Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Sjuttiotal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SJUTTIOTAL, n. 5. Antal af sjuttio. Han
är på s-et, på sjuttionde året. — Äfv. Sjutiotal.
SJUTTIOÅRIG, a. 2. 1) Sjuttio år gammal.
S. man, qvinna. — 2) Som varar eller varat
sjuttio år. S-t krig. — Äfv. Sjutioårig.
SJUTTON, grundtal. Sju och tio
tillsammans.
SJUTTONDE, ordningstal. Som följer näst
efter den sextonde.
SJUTTONDEDEL, m. 2. En del af ett helt,
som är deladt i sjutton lika delar.
SJUTTONÅRIG, a. 2. 1) Sjutton år gammal.
En s. flicka. — 2) Som varar eller varat sjutton
år. En s. sjukdom.
SJUTUSEN, grundtal. Sju gånger tusen.
SJUTUSENDE, ordningstal. Som följer i
ordningen näst efter den sextusende niohundrade
nittionde nionde.
SJUÅRIG, a. 2. 1) Sju år gammal. En s.
häst. — 2) Som varar eller varat sju år. S-a
kriget.
SJÅP, n. 5. (fam.) eller
SJÅPA, f. 1. (fam.) Sjåpig qvinna.
SJÅPA, v. n. 1. (fam., om fruntimmer) eller
SJÅPA SIG, v. r. 1. Bete sig barnsligt och
oskickligt, göra sig till.
SJÅPIG, a. 2. (fam., om fruntimmer) Enfaldig,
barnslig, tafatt och peplig. En s. flicka. —
Sjåpighet, f. 3. — Sjåpigt, adv.
SJÄL, SJÄLHUND, m. fl., se Skäl,
Skälhund, &c.
SJÄL, f. 2. 1) a) Menniskans andliga del, eller
det okroppsliga väsende, som innehåller grunden
till hennes tankar, känslor och begär. Ande, som
lifvar en organisk kropp, betjenar sig af den
såsom verktyg och genom den uppenbarar sig.
Menniskan består af s. och kropp. Lära om
s-en. Sörja för sin s-s eviga välfärd. De
dödas s-ar. Svärja på s. och salighet, vid
sin s., vid sin själs eviga välfärd. Vid min s.,
ell. blott Min s.! bedyrande utrop eller
svordomsuttryck, som i dagligt tal ofta brukas, t. ex.:
Min s., är icke det sant! Det har du, min
s., rätt uti! Min s., skall han icke det få
ångra! För s. och pina! ett slags ifrån
katolska tiden bibehållet uttryck, hvarmedelst man
besvär, anropar någon om en sak, t. ex.: För s.
och pina, hjelp honom! Af s. och hjerta, gerna,
uppriktigt. — b) (i äldre och teosofisk mening)
Menniskoandens omhölje, eller den del af
menniskans väsende, genom hvilken anden verkar på
och emottager intryck af kroppen. Jfr. Ande,
2, b. Ande, själ och kropp. — 2) Menniska,
person. Det finnes ingen lefvande s. i huset.
Man räknar i den staden 5000 s-ar. Ingen
s. rör sig. — 3) Karakter. Stora, små s-ar.
— 4) Sinne. Vinet fröjdar, vederqvicker s-en.
Det gör mig ondt i s-en, bedröfvar mig på det
högsta. — 5) (fig.) a) Liflighet, lif, värma, känsla.
Sjunga med mycken s. Det är mycken s. i
hennes spel. — b) Det förnämsta, det
hufvudsakliga. Redligheten är s-en i handel. Han
är s-en i sällskapet, lifvar det. — Ss.
S-sansträngande, -sansträngning,
-sbildning, -slidande, -sodling,
-sutbildning, -sutveckling, -sångest.
SJÄLA, f. 1. Se Själagräs.
SJÄLADÖD, m. sing. (i kyrkl. stil) Andlig död.
SJÄLAFEST, m. 3. Se Själamessa.
SJÄLAFÖDA, f. 1. sing. Se Själaspis.
SJÄLAFÖRENING, f. 2. Själarnes förening.
