- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Sednare delen. L-Ö /
284

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - Rifvande ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

284 RIF

eller kläderna, genom någol spetsigt eller kanligt.
R. sig på en nål, en spik. — R-s, v. d. i)
Nyltja naglarna att rifva med. Aj! han rifs.
— 2) Rifva hvarandra. R. och slilas. — R-n de,
part. akt. Brukas i folkspråket adjektivt, i
betydelsen: Rask, hurtig, driftig, l. ex.: Han är
myckel r. af sig. Hänför sig till bem. 3. —
Rifven, part. pass. R-el bröd, på rifjern
sön-dersmuladt.

RIFVANDE, n. 4. Se Rifning.

RIFVARE, m. S. Insektsläglet Hispa.

RIFVEBRÖD, n. sing. Se Rifvel bröd (under
Rifva).

RIFYTA, f. 4. R. på en landkrona, se Slele.

RIFÅL, m. 2. (tekn.) Benämning på de finaste
af de verktyg, som begagnas lill upprymning eller
upprifning.

RIGEL, RIGLA, se Regel, Regla.

RIGORISM, –i’ssm, m. 3. Ytterlig
stränghet i sedeläran eller iakttagandet af vissa reglor.

RIGORIST, –i’sst, m. 3. En, som yrkar
alltför stränga grundsatser i moral, religion.

RIGORÖS, - - Ö’s, a. 2. Ytterligt sträng.
RIGTA, RIGTIG, m. fl., se Rikta, Riklig, &c.
RIGÖR, -ö’r,m. 3. (lat. Rigor) Ytterlig stränghet.
RIK, a. 2. 4) Som har mycket penningar,
stora ägodelar. En r. man. R-a mannen i
evangelium. Lefva med r-a mannen, i stort
öfverflöd och vällust. Han är r. som hafvel är
djupt, ofantligt rik. R-l parli, gifte, hvarigenom
man erhåller stor rikedom. — Syn. Bemedlad,
Förmögen, Välmående. — 2) Som har öfverflöd
på någol. Ell land, r-l på säd, metaller. R.
på dygd och skönhet. R. på ljufva minnen.
En skrift, r. på tankar, idéer. Vara r. på
utvägar. — 3) Ymnig, bördig, fruktbar. R.
skörd. Elt r-l land. R-a grufvor, myckel
gifvande. Elt r-l hår, långt och tjockt. Ell r-t
språk, rikt på ord och ordvändningar. UR-
utkomst, god, riklig. R-l ämne, hvarom mycket
kan sägas. — 4) Kostbar, dyrbar. R-a möbler,
tyger. Ett r-t broderi. — Brukas ofla
substan-livt, l. ex.: Den r-e och den fatlige. Låna ål
en r.

RIKE, n. 4. 4) Stal, styrd af cn kejsare eller
konung. Ell slorl, litet, mäktigt r. Ett r-s
gränser. I uttrycket Riksens ständer bibehåller
sig ännu den gamla genitiven. Man säger dock
Äfven: Rikets sländer. (Fig.) Guds r., det
tillstånd, då mcnniskan öfverlåter sig åt Gud såsom
ledare af hennes öde. Chrisli r., kristna lärans
utbredande på jorden. De dödas r., tillståndet
efter döden. Del himmelska r-el, den saliga
evigheten. Nådens r., nådens tillstånd.
Naturens r-n, dc tre stora afdelningar, i hvilka man
indelat alla ting i naturen, nämligen: Djur-,
Växt- och Stenriket (jfr. dessa ord). — 2)
Regering, styrelse, välde. Och på hans r. skall
ingen ände vara. — Ss. Riks g rund lag,-gr åns,
-styrelse.

RIKEDOM, m. 2. 1) Stora ägodelar, vare
sig i löst och fast eller penningar. R. ger ej
alltid sällhet. Stora r-ar. Samla stor r. —
Sun. Förmögenhet, Välmåga. — 2) Öfverflöd på
något. R. på säd, metaller. R. på idéer. Ett
språks r., dess öfverflöd på ord och uttryck. —

3) Öfverflöd på naturalster. Naturen utbreder
här all sin r. — 4) Dyrbarhet, kostbarhet.
Hvilken r. i hans klädsel! [Rikdom.)

