Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skallskyldig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKALLSKYLDIG, a. 2. Skyldig att vid
kallelse infinna sig till skall.
SKALM, m. 2. 1) Hvarje af de tvenne
stängerna på en kärra, mellan hvilka hästen är
förspänd. — 2) Hvardera stången på en sax, en
tång, o. s. v.
SKALMASK, m. 2. Se Skaldjur.
SKALMEJA, skallmä`ja, f. 1. (t. Schalmeie) 1)
Herdepipa, vanligen af vassrör. — 2) Föråldradt
blåsinstrument, i form af en oboe, som brukades
isynn. af herdar. — 3) Pipan på Säckpipan. —
4) Ett slags snarrverk i orgor.
SKALNING, f. 2. Göromålet, då något skalas.
SKALPELL, skallpä´ll, m. 3. (lat. Scalpellum)
Ett slags fältskärsknif. [Scal -.]
SKALPERA, skallpèra, v. a. 1. (lat. Scalpere)
Med knif göra en skärning rundt omkring
hufvudet och sedan afdraga hufvudsvålen. Amerikas
vildar s. sina besegrade fiender.
SKALSNIGEL, m. 2. pl. — sniglar. Ett slägte
af Lungsnäckorna. Helix.
SKALSUGGA, f. 1. Ett slägte af Skaldjuren.
Chiton.
SKALVINGE, m. 2. pl. — vingar. Se
Täckvinge.
SKAM, m. sing. 1) Något, hvarför man bör
blygas; skamlig, neslig, skändlig handling, sak.
Det är s. att så göra. Det är s. af honom
att så bete sig. Anse, hålla för s. Han är
så lat, att det är s. — 2) Vanheder, smälek.
Hafva s. af, komma med s. ifrån något, få
skämmas derför. Hafva s. till tack, blifva lönt
med otack. Hafva både s-men och skadan, icke
allenast lida skada, förlust, utan äfven få
skämmas till på köpet. (Ordspr.) S. och skada följas
åt, förlust är ofta åtföljd af smälek. Stå med
s-men, komma på s., få skämmas. Komma en
på s., laga, att någon får skämmas. Hvilken s.!
säges om den eller dem, hvilka genom någon
händelse blifvit mycket utskämda. — Syn. Nesa,
Vanära, Vanheder, Smälek, Skymf. — 3) Se
Blygsel. Hafva ingen s. i sig. Har du ingen s.?
vet du ingen s.? blygs du inte? För s. skull,
för att ej behöfva skämmas, t. ex.: Jag kunde
för s. skull ej neka. (Fam. talesätt) S. att säga,
s. till sägandes, fastän jag borde blygas att säga
det sjelf, t. ex.: Jag är, s. att säga, icke illa
ansedd. Hafva bitit hufvudet af s-men, icke
hafva någon blygsel. S-men går på torra
landet, det finnes icke mera någon blygsel. — 4)
(pop.) Den onde, djefvulen.
SKAMFILA, v. a. 1. (t. schamvielen; sjöt.)
Genom nötning förorsaka skada på trä- eller
tågvirke.
SKAMFILNING, f. 2. (sjöt.) Den slitning och
skada, som genom nötning förorsakas på
trä- eller tågvirke.
SKAMFLAT, a. 1. Flat och blygselfull. Bli
s. Han stod der helt s.
SKAMFLÄCK, m. 2. (fig.) 1) Skam, som man
ådragit sig genom en vanärande handling. Denna
våldsgerning satte en svår s. på honom. Han
satte derigenom en s. på sig. Aftvå en s.,
genom berömliga gerningar utplåna intrycket af
någon förut begången vanärande handling. — 2)
Något, hvarför man måste skämmas. Han är en
s. för hela sin slägt.
SKAMFULL, a. 2. Se Skamlig och
Skamlös. — Skamfullt, adv.
SKAMLIG, a. 2. Säges om allt det, hvarför
man bör blygas; om allt, som medför skam.
