) (fam. om
tal och skrift) Vara af ell visst innehåll. Sä
här låter hans förklaring. Del »låter stort,
säges om tal eller skrift, som förråder högmod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:38:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/2/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free