Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skanstyg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKANSTYG, n. 5. Redskap till förskansningars
byggande.
SKANSTÄCKE, n. 4. Se Skanskläde.
SKANSVERK, n. 5. Se Förskansning.
SKAP, n. 5. Manliga födslolemmen på vissa
stora djur, isynn. hästar.
SKAPA, v. a. 1. Äfv. impf. Skapte, (föråldr.)
Skop. Sup. o. part. pass. Skapt. 1) Frambringa
af intet, gifva tillvarelse. Af intet s-de Gud
verlden. Gud har s-t alla lefvande varelser.
Gud s-de menniskan till sin afbild. — 2) (i
utsträckt mening) Dana, bilda, uppfinna, verka,
frambringa, gifva uppkomst. S. ett rike. S. en
armé, en flotta. Homer har s-t hjeltedikten.
S. en vetenskap, ett system. S. ord. S. sig
behof. S. sig nya hjelpkällor. Nya behof s.
nya industrigrenar. S. sin egen lycka. —
S. óm, ti´ll, se Omskapa, Tillskapa. — S. sig,
v. r. S. sig till, antaga skapnaden af, t. ex.:
S. sig till en drake. — Skapad ell. Skapt,
part. pass. Alla s-e varelser. S. som en ödla.
Vara s. till något, af naturen danad dertill,
t. ex.: Han är s. till aktör. — S-nde, part.
akt. Brukas stundom adjektivt, t. ex.: Ett s.
snille, som bryter nya banor i konst, vetenskap
eller vitterhet, skapar nya storartade och
ändamålsenliga inrättningar, o. s. v. — Skapande,
n. 4.
SKAPARE, m. 5. Den, som skapar eller
alstrar något. Jfr. Skapa. Gud är verldens s.
Homer är Iliadens s.
SKAPELSE, f. 3. 1) Skapande, alstrande.
Verldens s. (Teol.) S-n, den handling af Gud,
hvarigenom verlden börjat att vara till. — 2)
Hvad som blifvit skapadt. En herrlig s. S-n,
hela den af Gud skapade verlden.
SKAPELSEDAG, m. 2. Säges om hvarje af
de sex dagar, på hvilka Gud, enligt bibeln,
skapade verlden.
SKAPELSEVERK, n. 5. S-et säges om
samteliga akterna af skapelsen, såsom den omtalas i
första Mose bok.
SKAPLIG, a. 2. (fam.) Icke illa skapad; icke
oäfven, temmeligen bra.
SKAPLIGT, adv. (fam.) Icke illa, temligen,
rätt bra.
SKAPLYNNE, n. 4. 1) Sinnelag, sinnesart.
— 2) Lynne, beskaffenhet, natur.
SKAPNAD, m. 3. Gestalt, figur, form,
hvarmed person eller sak är skapad, danad, gjord,
eller som någon antagit.
SKAPNING, f. 2. Skapande, alstrande.
SKARA, f. 1. Stor hop af folk (ursprungl. af
krigsfolk). En stor, ofantlig s.
SKARE, m. 2. pl. skarar. Frusen skorpa på
snö. Det är s. på snön. Gå på s-n. S-n
håller att gå på.
SKARF, m. 2. pl. skarfvar. 1) Tillsatt,
tillfogadt, vidsydt mindre stycke till förlängning.
Sätta till en s. Tillöka med s. — 2) Söm, fog,
hvarmedelst ett sådant stycke är vidfäst. Gå upp
i s-ven.
SKARFNING, f. 2. Förrättningen, göromålet,
då något skarfvas.
SKARFVA, v. a. 1. Tillsätta, tillfoga, tillsy
ett mindre stycke till förlängning; äfv.
sammanfoga två stycken med ändarna. S. en kjortel,
ett bräde. S. tåg, se Splissa. S. ihóp, se
Hopskarfva; äfv. (fig.) hopdikta. S. i´, ti´ll, vi´d,
vidfoga till förlängning. — V. n. (fam.)
Utsmycka med diktade tillsatser. — Skarfvande,
n. 4.
