Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skarpskytt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKARPSKYTT, m. 2. Jägare, som är öfvad
att skjuta säkert på långt håll.
SKARPSYNT, a. 1. 1) Som har skarp syn.
— 2) Se Skarpsinnig. — Skarpsynthet,
f. 3.
SKARPSÅS, m. 3. (kok.) Ett slags skarp,
amper sås.
SKARPT, adv. På ett skarpt sätt. Knifven
biter s., är hvass. Ljuda, låta s., gifva ett
skarpt ljud. Smaka s., hafva en skarp smak.
Höra s., hafva skarp hörsel. Se s., hafva skarp
syn. Se s. på någon, med skarp blick. Det
fryser s., är sträng köld. Ladda, skjuta s., med
kula. Tilltala s., med stränghet. Skrifva s., i
skarpa, bitande ordalag. Arbeta, gå på s., med
all ifver. De kommo s. ihop, råkade i häftig
strid, tvist. S. bygdt fartyg, hvars botten är
kilformig.
SKARPTÄND, a. 2. Som har hvassa tänder.
SKARPVINKLIG, a. 2. Som har skarpa
vinklar. — Skarpvinklighet, f. 3.
SKARPÖGD, a. 2. Se Skarpsynt, 1.
SKARSNÖ, m. sing. Snö med skare.
SKATA, f. 1. 1) Allmänt bekant fågel, som
kan tämjas och lära tala. Corvus Pica. — 2) (fig.
fam.) Pratsam qvinna.
SKATBO, n. 4. 1) Bo för skator. — 2)
(skämtv.) Dålig peruk.
SKATE, m. 2. pl. skatar. Toppen af ett
träd.
SKATT, m. 3. Betyder ursprungligen:
Penningar. 1) Samling af penningar och
dyrbarheter. En outtömlig s. Hitta en nedgräfven s.
— 2) Brukas i plural ofta, för att uttrycka
Rikedomar. Croesi s-er hafva blifvit till ett
ordspråk. Samla s-er. — 3) Utskyld, som af
statsborgare erlägges till dess regering. Betala,
erlägga, utgöra s. Pålägga s. ell. s-er. — Syn.
Pålaga, Utskyld, Kontribution, Afgäld, Afrad,
Afgift, Tull. — 4) Hvad en stat betalar till en
annan såsom bevis på dess afhängighet. Judeen
betalade s. till Rom. — Syn. Tribut. — 5)
Afgift, som af åbo betalas till jordägaren. — 6)
(fig.) a) Säges om allt, som är af utmärkt nytta
eller förträfflighet. En sann vän är en stor s.
(Poet.) Jordens s-er, dess alster. Vårens s-er,
blommorna. — b) Säges äfv. om det, för hvilket
man hyser mycken tillgifvenhet. Detta barn är
hans s. — c) Smekord. Min s.!
SKATTA, v. n. 1. Vara skyldig att erlägga
skatt. Fursten af Servien s-r till Turkiet. S.
till någon för sitt hemman. — V. a. 1)
Betala, erlägga i skatt. Han s-r 10 R:dr till
kronan, till egendomsherren. — 2) Taga,
uppbära i skatt. I denna mening numera föga
brukligt. The s-de af them hwad de wille. S.
Rimkr. S. en bistock ell. s. bi, med en enkom
dertill gjord knif borttaga vaxet och honungen
ur en bikupa. — 3) Värdera. Jag s-r det till
100 R:dr. — Syn. Se Värdera. — 4) Anse.
Han s-r det för en heder. S. sig lycklig. —
Syn. Se Tro. — Ss. S-ebelopp, -ebörda,
-enedsättning. — Skattande, n. 4.
SKATTBAR, a. 2. 1) Som kan beläggas med
skatt. — 2) Se Dyrbar.
SKATTDRAGANDE, a. 1. o. s. 5. Skyldig
att betala skatt till staten.
