Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Sjösjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SJÖSJUKA, f. sing. En opasslighet, som till
sjös angriper icke sjövana personer.
SJÖSKADA, f. 1. Den skada, som under en
sjöresa drabbar skepp eller laddning, eller begge
tillsammans.
SJÖSKADAD ell. SJÖSKADD, a. 2. Som lidit
sjöskada.
SJÖSKATA, f. 1. Se Strandskjura.
SJÖSKOLA, f. 1. Undervisningsanstalt för
dem, som egna sig åt sjöfarten.
SJÖSKUM, n. sing. Ett slags vattenhaltigt,
lerfritt silikat, mjukt, något segt, gul- eller
gråhvitt, flottigt för känseln, och af hvilket
förarbetas piphufvuden. — Ss. S-spipa.
SJÖSLAG, n. 5. Afgörande drabbning
emellan tvenne eller flera örlogsflottor.
SJÖSLAGEN, a. 2. neutr. — et. Säges om
varor, som på sjöresa blifvit skadade af fuktighet
eller väta.
SJÖSLAGTNING, f. 2. Se Sjöslag.
SJÖSLÄNDA, f. 1. Insekt af sländorna, lik
en malfjäril, med grå och fläckiga vingar;
uppehåller sig allmänt vid sjöar. Phryganea.
SJÖSOLDAT, - sålldát, m. 3. Soldat, som
tjenstgör ombord på ett örlogsfartyg.
SJÖSPÖKE, n. 4. Spöke, som förmenas under
olika skepnader visa sig på hafvet för sjöfarande.
SJÖSTAD, m. 3. pl. — städer. Stad, belägen
vid haf eller sjö.
SJÖSTAT, m. 3. Stat, belägen vid hafvet.
SJÖSTJERNA, f. 1. Ett slägte af Stråldjuren.
Asterias.
SJÖSTRÅLE, m. 2. pl. — strålar. Se
Hafsnässla.
SJÖSTYCKE, n. 4. Målning, som föreställer
haf eller sjö, hamnar, sjöträffningar, m. m.
SJÖSYN, f. 3. Ett slags luftfenomen, då det
land, hvarpå åskådaren befinner sig, afspeglas i
luften.
SJÖSVAMP, m. 2. Svamp, som växer i hafvet.
SJÖSÄF, m. sing. En art Säf. Scirpus
lacustris.
SJÖTERM, - tä´rrm, m. 3. Uttryck, som
brukas af sjömän.
SJÖTJENST, f. 3. Tjenst eller tjenstgöring
vid en flotta.
SJÖTRÄD, n. 5. Se Hafskork.
SJÖTULL, m. 2. eller
SJÖTULLSKAMMARE, m. 2. pl. — kamrar.
Tullkammare i stapelstad för tullbehandling af
inkommande eller utgående varor.
SJÖTULLSMEDEL, n. 5. pl. De
penningmedel, som uppbäras af en sjötullskammare.
SJÖTULLSRÄTT, m. 3. Så kallades tillförene
särskilta domstolar i konfiskationsmål m. m., som
hörde till tullärender.
SJÖTUPP, m. 2. Ett slägte af de taggfeniga
fiskarna. Trigla.
SJÖTÅG, n. 5. Krigståg till sjös.
SJÖUR, n. 5. Se Kronometer, 1.
SJÖVAN, a. 2. Som genom sjöresor vant sig
vid att tåla ett fartygs rörelser, utan att blifva
sjösjuk.
SJÖVANA, f. sing. Egenskapen att vara sjövan.
SJÖVARG, m. 2. Se Hafsvarg.
SJÖVETENSKAP, f. 3. Se
Sjömannavetenskap.
SJÖVEXEL, m. 2. pl. — vexlar. Ett
skuldebref, utfärdadt för ett erhållet lån å afskeppade
varor, att af låntagaren gäldas å utsatt dag å
destinationsorten.
SJÖVIND, m. 2. Se Hafsvind.
