Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - Riddarväsende ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RID
RIDDARVÄSENDE, n. sing. R-t, samteliga
hos medeltidens riddare öfliga seder och bruk.
RIDDARÖFNING, f. 2. Ridderlig öfning.
RIDDERLIG, a. 2. 1) Som tillhör, har
afseende på, tillkommer, egnar, anstår en
ridders-man. R-a öfningar, bedrifter. R. värdighet.
— 2) Af ädla, upphöjda tänkesätt, såsom
forntidens riddare vanligen skildras. En r. man.
RIDDERLIGEN, adv. Se Ridderligt.
RIDDERLIGHET, f. 3. Ridderlig karakter,
ridderliga tänkesätt, ridderligt handlingssätt.
RIDDERLIGT, adv. På ett^ ridderligt sätt,
såsom en riddare egnar och anstår.
RIDDERSKAP, n. 3. o. 5. 4) Se
Riddar-stånd, 4 och 3. — 2) Se Riddareklass. R-el
och adeln.
RIDDERSMAN, m. 5. pl. — män. 4) Se
Riddare. — 2) (nu, i allm.) Adelsman.
RIDDYNA, f. 4. Med hår stoppad dyna, som
begagnas i st. f. sadel.
RIDHANDSKE, m. 2. pl. — handskar.
Handske, som brukas vid ridning.
RIDHÄST, m. 2. Häst, som är bestämd till
ridning (i motsats Lill Vagns- och Arbetshästar).
RIDIKYL, –fl, a. 2. (fr. Ridicule) Löjlig.
— S. m. 3. Se Relikyl.
RIDIKYLISERA, v. a. 4. Förlöjliga.
RIDKLÄDER, 3. pl. Kläder, som begagnas
vid ridning.
RIDKLÄDNING, f. 2. Ett slags° mycket lång
klädning af kläde för fruntimmer, då de rida.
RIDKNEKT, m. 2. Stalldräng, som har en
eller flera ridhästar att ansa, och följer sin herre
till häst, då han rider ut.
RIDKONST, f. 3. Konsten att med behag,
skicklighet och säkerhet beljena sig af hästen till
ridning.
RIDMÄSTARE, m. 5. Lärare i ridkonsten.
RIDNING, f. 2. Handlingen, då man rider.
RIDPISKA, f. 1. Se Ridspö.
RIDROCK, m. 2. Elt slags kort rock, som
brukas vid ridning.
RIDSADEL, m. 2. pl. — sadlar. Sadel, som
begagnas vid ridning. — Brukas till skilnad ifrån
Klöfsadel.
RIDSKOLA, f. 4. Undervisningsanstalt för
ridning.
RIDSPÖ, n. 4. Kort spö af fiskben eller
rotting, som begagnas vid ridning, öfverflätadt med
tråd o. s. v., samt med knapp och rem i öfre ändan.
RIDSTÖFVEL, m. 2. pl. — slöflar. Stöfvcl,
som begagnas vid ridning, med skaft, som går
upp Öfver knäet.
RIDSÄR, n. 5. Skafsår på låren,
uppkommet genom länge fortsatt ridning.
RIDSÄLLSKAP, n. 3. Litet sällskap af
personer, som rida för sitt nöje. — Syn. Kavalkad.
RIDT, m. 3. 4) Se Ridning. Under r-en. —
2) Utfärd till häst. Göra en r. hvarje morgon.
— Deraf Lust-, Promenadridt.
RIDTYG, n. 3. Samteliga persedlar, som
begagnas för en bäst vid ridning.
RIDVÄG, m. 2. Väg, som endast kan
begagnas lill ridning.
RIDÅ, - å’, m. 3. (fr. Rideau) Förhänge,
förlåt (t. ex. för en teate?).
RIFBRÄDE, n. 4. Bräde, hvarpå färg rifves.
RIFFA, v. a. 4. R. af dörr gångjern,
medelst riffklofvar stöta bort kanten på dem.
RIFFA, f. 4. Riffor kallas de inskärningar
på elt nyckelax, som gå parallell med rörel, men
ifrån axels kanter.
RIF 283
RIFFKLOFVE, m. 2. pl. — klofvar. Elt
slags skrufklofve med lutande käftar.
