Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Sjelfaktning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvärft, utan hvad han äger har han fått genom
andra. (Säges isynn. i fråga om gifte.) För sig
s., för sig särskilt, för egen person, ensam, utan
sällskap, t. ex.: Han har en kammare för sig s.
Lefva för sig s. Tala för (ell. vid) sig s. Jag
sade för (ell. vid) mig s. Tänka vid sig s.,
inom sig. Huset ligger för sig sjelft, utan att
vara omgifvet af andra. Gå till sig s., se Gå.
I och för sig s., med afsöndring af allt annat,
utan afseende på något annat. (Ordspr.) S. är
god dräng, man är alltid sjelf mera mån att
väl uträtta sina angelägenheter än någon annan.
— Ss. S-bedrägeri, -belåten,
-belåtenhet, -förnedring, -förnöjd, -förnöjelse,
-försvar, -försörjning, -förvillelse,
-mord, -mördare, -mörderska.
SJELFAKTNING, f. 2. Aktning, som man
hyser för sig sjelf, i medvetandet af uppfyllda
pligter.
SJELFANTÄNDNING, f. 2. Händelsen, att
något af sig sjelft antändes.
SJELFBEFLÄCKARE, m. 5. En, som öfvar
sjelfbefläckelse. — Syn. Onanist.
SJELFBEFLÄCKELSE, f. 3. Öfvande af otukt
med sin egen person. — Syn. Onani.
SJELFBEHAG, n. 5. Se Egenkärlek.
SJELFBEHAGLIG, a. 2. Se Egenkär. —
Sjelfbehagligt, adv.
SJELFBEHAGLIGHET, f. 3. Se Sjelfbehag.
SJELFBEHERRSKNING, f. 2. Egna begärs
och sinnesrörelsers beherrskning, välde öfver sig
sjelf.
SJELFBESTÅENDE, a. 1. Som består af
sig sjelf.
SJELFBESTÅND, n. 5. Bestånd af sig sjelf.
SJELFBEVARELSE, f. 3. Se
Sjelfuppehållelse.
SJELFBJUDEN, a. 2. neutr. — et. Som bjudit
sig sjelf.
SJELFDÖD, a. 2. (om kreatur) Som dött af
sig sjelf, utan att hafva blifvit slagtad.
SJELFFÖRAKT, n. sing. Förakt för sin
egen person, i medvetande af pligtvidrigt
uppförande.
SJELFFÖRGUDNING, f. 2. Öfverdrifven
beundran af sig sjelf.
SJELFFÖRGÄTENHET, f. 3. Glömska af sig
sjelf.
SJELFFÖRNEKANDE, n. 4. Förnekande af
sig sjelf, egna känslors, begärelsers, drifters
kufvande.
SJELFFÖRSAKELSE, f. 3. Försakelse af egen
njutning, af egen fördel.
SJELFFÖRSÖRJARE, m. 5. Gesäll, som ej
arbetar på verkstad, utan hemma hos sig sjelf,
för egen räkning.
SJELFFÖRTROENDE, n. 4. Förtroende till
sig sjelf.
SJELFFÖRTRÖSTAN, f. sing. indef.
Förtröstan till sig sjelf.
SJELFFÖRVÅLLANDE, n. 4. Eget förvållande.
SJELFGJORD, a. 2. Som man sjelf gjort,
påfunnit.
SJELFGOD, a. 2. (fam.) 1) Sjelfförnöjd. — 2)
Se Sjelfklok. — Sjelfgodhet, f. 3.
SJELFHERRSKARE, m. 5. o.
- HERRSKARINNA, f. 1. Ensam och oinskränkt herrskare,
herrskarinna. Jfr. Autokrat.
SJELFHÄMD, f. sing. Hämd, som man sjelf,
utan att anlita rättvisan, utkräfver.
SJELFHÄMNARE, m. 5. Den, som sjelf
utkräfver hämd för liden oförrätt.
SJELFJÄF, n. 5. Förklaring, hvarigenom man
jäfvar sig sjelf.
