Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Sinka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SINKA, si`nngka, v. n. 1. I. (af Sen; fam.)
Söla, dröja. — S. sig, v. r. Fördröja sig. —
Sinkande, n. 4.
SINKA, si`nngka, f. 1. II. Liten krampa,
hvarmed söndrade delar hopfogas.
SINKA, si`nngka, v. a. 1. III. S. ell. s. ihóp,
(tim.) hoplappa. S. porslin, åter hopsätta
sönderslaget porslin. S. koppar, hopfoga stycken
deraf i kanterna, genom deras inskjutning i
motsvarande inskärningar och lödning. —
Sinkande, n. 4. o. Sinkning, f. 2.
SINKARE, si`nngkare, m. 5. En, som gör
yrke af att åter hopsätta sönderslaget porslin.
SINKSAM, si`nngksamm, a. 2. (fam.) Se Sölig.
SINLIG, a. 2. 1) Som tillhör, har afseende
på sinnena. S-a njutningar. — Syn. Sensuel.
— 2) (om person) Som älskar verlden och
sinnenas njutningar. En s. menniska. — Syn.
Sensualistisk. — Skrifves äfv. Sinnlig.
SINLIGHET, f. 3. 1) Egenskapen att vara
sinlig. — 2) Det sinliga, sinneverlden. S-en
försvinner och evigheten nalkas. — 3) Sinnena.
S-ens njutningar. — 4) Begär efter sinliga
njutningar. Detta retade hans s. S-ens
förnämsta passioner äro: fråsseri, dryckenskap,
vällust. — Äfv. Sinnlighet.
SINLIGT, adv. På ett sinligt sätt. Lefva s.
S. uppfatta något. — Motsats: Andligt. — Äfv.
Sinnligt.
SINNAD, a. 2. 1) Som ämnar, tillärnar något.
Han är s. att göra en resa. — 2) Säges äfven
med afseende på beskaffenheten af en persons
tillfälliga tänkesätt, sinnesstämning, afsigter. Väl,
illa s., som hyser goda, elaka tankar, afsigter.
Vara väl, illa s. emot någon. Jordiskt s.,
som tänker endast på det jordiska. Kungligt s.,
som hyser en konung värdiga tänkesätt. Huru
är han nu s.? huru tänker han nu? Nu är
han annorlunda s. — Bildar
sammansättningarna Välsinnad, Illasinnad, Argsint, Ondsint, m. fl.
SINNE, n. 4. 1) (i allmänhet) Förmågan att
emottaga intryck af föremål. Yttre s., förmågan
att emottaga intryck af de utom oss befintliga
föremålen. De fem yttre s-na (ell. i allm. blott
de fem s-na) äro: känsel, smak, lukt, hörsel
och syn. Objektiva s-n, benämning på känsel,
syn, hörsel, emedan de föreställa sådana
egenskaper, som synas tillhöra sjelfva objekterna.
Subjektiva s-n, smak och lukt, emedan de
framställa våra egna känslor, eller vissa af objekterna
frambragta förändringar i våra organer. De
ädlare s-na, syn och hörsel. Inre s., själens
förmåga att förnimma sina egna förändringar och
tillstånd. Vara från sina s-n, icke vara vid
sina s-n, icke hafva sina s-n i behåll, hafva
förlorat bruket af sitt förnuft. Blifva rörd till
sina s-n, mista förståndet. Åter komma till
sina s-n, återfå sans. — 2) Själ, hjerta,
sinnelag, lynne. Ett elakt, herrsklystet s. Gladt s.
Sorgsen till s-s. Stadig, jemn till s-s. Med
muntra, lediga s-n. Uppreta ens s. Huru är
han till s-s? till sinnelag ell. lynne? Nu är
han någorlunda till s-s, vid temligen godt lynne.
Hafva något i s-t, ämna göra, företaga något.
Hafva ondt i s-t, tillämna något ondt. Få
något i s-t, i tankarna. Det har aldrig kommit,
fallit, runnit mig i s-t, jag har aldrig kommit
att tänka derpå. Föra en något till s-s,
föreställa, påminna en om något. Lägga något på
s-t, blifva ledsen, sorgsen, bekymrad öfver något.