S. gerning, handling. S-t beteende. S.
girighet. — Syn. Neslig, Vanärande, Vanhedrande,
Skymflig, Skändlig.
SKAMLIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
skamlig. — Syn. Neslighet, Skändlighet.
SKAMLIGT, adv. På ett skamligt sätt. Bära
sig s. åt. — Syn. Nesligt, Skändligt.
SKAMLÖS, a. 2. 1) Utan all blygsel. En s.
ljugare. — 2) Som vittnar om oförskämdhet.
En s. räkning. — Syn. (för begge bem.) Se
Oförskämd.
SKAMLÖSHET, f. 3. 1) Egenskapen att vara
skamlös. — 2) Skamlös handling. — Syn.
Neslighet, Skändlighet.
SKAMLÖST, adv. På ett skamlöst sätt. Ljuga
s. Han bedrog mig s. — Syn. Skändligt.
SKAMPALL, m. 2. 1) Pall i kyrkorna, hvarpå
de måste stå, som för begånget brott äro dömde
att offentligen skriftas och aflösas. Stå på s-en.
— 2) Pall, hvarpå i skolor de barn få sitta och
skämmas, som begått något fel. Sitta på s-en.
SKAMPLUN, se Schamplun.
SKAMPÅLE, m. 2. pl. — pålar. Se Kåk.
Stå vid s-n, med halsjernet om halsen stå
bunden der, för att skämmas.
SKAMTAFLA, f. 1. Tafla, hvarpå, till
offentlig skam för en brottsling, är uppspikadt ett
papper, innehållande hans namn och det brott,
han begått.
SKAMTAG, n. 5. (fam.) Oanständigt tag.
SKAMVRÅ, f. 2. Vrå, der barn ställas, för
att skämmas. Stå, ställas i s-n.
SKANDAL, skanndál, m. 3. (grek. Skandalon)
1) Något anstötligt, förargelseväckande. — 2)
Obehagligt uppseende, förargelse. [Scan -.]
SKANDALISERA, v. a. 1. Väcka förargelse,
göra ett obehagligt uppseende. [Scan —.]
SKANDALÖS, skanndalö´s, a. 2. Som väcker
ett obehagligt uppseende, anstötlig, förarglig.
[Scan —.]
SKANDERA, skanndèra, v. a. 1. (lat.
Scandere) Afmäta en vers efter dess fötter, med
iakttagande af stafvelsernas qvantitet. [Scan —.]
SKANDÄCK (a långt), n. 5. (skepp.)
Plankklädningen på relingen af ett fartyg.
SKANK, skánngk, m. 2., i pl. äfv. 1. (fam.)
Lårben. Räcka ut s-korna. Gå och dra s-korna
efter sig, vara lat, trög, senfärdig.
SKANS, m. 2. 1) En mindre fästning, likväl
af den styrka, att formlig belägring fordras för
dess intagande. — 2) (skepp.) a) Ett slags tak,
ifrån akterkant af storröstet till aktern, öfver
öfversta däcket. — b) Besättningens boningsrum
i förn på ett handelsfartyg.
SKANSA, v. n. 1. S. omkri´ng, se
Kringskansa.
SKANSARBETE, n. 4. Arbete på skansverk.
SKANSGRÄFNING, f. 2. Gräfning vid
skansars anläggande.
SKANSGRÄFVARE, m. 5. En, som förrättar
gräfningsarbetena vid skansars anläggande.
SKANSION, skannschón, f. 3. Afmätning af
en vers. [Scan -.]
SKANSKLÄDE, n. 4. Madrasserad väf, som
förr användes till bastingering.
SKANSKORG, m. 2. Rund, af ris flätad korg
i tunnform, utan bottnar, som begagnas vid
jordförskansningars anläggande.
SKANSPÅLE, m. 2. pl. — pålar. Se
Palissad.
SKANSSTICKA, f. 1. S-kor, i båda ändarna
hvässade, 2—4 fot långa, 1—2 tum tjocka stickor,
som begagnas vid förskansningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