SJÖVÄG, m. 2. 1) Väg på frusen sjö. — 2)
S-en, på fartyg eller båt, medelst segling, rodd
o. s. v.; sjöledes. Fara, resa s-en.
SJÖVÄSENDET, n. sing. def. Allt hvad till
sjöfarten hörer.
SJÖÄPLE, n. 4. Se Sjöborre.
SJÖÄRENDE, n. 3. o. 4. Ärende, som hörer
till sjöväsendet. Brukas mest i plural. Minister
för s-rna.
SKABB, m. sing. Ett slags smittsam
utslagssjukdom på kroppen, förenad med klåda. — Ss.
Skabbaktig, -artad.
SKABBA, v. a. 1. (fam.) S. néd, besmitta med
skabb.
SKABBIG, a. 2. Besmittad med skabb. —
Skabbighet, f. 3.
SKABBLUS, f. 5. pl. — löss. Se Skabbmott.
SKABBMOTT, n. 5. Ett slägte af Qvalstren,
som fortplantar skabben hos menniskor och djur.
Sarcoptes.
SKABRAK, SKACKRA, m. fl., se Schabrak,
Schackra, &c.
SKABRÖS, - ö´s, a. 2. (lat. Scabrosus)
Sårande för anständigheten, anstötlig.
SKACKEL, se Skakel.
SKADA, v. a. 1. (I impf., sup. o. part. p.
äfven efter 2 konj.) Göra, tillfoga, orsaka, skada.
S. en bok. Vagnen blef illa s-d, då vi körde
emot. S. en kroppslem. S. någon till kroppen.
S. ens goda namn och rykte. Det s-r honom
icke. (Absolut) Det s-r inte. Det s-r ej att
försöka, det går an att ... — S. sig, v. r.
Orsaka sig sjelf skada. Han s-r sig sjelf mest.
SKADA, f. 1. 1) Hvarje slags ondt, som
tillfogas eller träffar oss; förlust. Göra, tillfoga
någon s. Lida s. Ersätta, bota s-n. Få s-n
ersatt. Ta sin s. igen. Till min s. Det
länder mig till s. Binda s-n vid sitt ben, se
Ben, 3, b. (Ordspr.) Af s-n blir man vis, då
man genom erfarenhet lidit skada, tar man sig
en annan gång bättre till vara. — Syn. Men,
Förlust, Afbräck, Nackdel, Knäck, Förfång. —
2) Verkan, hvarigenom något förstöres eller blir
mer eller mindre odugligt, onyttigt. Regnet,
haglet har gjort mycken s. på säden. S. på skepp
eller gods. Taga s., blifva skadad, skämd, mer
eller mindre förderfvad, förstörd. Det är s. på ...,
säges, då man vill beklaga person eller sak af
värde, som går eller gått förlorad, blifvit
förderfvad, eller har något betydande fel. Det är s.
på den gossen, att han är begifven på spel.
— 3) Organiskt ondt, sår, sjukdom, åkomma.
Han har fått en s. i benet. — 4) Säges fam.
om någonting beklagligt, ledsamt, förtretligt. Det
är s., att han ej är rik. Det vore mycken s.,
just s., om ... — Skadande, n. 4.
SKADEDJUR, n. 5. Skadligt djur. Vargen
är ett s.
SKADEERSÄTTNING, f. 2. Ersättning,
godtgörelse för liden skada.
SKADEFRÖJD, f. sing. Se Skadeglädje.
SKADEGLAD, a. 2. Glad öfver andras skada.
SKADEGLÄDJE, f. sing. Glädje öfver andras
skada.
SKADESLÖS, a. 2. 1) Som fått skadestånd.
Hålla en s. för något, godtgöra någon en liden
skada, förlust. — 2) Oskadd. Komma s. ifrån
en sak. — Skadeslöshet, f. 3. —
Skadeslöst, adv.
SKADESTÅND, n. 5. Se Skadeersättning.
Han blef dömd att gifva käranden 100 R:dr
i s. för de förstörda sakerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
