- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Sednare delen. L-Ö /
286

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - Riksmynt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

286 RIK RIK

RIKSMYNT, n. 3. Mynt, antaget i ett rike
alt gälla i handel och vandel.

RIKSMÅL, n. 5. Mål. som angår riket.

RIKSMÖTE, n. 4. Se Riksdag.

RIKSRIDDARE, m. 5. Medlem af
Riksrid-dcrskapet.

RIKSRIDDERSKAP, n. 3. o. 5. (i det fordna
lyska riket) Samteliga de riddare, som icke lydde
under någon särskilt furste, utan omedelbart
under kejsaren och riket.

RIKSRÅD, n. 3. o. 6. 4) (5) Så kallades, före
år 4789, samteliga de höga embetsmän. hvilka
det tillhörde att i riksstyrelsen bistå konungen
med sina råd. — 2) (3) En af dessa embetsmän.
— Ss. R-s värdighet.

RIKSRÅDINNA, f. 4. Ett riksråds fru eller
enka.

RIKSRÄTT, m. 3. Så kallas den domstol,
som dömer statsrådets eller högsta domstolens
ledamöter, när de blifvit anklagade för
em-betsfel.

RIKSSAL, m. 2. Stor sal på ett slott, som
användes vid vissa riksceremonier, såsom
kröningar, sammanträden af folkets ombud, o. s. v.

RIKSSKATTMÄSTARE, m. 3. Fordom, cn
af rikets fem högsta embetsmän, som stod i
spetsen för uppbördsverkot och rikets kameralverk.

RIKSSKULD, f. 3. Skuld, hvarför elt rike
häftar.

RIKSSTAD, m. 3. pl. — städer. Riksstäder
kallades, i det fordna tyska riket, de städer, som
slodo omedelbart under kejsaren och riket, hade
sjelfständig författning samt säte och stämma på
riksdagen.

RIKSSTALLMÄSTARE, m. K. Fordom, en
hög embetsmän i Sverige, som förestod konungens
stall, samt derjemte hade uppsigt Öfver kronans
hästar och hästnfveln i landet.

RIKSSTAT, m. 3. Den beräkning öfver Sveriges
rikes inkomster och utgifter, som fastställes af
rikets sländer vid hvarje riksdag.

RIKSSTYRELSE, f. 3. Ell rikes styrelse,
regering.

RIKSSTÅND, n. 5. Särskilt afdelning af
slals-borgarne. som äger att genom sjelfskrifna eller
valda ombud på riksdagar eller i riksförsamlingar
deltaga i öfverläggningen om sådana riksärender,
som tillhöra folkets afgörande. I Sverige äro
r-en fyra: adel. pr ester, borgare och bönder.

RIKSSTÅTHÅLLARE, m. 3. Den höge
em-belsman, som står i spetsen för den i Christiania
befintliga ardelningen af Norges regering.

RIKSTRUPPER, m. 3. pl. De trupper, som
vid infallande krig fordom uppställdes af
samle-liga stater i det fordna tysla riket, till dess
försvar.

RIKSTYGMÄSTARE, m. S. Fordom i Sverige,
en hög embetsmän, som hade uppsigt öfver
artilleriet och hela försvarsverkets material.

RIKSTÖMMARNE, m. 2. pl. def. (fig.) Rikets
styrelse.

RIKSVAPEN. n. 3. Vapensköld, som tillhör
något visst rike, och hvarmed detsamma vid
offentliga handlingar o. s. v. utmärkes.

RIKSVIGTIG, a. 2. Af vigt för rikets väl.
R-a angelägenheter.

RIKSVÅRDANDE, a. 1. Som angår rikets
vård och förvaltning. R. ärender.

RIKSÄMBETE, se Riksembete.

RIKSÄPLE, n. 4. En af riksklenoderna,
vanligtvis bestående af elt klot med elt kors
upp-öfver.

RIKSÄRENDE, n. 3. o. 4, Ärende,
angelägenhet, som rörer riket.

RIKSÖFVERHUFVUD, n. 4. Elt rikes
öfver-hufvud.

