Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P - Påfve ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄF PÅK 231
Säges vanligen i elak mening och innebär ofta
begreppet af list. Hvilka p. och konster! Det
dr etl p. af honom. — Syn. Knep, Konst,
Upptåg.
PÅFVE, m. 2. pl. påfvar. (af lat. Papaf från
grek. Pappas, fader) Benämning på katolska
kyrkans andeliga öfverhufvud. (Fig. talesätt) Träla
om p-ns skägg, om ett lappri, som ej förtjenar
alt tvista om. — Ss. P-makt, -val, -välde.
PÅFVEBREF, n. 5. ell. PÅFVEBULLA, f. 1.
Se Bulla.
PÅFVEDÖME, n. 4. Påfveliga makten.
PÅFVEKRONA, f. 4. Se Tiar, 2.
PÅFVELIG, a. 2. Som tillhör, har afseende
på påfven eller påfvarna, deras makt, o. s. v.
P-a stolen, påfvens makt, värdighet, regering, hof.
PÅFVELÄRAN, f. sing. def. Katolska läran.
PÅFVEMÖSSA, f. 4. Se Tiar, 2.
PÅFVISK, a. 2. Se Katolsk. P-a läran.
PÅFVISKT, adv. P. sinnad, böjd* för
katolikernas lära eller som håller med påfvens
an-hang.
PÅFYLLA, v. a. 2. Påöka innehållet i ett
kärl, tills det blifver fullt. P. en tunna. — Åfv.
Fylla pa. — Påfyllande, n. 4.
PÅFYLLNING, f. 2. 4) Påfyllande. — 2)
Hvad som nyttjas eller nyttjats lill att fylla
på med.
PÅFÅGEL, m. 2. pl. — fåglar. En af de
skönaste fåglar som finnas, väl bekant för sin
granna stjert, som kan uppresas likt cn solfjäder,
samt af sin guldgröna fjäderbuske på hufvudet;
storleken 5 till 6 qvarler; vild i Ostindien och
på dess öar. Pavo cristatus. — Ss. P-höna,
-tu pp.
PÄFÅGELSKORN. n. sing. Se Bredkorn.
PÅFÅGELSTJERT, m. 2. 4) Stjert på en
påfågel. — 2) Ett slags fyrverkerield.
PÅFÖLJA, v. n. 2. Följa efter, derpå följa.
Han förutsåg, hvad som påföljde. — Brukas
mest i part. pres. P-nde, om tid, t. ex.: P.
Augusti månad. Somlige nyttja i samma mening
Påföljd, part, pret., hvilket dock är att anse
som ett missbruk.
PÅFÖLJD, f. 3. Se Följd, 2. och Verkan.
Brukas isynn. om elaka, olyckliga följder eller
om straff för begången öfverträdelse. Saken hade
ingen vidare p. Vid p. af tio dygns vatten
och bröd.
PÅFÖRA, v. a. 2. 1) Föra på. P. gödsel på
åker. P. sand på gångarna. — 2) Föra på
ens skuldräkning. P. någon kostnaderna. —
Syn. Debitera. — 3) (fig.) P.* krig, anfalla med
krig. — P. sig. v. r. Föra på sin skuldräkning.
— Påförande, n. 4.
PÅFÖRING, f. 2. 4) Påförande. — 2) Se
Debitering.
PÅGÅ, v. n. 2. (böjes som Gå) Påslå, fortfara,
räcka, vara, hållas. Under del ceremonien,
högtidligheterna p. Kriget p-r nu som bäst. —
Äfv. Gå pä. — V. a. (fam.) Utslå, uthärda,
genomgå. Döden är svår att p. — P-ende,
part, pres. Se Påslående. Under p. riksdag.
PÅGÅENDE, n. 4. (pop. o. fam.) Löpande
fram och tillbaka i göromål; bråk, larm, stök.
PÅHAFVA, v. a. 2. (böjes som Hafva) Hafva
på sig, vara iklädd. Han påhade en kappa. —
Part. pass. Påhafd. Hans p-e rock, rocken,
som han hade eller haft på sig.
PÅHELSA, v. a. 4. Se Helsa pä. —
På-helsande. n. 4.
PÅHELSNING, f. 2. Se Besök.
PÅHEXA, v. a. 4. Genom hexeri ådraga. P.
någon en sjukdom. — Äfv. Hexa pä.