RIKELIG. m. fl., se Riklig, &c.
RIKEMANSSJUKA, f. sing. (pop.) Gikten.
RIKHALTIG, a. 2. Som i ymnighet håller

. RIK

ett visst ämne; myckel gifvande. R. malm. R.
grufva. R-t ämne, hvarom myckel kan sägas.
— Rikhallighet, f. 3.

RIKHET, f. 3. (föga brukl.) Rikedom,
öfverflöd.

RIKLIG, a. 2. Ymnig, öfverflödande, i fullt
mått tillräcklig. R. skörd. Hafva sin r-a
utkomst.

RIKLIGEN ell. RIKLIGT, adv. I rikt mått,
ymnigt. R. utrustad af naturen. R. gifva af
sill öfverflöd.

RIKOCHETT, rikåschä’tt, m. 3. (fr. Ricochel)
Gräsning, sludsning. [Rico —.]

RIKOCHETTERA, rikåschättcra, v. n. 4. (fr.

Ricocheter) Gräsa, studsa. [Rico —.]

RIKSADEL, m. sing. (ford. i Tyskland) De
af adeln, som omedelbart lydde under kejsaren
och riket, ulan att vara någon furste
underdåniga.

RIKSAKT, m. 3. 4) Dorn af öfverhufvudet i
del fordna tyska riket, hvarigenom någon
förklarades fågelfri i hela riket. — 2) (i Sverige)
Den urkund, som innehåller sladgandena för
Sveriges och Norges förening.

RIKSAMIRAL,–––––ål, m. 3. Så kallades i
äldre tider högsta chefen för sjöförvaltningen i
Sverige.

RIKSANTIQVARIE, rfcksannliqvårie, m. 3.
Embetsman, som har sig uppdraget att vårda
vitterhets-, hislorie- och anliqvitets-akademiens
fornsamlingar, samt alt hafva närmaste tillsyn’
öfver fornlemningarna i riket.

RIKSARFVINGE, m. 2. pl. — arfvingar.
Ärfvinge till ett rike, tronarfvinge.

RIKSARKIV, rfcksarrtjfv, n. 3. o. 5. 4) Ell
rikes arkiv. — 2) Det fordna tyska rikets arkiv.
[- archif.]

RIKSARMÉ, m. 3. Armé, som vid infallande
krig af tyska riket lill dess försvar uppställdes.

RIKSBANER, –ér, n. 3. 4) Ett rikes
huf-vudbaner. — 2) Det fordna tyska rikets
hufvud-baner, som utbreddes, då alla rikets vasaller
kallades i fält.

RIKSBANK, m. 3. Bankrörelse, som drifves
för ett rikes räkning.

RIKSBARON, - - ön, m. 3. Tysk friherre,
som lydde omedelbart under kejsaren och riket.

RIKSDAG, m. 2. Sammankomst af rikets
sländer, för alt öfvcrlägga om rikets
angelägenheter.

RIKSDAGSBESLUT, n. 3. Sammandragen
underrättelse orn hvad som vid en riksdag blifvit
beslutadl, och hvilken vid riksdagens slut
utfärdas.

RIKSDAGSKALLELSE, f. 3. Kallelse till
riksdag, som utfärdas af ständerna sjelfva till
lagtima riksdag, och af konungen till urtima.

RIKSDAGSMAN, m. 5. pl. — män. Person,
som antingen på grund af sjelfskrifvenhet eller
såsom valdt ombud äger alt deltaga i
öfverlägg-ningarna vid en riksdag.

RIKSDAGSMANNA-ARVODE, n. 4. Arvode
till riksdagsman, hvilket ulgår genom omedelbara
sammanskott af de väljande.

RIKSDAGSMANNAVAL, n. 8. Val till
riksdagsman. i de tre ofrälse stånden.

RIKSDAGSORDNING, f. 2. Grundlag, som
fastställer den ordning, hvilken vid
riksdagsförhandlingarna bör iakitagas.

RIKSDAGSORT, m. 3. Ort, der riksdag hålles.

RIKSDAGSPOLLETT, - - pållä tl, m. 3. Den
bricka, som vid riksdags början lemnas hvarje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:38:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/2/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free