Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skakning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKAKNING, f. 2. Se Skakande. S-en i en
vagn. S. på hufvudet.
SKAL, n. 5. 1) (bot.) Den yttre betäckningen,
som innesluter en frukt, en eller flera kärnor
eller frön. S. på nötter, ärter, bönor. Släppa
s-et, säges om vissa slags frön, när skalen lossna
och lemna dem. — 2) Yttre betäckningen på ägg
och för vissa djur (deraf kallade Skaldjur). Krypa
ur s-et. Fälla s-et, se Fälla. — 3) (Fig.) Sken,
yta. S. utan kärna. — Ss. S-lös.
SKALA, skàla, v. a. 1. I. Frånskilja skalet ifrån
frukt, o. s. v. S. äplen. S. áf, se Afskala. —
Skalande, n. 4.
SKALA, skàla, v. n. 1. II. (fam.) Springa fort.
S. áf, bórt, ùndan. S. èfter någon. —
Skalande, n. 4.
SKALA, skála, f. 1. III. (lat. Scala, egentl. stege,
trappa) 1) Graderad måttstock på vissa
instrumenter; äfv. graderad linie på kartor, o. s. v. —
2) (i tonkonsten) Följd af toner, som fortskrida i
ordning ifrån de lägre till de högre. Tonledning.
Spela skalorna. [Scala.]
SKALARE, m. 5. (fam.) En, som springer
snabbt.
SKALBAGGE, m. 2. pl. — baggar. Vingad
insekt, hvars flygvingar äro täckta med kant
vid kant liggande, ogenomskinliga täckvingar.
S-ggarne, benämning på första ordningen af
insekterna.
SKALBÄRANDE, a. 1. (nat. hist.) Som har
skal. Benämning på en ordning af de
hufvudlösa blötdjuren.
SKALD, skálld, m. 3. 1) Benämning på de
fordna skandinaviska diktarne. — 2) Poet,
diktare i allmänhet. — Syn. Poet, Bard, Sångare,
Diktare.
SKALDEBREF, n. 5. Bref på vers.
SKALDEDIKT, f. 3. Poetisk dikt, vanligen
på vers.
SKALDEGÅFVA, f. 1. Poetisk gåfva, fallenhet.
SKALDEKONST, f. 3. Den konst, i hvilken
skönhetens idé uppenbarar sig genom begrepp och
ord. — Syn. Poesi, Dikten, Sången.
SKALDEMÖ, f. 3. pl. — mör. Se
Sånggudinna.
SKALDEQVÄDE, n. 4. Se Skaldestycke.
SKALDESLAG, n. 5. Särskilt slag af
skaldekonsten. Epos och drama äro olika s. — Syn.
Diktart.
SKALDESPRÅK, n. 5. Det slags bildspråk,
som utmärker skaldekonsten. S-et, det
utomordentligt rika, på Eddan grundade bildspråk, som
de fordna skalderne nyttjade.
SKALDESTYCKE, n. 4. Alster af
skaldekonsten. — Syn. Dikt, Sång.
SKALDESÅNG, m. 3. Poetisk sång,
skaldestycke. — Syn. Bardasång.
SKALDEÅDER, f. 1. (fig.) Se Skaldegåfva.
SKALDINNA, f. 1. Qvinna, som öfvar
skaldekonsten.
SKALDJUR, n. 5. Djur, som är betäckt af
skal, t. ex. snäckorna.
SKALDSKAP, n. 3. 1) (egentl.)
Fornskandinavisk vitterhet. — 2) (i allm.) Skaldekonst,
vitterhet.
SKALF, skállv, n. 5. Skälfning. Bildar
sammansättningen Jordskalf.
SKALFRUKT, m. 3. Frukt, som omslutes af
ett skal.
SKALHAKE, m. 2. pl. — hakar. (fam.) 1)
En, som går eller springer mycket fort. — 2) (fig.)
En, som utomordentligt fort förrättar något.