Gå ur s-t, falla ur minnet. Sätta sig i s. på
att ..., föresätta sig. Det gick honom djupt
till s-s, det bedröfvade honom högligen. Vända
sitt s. till, ifrån, sin håg till, ifrån. Lugna
s-na, allmänheten. Detta vände folkets s-n ifrån
honom, beröfvade honom folkets tillgifvenhet. —
3) Vilja. Det gick ej efter hans s. Göra efter
sitt s. En man efter Guds s., efter mitt s. —
4) Håg, naturlig fallenhet, tycke. S. för det
sköna, för poesi. Han har intet s. för
vänskap. — 5) Vrede, vredgad sinnesstämning, harm;
argt sinnelag, egensinnighet. Styra sitt s. Visa
sitt s. ell. blott visa s. Pojken har s. som en
Finne. Bryta ett barns s.
SINNEBILD, m. 3. Något kroppsligt, som
tjenar att försinliga något okroppsligt, ett
begrepp eller en idé, t. ex.: Ankaret är hoppets s.,
cirkeln evighetens. — Syn. Emblem, Symbol.
SINNEBILDLIG, a. 2. Som innebär en
sinnebild, har derpå afseende. En s. figur.
SINNEBILDLIGT, adv. På ett sinnebildligt sätt.
SINNEBILDSLÄRA, f. 1. Läran om sättet att
genom sinnebilder framställa de Gamles mytiska
gudomligheter, dygderna, lasterna och menniskans
passioner.
SINNELAG, n. 5. Känslornas och begärens
naturliga beskaffenhet hos en menniska. Hafva
godt, elakt s. — Syn. Hjerta, Sinne, Naturel,
Anda, Karakter.
SINNER, se Sinder.
SINNESART, m. 3. Se Sinnelag.
SINNESDVALA, f. 1. Se Dvala, 2.
SINNESFRID, m. sing. Se Själsfrid.
SINNESFÖRFATTNING, f. 2. Se
Sinnestillstånd.
SINNESFÖRMÖGENHET, f. 3. Se
Själsförmögenhet.
SINNESFÖRVIRRING, f. 2. Förvirradt
själstillstånd, hvarunder menniskan icke förmår att
tänka redigt, och antingen tillfälligt, snart
öfvergående, eller långvarigt, då det är att betrakta
såsom sjukdom, en lindrigare grad af
sinnesrubbning.
SINNESFÖRÄNDRING, f. 2. Förändring i en
menniskas sinnestillstånd.
SINNESLUGN, n. sing. Lugnt sinnestillstånd.
SINNESNEDSLAGENHET, f. 3. Nedslagen
sinnesstämning.
SINNESORGAN, - - årrgán, m. o. n. 3.
Kroppsverktyg för något af de fem sinnena.
SINNESORO, f. sing. Oroligt sinnestillstånd.
SINNESRO, f. sing. Se Sinneslugn.
SINNESRUBBNING, f. 2. Själstillstånd, då
förnuftets verksamhet är väsendtligen rubbad,
d. v. s. då menniskan ej har fulla bruket af sitt
förstånd.
SINNESRÖRELSE, f. 3. Stark och liflig känsla.
— Syn. Affekt.
SINNESSJUKA, f. sing. eller
SINNESSJUKDOM, m. sing. Sjukligt tillstånd,
då själens verksamhet varaktigt och vanligen utan
feber är så stördt, att den deraf lidande i mer
eller mindre mån är beröfvad bruket af sitt
förnuft.
SINNESSTYRKA, f. sing. Se Själsstyrka.
SINNESSTÄMNING, f. 2. Det tillstånd, hvari
en menniskas själ för tillfället sig befinner,
beroende af yttre och inre verkande orsaker.
SINNESSVAG, a. 2. Som icke har fulla bruket
af sitt förstånd.
SINNESSVAGHET, f. 3. Varaktigt
själstillstånd, då menniskan ej har fulla bruket af sitt
förnuft.
SINNESTILLSTÅND, n. 5. Sinnets eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