SJÄLAGRÄS, n. 5. Örten Serratula tinctoria.
SJÄLAHERDE, m. 2. pl. — herdar. Se
Själasörjare.
SJÄLAMESSA, f. 1. (i katolska kyrkan) Messa,
som hålles för aflidne.
SJÄLAMORD, n. 5. (fig.) En menniskas
andliga förderfvande, så att hon blifver fördömd.
SJÄLAMÖRDARE, m. 5. (fig.) En, som är
orsak till en menniskas fördömelse.
SJÄLANÖD, f. sing. (i kyrklig stil) Andlig
nöd, då en menniska befinner sig i fara för sin
själs eviga välfärd.
SJÄLARINGNING, f. 2. Ringning i
kyrkklockorna för en afliden.
SJÄLARO, f. sing. Se Själslugn och
Själatröst.
SJÄLAS, v. d. 1. (fam., föga brukligt) Ligga
i själtåget.
SJÄLASKATT, m. 3. (i kyrklig stil) 1) Skatt
för själen. — 2) Samling af sådant, som kan vara
för själen uppbyggligt.
SJÄLASÖMN, m. sing. (i kyrklig stil) Det
menniskans tillstånd, då hon icke blifvit väckt
till ånger öfver sina synder.
SJÄLASÖRJARE, m. 5. Andlig person, hvars
kall är att sörja för menniskors eviga salighet. —
Syn. Själaherde, Prest, Religionslärare.
SJÄLATRÖST, f. sing. (i kyrklig stil) Hvad
som kan lända till själens tröst och hugsvalelse.
SJÄLAVANDRING, f. 2. Den af vissa
filosofer och religionsstiftare antagna förändringen
af menniskosjälens vistelseort, i följd hvaraf hon
lifvar åtskilliga kroppar efter hvarandra, antingen
djurens, till hvilka hon förvisas efter döden, eller
menniskokroppar, i hvilka hon återvänder bland
de lefvande.
SJÄLAVÅDA, f. 1. (i kyrklig stil) Fara för
själens eviga välfärd.
SJÄLAVÅRD, m. sing. Vården om menniskors
själar eller om deras andliga upplysning till
förvärfvande af evig salighet.
SJÄLAVÄN, m. 3. pl. — vänner. 1) Vän med
någon för dess själsegenskapers skull. — 2) (i
kyrklig stil) Den, som verkar eller uppoffrar sig
för menniskors eviga väl. Säges isynn. om
Christus såsom menniskoslägtets återlösare.
SJÄLFULL, a. 2. Full af själ, d. v. s. af
anda, känsla, lif och värma. S. sång. S-t
föredrag. — Själfullhet, f. 3. — Själfullt,
adv.
SJÄLLÖS, a. 2. Utan anda, känsla, lif och
värma. — Själlöshet, f. 3. — Själlöst, adv.
SJÄLSADEL, m. sing. Själens ädelhet.
SJÄLSFRÄNDE, m. 3. pl. — fränder. En,
som till karakter och böjelser liknar en annan.
— Man säger äfv. Själafrände. — Syn.
Själsförvandt.
SJÄLSFÖRMÖGENHET, f. 3. (mest i plur.)
Andlig förmögenhet, fallenhet, gåfva. — Syn.
Själsgåfva, Själskraft.
SJÄLSFÖRVANDT, m. 3. Se Själsfrände.
SJÄLSGÅFVA, f. 1. Se Själsförmögenhet.
SJÄLSHÖGHET, f. 3. Höghet i själen,
upphöjda tänkesätt.
SJÄLSKRAFT, f. 3. 1) Förmåga till
verkning hos själen. Mest i plural. Uppbjuda alla
sina s-er. — 2) Se Själsförmögenhet. — 3)
Kraftfullhet hos själen, kraftfull själ. Äga
mycken s. — Jfr. Anm. vid Själsstyrka.
SJÄLSLUGN, n. sing. Själens frihet ifrån oro,
fruktan, ånger och förebråelser.
SJÄLSNÄRVARO, f. sing. Själstillstånd, då
man i en fara, i ett svårt eller brydsamt läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