SKALIG, a. 2. Som har skal. Mest i
sammansättningar, såsom: Enskalig, Tvåskalig, m. fl.
SKALK, m. 2. I. (Egentl.: tjenare) Se Skälm,
2. (Fig. fam.) Ha s-en bak örat, vara listig,
skalkaktig.
SKALK, m. 2. II. (sannolikt af Skal) Första
stycket, som skäres af ett bröd.
SKALKAKTIG, a. 2. Se Skälmaktig. —
Skalkaktighet, f. 3. — Skalkaktigt, adv.
SKALKAS, v. d. 1. Skämta på ett gäckande
eller lösaktigt sätt; rasa kättjefullt.
SKALKHET, f. 3. (föråldr.) 1) Skalkaktighet.
— 2) Se Skalkstycke.
SKALKSTYCKE, n. 4. Se Skälmstycke. Göra
ett s.
SKALL, n. 5. 1) Skallande ljud.
Trumpeters s. — 2) Hundars skällande; äfv. ljudet deraf.
Hör hundarnes s. — 3) Stor jagt med talrikt
uppbådadt manskap. Hålla s. Gå på s. ell.
gå s., hålla sådan jagt. Gå s. efter en tjuf.
SKALLA, v. n. 1. 1) Säges om ljud, som äro
klangfulla och gifva starkt återljud.
Trumpeterna s-de. (Impersonelt) Det s-de i bergen. —
2) Hålla skalljagt. S. efter vargar. —
Skallande, n. 4.
SKALLBUD, n. 5. Bud, som kringskickas,
för att kalla till skallgång.
SKALLE, m. 2. pl. — skallar. 1) Se
Hufvudskalle. — 2) (fam.) Hufvud. Slå någon i
s-n med en bok. Yr i s-n. (Fig.) Han får det
inte i s-n, kan ej begripa det.
SKALLER, skáll’r, m. sing. Örtslägtet
Rhinanthus.
SKALLERGRÄS, n. 5. Örten Rhinanthus
Crista galli, på ängar, med mörkgula blommor.
SKALLERORM, m. 2. En högst giftig orm,
som vid stjerten har en rad tunna, hornartade
skal, hvilka, när ormen rörer sig, ljuda likt en
skallra. Crotalus. Nordamerikansk S., sex fot
lång, brun med svarta gördelränder. C. horridus.
Sydamerikansk S., sex fot lång, brun med
festonlika fläckar. C. durissus.
SKALLFOGDE, m. 2. pl. — fogdar. En, som
har underordnadt befäl vid skallgång.
SKALLFOLK, n. 5. sing. Samteliga personer,
som äro samlade till skallgång.
SKALLGATA, f. 1. Fem alnar bred,
uppröjd gata kring en skallplats.
SKALLGÅNG, m. 2. Den allmänna jagt, som
af hela menigheter anställes emot rofdjur.
SKALLIG, a. 2. Som har hårlös hufvudskål.
SKALLIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
skallig.
SKALLNACKE, m. 2. pl. — nackar. Se
Lejontand.
SKALLPLATS, m. 3. Platsen för ett skall,
kringstängd af skallfolket.
SKALLRA, f. 1. 1) Barnleksak, bestående
vanligen af en med ett litet skaft försedd
kägelformig bleckdosa, hvaruti äro inneslutna
hvarjehanda små föremål, hvilka, då dosan skakas, göra
ett skramlande buller. — 2) De skallrande skalen
på Skallerormen.
SKALLRA, v. n. 1. 1) Gifva ett ljud, likt
det af en skakad skallra. Hör, hur ärterna s.
i asken. — 2) Skaka någonting så, att ett sådant
ljud deraf uppkommer. S. med penningarna i
handen. — 3) Säges om föremål, som tätt och
häftigt fara emot hvarandra, så att ett visst
skallrande ljud uppkommer. Frysa ell. darra så,
att tänderna s. Tänderna s. i munnen på
honom. — Skallrande, n. 4. o. Skallring, f. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
