Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Sjökompass ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SJÖKOMPASS, - kåmmpáss, m. 3. Kompass,
som brukas till sjös. [- com -.]
SJÖKONUNG, m. 2. (i hednatiden) Anförare
för någon större vikingaflotta.
SJÖKORK, m. 2. Se Hafskork.
SJÖKORT, n. 5. En på ett papper eller
annan jemn yta noggrant gjord afbildning af vissa
segelbara floders och kusters sträckning, tillika
med på och vid dem varande vigtiga ställens
belägenhet, jemte farvattnens djup och bottnens
beskaffenhet.
SJÖKRABBA, f. 1. En art krabba, 2 tum
lång, grågrön, allmän vid de europeiska
hafsstränderna. Cancer Moenas.
SJÖKRÅKA, f. 1. Sjöfågel, stor som en dufva,
på Atlantiska och Östra Oceanens kuster.
Rhyncops nigra.
SJÖKRÄK, n. 5. Maskkräk, som lefver i haf
eller sjö.
SJÖLAG, m. 2. Samling af de författningar
i ett land, som angå sjöväsendet.
SJÖKUNG, m. 2. Ett slägte af sjöfåglarna,
svart och hvit.
SJÖLEDES, adv. Till sjös, sjövägen, genom
segling, rodd eller ångbåtsfart.
SJÖLEJON, n. 5. En art af Skälarna,
rödgul, 20 fot lång; i Stilla Hafvets polartrakter;
hanen med ett slags man kring halsen. Phoca
jubata.
SJÖLILJA, f. 1. Se Djurlilja.
SJÖLUFT, m. sing. Luften sådan den är
beskaffad på haf och sjö.
SJÖLUKT, m. sing. Den egendomliga lukt,
som varor hafva, hvilka blifvit förda längre sjöväg.
SJÖLÄGENHET, f. 3. Lägenhet att komma
sjöledes ifrån en ort till en annan. Söka s. från
Stockholm till Lübeck.
SJÖMAKT, f. 3. 1) Krigsmakt till sjös. —
2) Stat, rike, som äger örlogsflotta. [- magt.]
SJÖMALM, m. 3. En brun eller svartaktig,
ofta med sand uppblandad jernmalm, som mest
finnes på sjöbottnar.
SJÖMAN, m. 5. pl. — män. Person, hvars
yrke är sjöfart. — Syn. Sjögast, Beckbyxa,
Becksudd. — Ss. S-sdrägt, -shyra, -slik.
SJÖMANER, - - ér. På s., se Sjömansvis.
SJÖMANNA-SÄLLSKAP, n. 3. o. 5.
Förening af personer till sjöfartens befordran och
uppmuntrande.
SJÖMANNAVETENSKAP, f. 3. Den
vetenskap, som afhandlar allt hvad för en sjöman är
nödigt att veta.
SJÖMANSGARN, n. 5. Två- eller tretrådigt
garn, spunnet af gamla kabelgarn.
SJÖMANSHUS, n. 5. Offentlig myndighet,
genom hvilken kontrakter afslutas med allt
sjöfolk som förhyres, och hvilken afmönstrar dem
efter återkomsten.
SJÖMANSKAP, - - áp, f. 3. 1) Utöfningen
af de handarbeten, hvilka förekomma vid ett
fartygs manöver. — 2) Se Sjömanskonst.
SJÖMANSKAP, sjö`mánnskap, n. 5. Se
Sjöfolk.
SJÖMANSKONST, f. 3. Se
Sjömannavetenskap.
SJÖMANSRULLA, f. 1. Förteckningen på ett
fartygs besättning samt dess kontrakt med
befälhafvaren om hyran.
SJÖMANSSPRÅK, n. 5. Samteliga de ord och
talesätt, som särskilt nyttjas af sjömän.
SJÖMANSVIS. På s., såsom sjömän bruka;
efter sjömäns sed.
SJÖMIL, f. 2. Dansk s., hvaraf 15, Fransk
s., hvaraf 20, och Engelsk s., hvaraf 60 gå på
en grad af eqvatorn.