SJELFKLOK, a. 2. Som har öfverdrifvet hög
tanka om egen klokhet, icke vill taga råd af
andra. — Sjelfklokt, adv.
SJELFKLOKHET, f. 3. Öfverdrifvet hög tanka
om egen klokhet.
SJELFKRAFD, a. 2. o. SJELFKRAFDT, adv.
Se Sjelfmant.
SJELFKRÄNKNING, f. 2. Se Sjelfbefläckelse.
SJELFKÄNNEDOM, m. sing. Kännedom af
sin egen karakter.
SJELFKÄNSLA, f. sing. Liflig känsla af sitt
eget, isynn. moraliska, tillstånd och af de verkliga
företräden, man äger.
SJELFKÄR, a. 2. Se Egenkär. —
Sjelfkärt, adv.
SJELFKÄRLEK, m. sing. Se Egenkärlek.
SJELFLJUD, n. 5. Se Vokal.
SJELFLJUDANDE, a. 1. S. bokstaf, se Vokal.
SJELFLYSANDE, a. 1. Säges om
fixstjernorna, emedan de lysa af eget ljus.
SJELFLÄRD, a. 2. o. s. Som förvärfvat sina
kunskaper utan undervisning af andra. — Syn.
Autodidakt.
SJELFMANT, a. 1. o. adv. Af egen, fri vilja.
S. bekännelse. S. göra något. — Syn. Frivillig,
Sjelfkrafd, Opåmint.
SJELFMEDVETANDE, n. 4. Medvetande af
egen personlighet, medvetandet af vårt eget jag,
tydligt åtskildt ifrån andra ting.
SJELFMYNDIG, a. 2. Se Sjelfrådig. —
Sjelfmyndighet, f. 3. — Sjelfmyndigt, adv.
SJELFPANTA, v. a. 1. Sjelf, utan att anlita
laga myndighet, taga pant för ägande fordran. —
Sjelfpantning, f. 2.
SJELFPANTARE, m. 5. Den, som sjelfpantar.
SJELFPRÖFNING, f. 2. Pröfning af sitt eget
hjerta, af egna känslor, begär, o. s. v.
SJELFRÅDANDE, a. 1. 1) Som beror endast
af sig sjelf, äger att göra och låta efter godtycke.
— 2) Se Egenmäktig.
SJELFRÅDIG, a. 2. 1) Som tager råd endast
af sig sjelf, utan att vilja lyssna till andras. —
2) Se Egenmäktig. — Sjelfrådighet, f. 3. —
Sjelfrådigt, adv.
SJELFSKOTT, n. 5. (jäg.) Benämning på
sådana giller, som sjelfva genom ett skott fälla
djuret.
SJELFSKRIFVEN, a. 2. neutr. — et. Som
har naturlig, obestridlig rätt till något, utan att
behöfva kallelse eller val; som vid kallelse eller
val ej kan förbigås. S. representant. Vara s.
ledamot i en komité.
SJELFSKRIFVENHET, f. 3. Egenskapen att
vara sjelfskrifven.
SJELFSPILLAN, f. sing. indef. Sjelfmord.
SJELFSPILLING, m. 2. Sjelfmördare.
SJELFSTRIDIG, a. 2. Stridig med sig sjelf.
— Syn. Inkonseqvent. — Sjelfstridighet,
f. 3. — Sjelfstridigt, adv.
SJELFSTÄNDIG, a. 2. Som beror endast af
sig sjelf; som ej låter leda sig af andra. Göra
sig s. Vara s. i sitt handlingssätt. Ett s-t
handlingssätt. — Syn. Oberoende, Oafhängig,
Sjelfrådande, Sjelfrådig.
SJELFSTÄNDIGHET, f. 3. Oberoende af
andras vilja; frihet ifrån andras inflytande. — Syn.
Oberoende, Oafhängighet.
SJELFSTÄNDIGT, adv. Med sjelfständighet,
på ett oberoende sätt. Handla s. — Syn.
Oberoende, Oafhängigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