RIFHÄLL, f. 2. Stenhäll, hvarpå färg rifves.
RIFJERN, n. 3. Verktyg af bleck, hvarpå
skorpor, bröd, socker, morötter o. d. finrifvas.
RIFKAM, m. 2. pl. — kammar. Se
Bryl-kam.
RIFNING, f. 2. 4) Handlingen eller
verkningen, då något rifves. — 2) Se Friktion.
RIFPLÅT, m. 2. Plåt, hvarpå färg rifves.
RIFSKÅL, f. 2. Elt slags flatare, skålformig
mortel, som begagnas på apotek.
RIFSTEN, rn. 2. 4) Se Rifhäll. - 2) Se
Löpare, 4.
RIFTYG, n. 3. Den del af en
eleklricitcls-maskin, hvarmed glasskifvan eller cylindern
rifves, beslående af med tagel väl stoppade
läderdynor, bestrukna med ell tenn- eller
zinkamal-gama, och hvilka genom fjädrar hållas hårdt
tryckta intill glasskifvan eller cylindern.
RIFVA. v. a. o. n. 3. Irnpf. Ref. 4) a) Med
klor eller naglar gifva skråma, sår. Blifva
rif-ven af elt lejon, en varg, en katt. R. en i
ansiglet. R. ihjel, döda medelst rifning med
klorna. — I folkspråket brukas Rifva ensamt i
samma mening som Ihjelrifva, när det är fråga
om varg, t. ex.: Flera kor hafva i sommar
blifvit rifna af varg. — R. ul ögonen på någon,
med klor eller händer utrycka dem. — b) Med
klor eller naglar röra upp. R. i jorden.
Fåglarna r. i mullen. R. regn, bebåda regn,
såsom vissa fåglar, då de rifva i jorden; (fig. pop.)
röra upp himmel och jord, rasa. R. upp, se
Upprifva. — 2) Säges äfv. om spetsiga eller
kantiga föremål, som förorsaka skråma eller sår.
Han stötte mol en spik, som ref honom i
an-siglel. — 3) Rycka. Endast i förbindelse med
partiklar, 1. ex.: R. af, bort, rycka bort, t. ex.:
R. löfven af en qvisl; r. mössan af någon;
r. skinnet af gröl; r. alll håret af sig. R.
fråm, rycka fram. R. ifran, frånrycka. R. néd,
omkull, nedrycka, omkullrycka. R. upp, se
Upprifva. R. al sig, se Rafsa ål sig. — 4)
(neutralt) Hastigt fara fram och åter med händerna,
l. ex. under det man genomsöker någol. R. i
sina gömmor, i ell skåp, en koffert, efter något
som man saknar. R. fråm, leta fram genom
rifvande i en hop saker. R. ifran sig, med
skyndsamhet göra ifrån sig, vara flink, hurtig i
sina göromål. R. upp, se Upprifva. (Talesätt)
Stormen, blåsvädrel rifver upp regn, medför
regn. R. ut en kolmila, utraka kolen ur
densamma. — Impersonelt säges i folkspråket: Det
rifver af, del går an. — 5) Fint sönderdela ett
ämne genom krossning eller afnötning, under det
man häftigt förer handen eller händerna fram och
åter. R. färg, lill allra finaste pulver
sönderkrossa färg på en rifhäll o. s. v., medelst löpare.
R. bröd, morötter, på rifjern söndersmula dem.
— 6) Slita tvärs af. slita sönder. I samma
mening säges R. sönder, i tu, i stycken. R. elt
bröd i två stycken. R. ell pappersark i två
delar. R. sönder en bok. — R. af, bort, se
Afrifva, Bortrifva. — 7) R. eller r. néd, omkull,
se’ Nedrifva. R. ett hus, en fästning, en mur,
en bro. — 8) (neutralt) Säges om ämnen, hvilka
förorsaka en liksom rifvande känsla. Pepparn
rifver i halsen, i magen. — R. sig, v. r. 4)
Föra naglarna mer eller mindre hårdt fram och
tillbaka öfver huden på något ställe af kroppen.
R. sig på näsan, i hufvudet, bak öronen. —
2) Få skråma, rispa på något ställe af kroppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