SJÖMINISTER, - - ni´st’r, m. 2. pl. — istrar.
Minister för sjöärenderna i ett land.
SJÖMOSSA, f. 1. Ett slägte af
Blomkorallerna. Sertularia.
SJÖMUNK, m. 2. 1) En art af Hajslägtet,
6 till 8 fot lång. Squalus squatina. Kallas äfv.
Engelhaj. — 2) Djur af Ringmaskarna. Serpula
penis.
SJÖMÅLERI, n. 3. Den del af
målningskonsten, som sysselsätter sig med att måla sjöstycken.
SJÖMÄRKE, n. 4. Märke, tecken, som tjenar
till vägledning för sjöfarande.
SJÖMÖRKER, n. sing. Se Tjocka.
SJÖNÄSSLA, f. 1. Se Hafsnässla.
SJÖNÖD, f. 3. Belägenhet till sjös, då man
är i fara att kantra, förlisa eller gå i sank.
SJÖNÖT, f. 3. pl. — nötter. En sjöväxt med
små hvita blommor, och ett slags nötter, stora
som valnötter, samt till smaken liknande kastanier.
Trapa natans.
SJÖOFFICER, - åffisér, m. pl. — officerare.
Officer vid en örlogsflotta.
SJÖOLLON, n. 5. Se Gul Näckros.
SJÖORM, m. 2. Den stora S-en, se
Hafsorm, bem. 1.
SJÖORRE, m. 2. pl. — orrar. 1) Simfågel
af Dykänderna, svart utan vingspegel. Fuligula
nigra. — 2) (skämtv.) Sjöman.
SJÖPASS, n. 5. Ett skeppsdokument, som
innehåller vederbörande myndighets intyg rörande
kapiten och besättning jemte passagerare, och
hvarmed de kunna legitimera sig i främmande
hamn, eller om de prejas an på öppen sjö.
SJÖPENNA, f. 1. 1) Ett slägte af
Blomkorallerna. — 2) Se Sjöris.
SJÖPLOMMON, n. 5. En art af Algslägtet
Skyfall, klotrund, inuti saftfull, af plommons eller
körsbärs storlek. Nostoc pruniforme.
SJÖPROTEST, - - tä´sst, m. 3. En skeppares
och dess besättnings edliga förklaring, inför
vederbörande myndighet, rörande alla
omständigheter vid ett haveri.
SJÖPUNG, m. 2. Ett slägte af Stråldjuren.
Holothuria.
SJÖRESA, f. 1. Resa på haf, sjö eller flod.
SJÖRIS, n. 5. Ett slags korall.
SJÖROMAN, - - án, m. 3. Roman, deri
berättelsen företrädesvis hvälfver sig omkring scener
på hafvet.
SJÖRUSTNING, f. 2. Krigsrustning till sjös.
SJÖRÅ, n. 4. Ett slags naturväsende, som
enligt folktron skall uppehålla sig i haf och sjöar,
samt stundom tros visa sig i gestalten af en skön
jungfru. Jfr. Sjöko.
SJÖRÅTTA, f. 1. Ett slags Ringmask,
stundom 1/2 fot lång, med tjock kropp, ragg på
ryggen, och borst, som skimra i guld och alla
regnbågens färger. Aphrodite aculeata.
SJÖRÄTT, m. 3. Domstol, som upptager och
afdömer mål, hvilka höra under sjölagen.
SJÖRÖFVARE, m. 5. En, som utan
kaparbref idkar sjöröfveri. — Syn. Fribytare,
Friseglare, Korsar. — Ss. S-arskepp, -arnäste.
SJÖRÖFVERI, n. 3. Det slags röfveri, då
fartyg tagas och plundras af dem, som icke hafva
kaparbref. Idka s.
SJÖSAND, m. sing. Sand på sjöbottnen.
SJÖSIDA, f. 1. Se Sjökant.
SJÖSJUK, a. 2. o. s. c. Som lider af sjösjuka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