SKARFYXA, f. 1. Ett slags yxa, hvars egg
löper vinkelrätt emot den vanliga yxans.
SKARIFIKATION, - - - - tschón, f. 3. (lat.
Scarificatio; kir.) Inskärning i huden. [Sca — cat -.]
SKARIFIKATOR, - - - kàtårr, m. 3. (åkerbr.)
Knifharf. [Sca — cat -.]
SKARLAKAN, schàrlakann, n. sing. (ital.
Scarlatto) 1) En högröd färg, sammansatt af rödt
och gult. — 2) Tyg af denna färg. — Ss.
S-sfärg, -sfärgare, -sfärgning, -sröd.
[Schar —.]
SKARLAKANSBÄR, n. 5. Se Kermes.
SKARLAKANSEK, f. 2. Ett slags ek, på
hvilken Kermes uppehåller sig. Quercus
coccifera.
SKARLAKANSFEBER, m. 2. En
utslagsfeber med stora, högröda fläckar utan särdeles
märkbar upphöjning, och som icke hysa någon
fuktighet.
SKARN, n. 5. (föråldr.) 1) Smuts, orenlighet.
Se äfv. Ljusskarn. — 2) (fig.) Utskott, vrak.
SKARP, a. 2. (af Skära) 1) Hvass. S. knif.
— 2) (om ljud) Klar och genomträngande. S-t
ljud. S. ton. — 3) Som gör ett ganska starkt,
bittert intryck på smaksinnet. Rättikor hafva
en s. smak. — Syn. Amper. — 4) Kall och
genomträngande. S. luft. S-t väder. — 5) Som
gör ganska liten vinkel; hvass. S. vinkel. S-a
kanter. S. i kanten. S-t ansigte, magert och
hvasst. S-t skepp, skarpt byggdt (se Skarpt). —
6) (om färger) Som gör ett skärande intryck på
synsinnet. S-a färger. — 7) Skroflig och kantig.
S. yta. — 8) Som innehåller mycken sälta eller
mycken syra. S-a vätskor. En s. syra. — 9)
(om uttalet af en stafvelse) Kort och klar. —
10) (mål. o. bildh.) Motsatsen till det afrundade
och mjuka. — 11) S-t skott, då laddningen skett
med kula. — 12) (fig.) a) Genomträngande. S.
syn. S. blick. — b) Som utmärkt väl uppfattar.
S. hörsel. S. lukt. S-t förstånd, se
Skarpsinnighet. — c) Mycket sträng, sträf; hård,
bitande, stickande. En s. ton, min, uppsyn. S-t
förbud. S-a förebråelser, tillrättavisningar. S.
i sitt tilltal.
SKARP, n. 5. (skepp.) En fartygsbottens
afsmalning emot stäfven.
SKARPEN. (pop. o. fam.) På s., skarpt.
SKARPHET, f. 3. Egenskapen att vara skarp.
Jfr. Skarp.
SKARPHUGGA, v. a. 3. (böjes som Hugga)
Hugga något så, att det får skarpa kanter. —
Skarphuggning, f. 2.
SKARPKANTIG, a. 2. Som har skarpa kanter.
— Skarpkantighet, f. 3.
SKARPLADDA, v. a. 1. Ladda med kula. —
S-d, part. p. S-t gevär.
SKARPNA, v. n. 1. (föga brukl.) Blifva skarp.
SKARPRÄTTARE, m. 5. (t. Scharfrichter)
En statens tjenare, hvars befattning är att aflifva
till döden dömda brottslingar.
SKARPSINNE, n. sing. Se Skarpsinnighet.
SKARPSINNIG, a. 2. Som har ett
genomträngande förstånd. — Syn. Klyftig.
SKARPSINNIGHET, f. 3. Ett genomträngande
förstånd eller förmågan att upptäcka tingens fina
och förborgade olikheter. — Syn. Klyftighet.
SKARPSINNIGT, adv. Med skarpsinnighet. —
Syn. Klyftigt.
SKARPSKJUTNING, f. 2. Skjutning med
skarpa skott.
SKARPSKO, v. a. 2. Brodda skorna på hästar,
o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