SKATTDRAGARE, m. 5. Skattskyldig
statsborgare.
SKATTE, adj. o. s. n. oböjl. Benämning på
all den jord i riket, hvars ränta äges af kronan
eller enskilt person. S. natur.
SKATTEBIDRAG, n. 5. Bidrag till
bestridande af statsutgifterna genom erläggande af skatt.
SKATTEBONDE, m. 3. pl. — bönder. Bonde
på ett skattehemman.
SKATTEBREF, n. 5. Offentlig handling,
hvarigenom någon försäkras om besittningsrätten till
jord, emot det han erlägger ränta deraf.
SKATTEFRÄLSE, n. sing. oböjl. (kameral.)
Sådan jord, som varit kronoskatte, men hvars
ränta kronan afhändt sig under frälset. Jfr.
Frälseskatte.
SKATTEHEMMAN, n. 5. Hemman, hvaraf
ränta utgöres antingen till kronan eller enskilt
person. I samma mening säges äfven
Skattejord.
SKATTEKÖP, n. 5. Den afhandling,
hvarigenom ett kronohemman antager skatte natur.
SKATTELÖSEN, m. sing. Penningsumma, som
erlägges till kronan af den, hvilken köper ett
kronohemman till skatte.
SKATTEMAN, m. 5. pl. — män. Ägare af
skattejord. S-na rätt, se Skatterätt.
SKATTEPENNING, m. 2. Penningar, som
betalas i skatt.
SKATTE-RUSTHÅLL, n. 5.
Rusthållshemman af skatte natur.
SKATTERÄNTA, f. 1. Ränta, som betalas af
jord. [— renta.]
SKATTERÄTT, m. sing. ell.
SKATTERÄTTIGHET, f. 3. 1) Besittningsrätt till skattejord.
— 2) Rättighet till räntan af jord.
SKATTEUPPBÖRDSMAN, m. 5. pl. — män.
Tjensteman, som uppbär skatterna till det
allmänna.
SKATTEVRAK, n. 5. Skattehemman, som
kronan tillegnat sig, sedan det fallit i vanhäfd och
icke längre förmått utgöra sin ränta till kronan.
SKATTEVÄGRAN, f. sing. indef. Händelsen,
då ett rikes ständer vägra att bevilja sin
regering de begärda medlen till statsutgifternas
bestridande.
SKATTE-VÄRDERING, f. 2. (kameral.) Ett
hemmans värdering, som vid skatteköp förrättas
af kronofogde eller häradsskrifvare, länsman och
tvenne nämdemän.
SKATTFRI a. 2. neutr. — fritt. Fri från
utgörande af skatt. — Skattfrihet, f. 3. —
Skattfritt, adv.
SKATTGRÄFNING, f. 2. Gräfning, som
anställes, för att söka efter en nedgräfd skatt.
SKATTGRÄFVARE, m. 5. En, som gräfver
efter förborgade skatter.
SKATTKAMMARE, m. 2. pl. — kamrar.
Byggnad eller rum, der en stat eller furste förvarar sin
skatt.
SKATTKISTA, f. 1. Kista, i hvilken
uppburna skatter förvaras.
SKATTKONUNG, m. 2. Se Fylkeskonung.
[Skatte —.]
SKATTLÄGGA, v. a. 2. (böjes som Lägga)
Sätta viss skatteränta å jord.
SKATTLÄGGNING, f. 2. Den handling,
hvarigenom viss skatteränta sättes å jord.
SKATTMÄSTARE, m. 5. - ARINNA, f. 1.
Person, som emottager, vårdar, ansvarar och
redovisar för medel, hvilka inflyta i en skattkammare,
i en publik eller ett sällskaps kassa. — Ss.
S-embete, -tjenst.
SKATTNING, f. 2. Se Biskattning.
SKATTSKRIFNING, f. 2. Offentlig
förrättning, då alla personer i ett visst distrikt
upptecknas, för blifvande beskattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