PÅHINNA, v. a. 3. (böjes som Hinna) Se
Upphinna. — Äfv. Hinna pä.
PÅHITT, n. 3. (fam.) Se Påfund, Upptåg.
PÅHITTA, v. a. 4. Se påfinna och Hitta pä.
PÅHITTIG, a. 2. (fam.) Som lätt hittar på
medel, utvägar; uppfinningsrik, fintlig. —
Påhittighet, f. 3. — Påhiltigl, adv.
PÅHJELPA, v. a. 2. Hjelpa att påtaga. Han
p-pte henne kappan.
PÅHUGG, n. 3. (fig. fam., skämtv.) Stryk; älv.
stickord, snäsord, ovett.
PÅHÄNG, n. 3. (fam.) Säges om en person,
som är till last, börda. Ha p. af någon. Vara
p. för någon.
PÅHÖRA, v. a. 2. (föga brukl.) Höra pä. Jag
tröttnade alt p., hvad han sade.
PÅK, m. 2. (fam.) 1) Kort stycke af en stör.
— 2) Kort, grof och tung käpp.
PÅKALLA, v. a; 4. 1) Kalla på någon; låta
kalla någon. P. någon lill hjelp. — 2) (i fråga
om sak) Erfordra, larfva, kräfva. När
omständigheterna så p. Delta p-r ell svar, cn
förklaring. — Påkallande, n. 4.
PÅKALLAN, f. sing. indef. Påkallande.
PÅKLAGA, v. a. 4. Klaga öfver. Han har
inlel all p.
PÅKLAPPA, v. a. 4. (fam. skämtv.) Gifva
stryk, piska på. — Äfv. Klappa pä. —
Påklappande, n. 4. o. Påkla ppning, f. 2.
PÅKLÄDA, v. a. 2. Se Kläda, 4. — Äfv.
Kläda pä. — Syn. Påpelsa, Bepelsa, Påbylta.
— På klä d a n d e, n. 4. o. Påk lädning,
f. 2.
PÅKNYTA, v. a. 3. (böjes som Knyta)
Påbinda och tillknyta. P. halsduken. — Äfv. Knyta
pä. — Påknytande, n. 4. o. P åknylning,
f. 2.
PÅKNÄPPA, v. a. 2. Pålaga och lillknäppa.
P. gehänget. — Äfv. Knäppa pä. —
Påknäppande, n. 4. o. Påknäppnin g, f. 2.
PÅKNÖLA, v. a. 4. (fam.) Se Knöla pä.
PÅKOLJA, f. 4. (fam. skämtv.) Stryk.
PÅKOMMA, v. n. 3. (böjes som Komma)
Oför-modadl inträffa. Säges mest i fråga om något
farligt eller obehagligt. Om en sjukdom p-mer.
Ehvad som p-mer. — Äfv. Komma pä. —
P-nde, part. pres. Vid p. sjukdom.
PÅKOSTA, v. a. 4. Utgifva kostnaden för
något. P. bröllopet för någon. P. ens
undervisning i rida. — Äfv. Kosta pä. —
Påkostande, n. 4. o. Påkoslning, f. 2.
PÅKOSTANDE, a. 4. (egentl. part. pres. af
Påkosta) Som kostar på, bitter, svår. En p.
bekännelse, förödmjukelse.
PÅKOSTNAD, m. 3. Påkostande (substantiv).
PÅKSLÄNG, m. 2. (fam.) Slag af en påk.
PÅKSTUMP, m. 2. (fam.) Litet stycke af en
påk; äfv. liten påk.
PÅKÄNNA, v. a. 2. 4) Känna på. — 2) (fig.
fam.) Erfara, röna, genomgå. — Påkännande,
n. 4.
PÅKÄNNTNG, f. 2. 4) Påkännande. — 2) (fig.
fam.) Utgift, förlust, stöt. Del var en svår p.
för honom.
PÅKÖRA, v. a. 2. (fig. fam.) Se Pådrifva. —
Äfv. Köra pä. — Påkör ande, n. 4. o.
Påkör-ni n g, f. 2.
PÅKÖRARE, m. 5. (fam.) 4) Se Pådrifvare.
— 2) (skämtv.) Frisk vind i seglen. — 3) (skämtv.)
Afförande medel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