RIKT (i långt), adv. 4) Kostbart, dyrbart.
R. klädd. — 2) Rikligen. ymnigt. En r.
utfallande skörd. R. böljande hår. R.
försörjd.

RIKTA, v. a. 4. I. (af Rik) Göra rik. R.
någon med gåfvor. Denna lyckliga
spekulation r-de honom. — R. sig. v. r. Förvärfva
rikedom. R. sig på andras bekostnad. —
Riktande, n. 4.

RIKTA, v. a. 4. II. (af Rak) Vända ål ett
visst håll, en viss punkt. R. kanonerna mot
fästningen, på fästningsporlen, åt
broöppningen. R. kosan till en ort, ställa sina steg, sin
färd deråt, för att dit begifva sig. R. sina
blickar, Ögon, på elt föremål, se derpå. R. sina
blickar mot höjden. (Fig.) R. sin
uppmärksamhet, sina tankar på något, börja alt gifva
akt, länka derpå. R. sina afsigler på en sak,
göra den till föremål för sina afsigter. R. in,
se Inrikta. (Boktr.) R. formen, gifva den sill
rälla läge. — Rik lande, n. 4. [Rigta.]

RIKTARE, m. 5. En, som riktar.

RIKTIG, a. 2. (af Rak) 4)öfverensstämmande
med regel, föreskrift, stadgande; ulan fel, brisl.
R. uträkning. R. räkning. R-l måli — 2)
Enlig med sanna förhållandet. R. beskrifning.
— Syn. Sann. — 3) Förnuftig. Ell ganska r-l
handlingssätt. (Fam.) Icke r. i hufvudel, icke
rätt klok. Du är r., du! säges åt någon, som
visar mycken djerfhet, oblyghet, tilltagsenhet, o. s. v.
— Syn. Se Rätt. [Rigtig.]

RIKTIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara
riktig. Jfr. Riktig. En räknings, beskrifnings r.
R-en af en åtgärd. Del har sin r., är
verkligen så. [Rigt—.]

RIKTIGT, adv. 4) I Öfverensslämmelse med
regel, föreskrift, stadgande; felfritt. Räkna, läsa
r. Mäta r. — Syn. Se Rätt. — 2) Enligt med
sanna, rätta förhållandel. Uret går, visar r.
R. beskrifva något. — Syn. Se Sant, Rätt. —
3) Förnuftsenligt; förnuftigt. Döma r. Handla
r. R. gjordl. Det är ej r. med honom, det
slår ej rält till med honom. — 4) I
öfverensstäm-melse med syfte, ändamål, bestämmelse, afsigt,
o. s. v. Del har r. kommit fram. — 3)
Verkligen. Han är r. tokig. Han dr icke r. slug.
Man kan r. bli ond. — In t. Rält! R.!
ganska r.! R., nu mins jag. [Rigt-.]

RIKTKIL, m. 2. (artil.) R-ar kallas vissa lösa
delar på en kanonlavett, som vid kanonens
riktning skjutas fram eller tillbaka, allt efter den
höjning, som åt kanonen skall gifvas. [Rigt-.]

RIKTNING, f. 2. 4) Handlingen, då man
riktar (II). R-cn af cn kanon. — 2) (mek.) Den
räta linie, i hvilken och efter hvars sträckning
en punkt eller kropp rörer sig. Röra sig i sned
r. emot ell föremål. — 3) Den ställning eller
det läge, som en hvilande kropp har i hänseende
till någon viss trakt. Ligga i r. åt öster. —
Syn. Direktion, Kosa, Led. — 4) (fig.) Syftning.
Allmänna tänkesättets r. [Rigt -.]

RIKTNINGSLINIE. f. 3. Den linie, utefter
hvilken en kropps eller rörelses riktning går.
[Rigt -.]

RIKTPUNKT, m. 3. Den punkt, till hvilken
en rörelse är riktad, eller slutpunkten af en
riktlinje. [Rigl -.]

RIKTSKIFVA, f. 4. En lång inskärning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:38:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/2/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free