Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skattskrifningslängd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKATTSKRIFNINGSLÄNGD, f. 3.
Förteckning å de personer, som blifvit skattskrifna i ett
visst distrikt, en viss församling.
SKATTSKRIFVA, v. a. 3. (böjes som Skrifva)
Uppteckna personer till namn, yrke o. s. v., för
blifvande beskattning.
SKATTSKYLDIG, a. 2. Skyldig att betala
skatt. — Brukas äfv. substantivt: De s-e.
SKATTSKYLDIGHET, f. 3. Skyldighet att
betala skatt.
SKATULL, schatúll, n. 3. o. 5. (ital. Scatola)
Litet skrin, hvari man förvarar penningar,
vigtiga papper o. d. — Skrifves äfv. Schatull.
SKATULLMAKARE, m. 5. Handtverkare,
som förfärdigar skatull m. m. d.
SKAVANK, se Skafvank.
SKE, v. n. 2. 1) Göras, verkställas. Det s-r
ej så lätt, som man tror. S. Guds vilje!
Låta något s. Mig s-r orätt, man gör mig
orätt. Må s., se Må göra (under Göra). — 2)
Se Hända. Detta allt s-dde på en dag. Mig
har s-tt en stor olycka. S. alltså, må så hända.
Kan s., se Kanske. — Syn. Se Hända. —
Skeende, part. pres. Vid s. val, uppbrott, infall,
när val sker, &c. — Skedd, part. pret.
SKED, f. 2. 1) Redskap, bestående af en
rund eller långrund fördjupning vid ändan af ett
skaft, och begagnadt att dermed ösa flytande
ämnen ur ett kärl eller föra dem till munnen. Efter
olika ändamål har man sålunda Mat-, Te-,
Desert-, Grädd-, Skum-, Förläggarsked, m. fl. (Fig.
talesätt) Taga s-en i vackra handen, blifva
ödmjuk. — 2) Se Väfsked. — Ss. S-formig,
-skaft.
SKEDA, v. a. 1. (t. scheiden) Skilja guld ifrån
silfver medelst salpetersyra.
SKEDARE, m. 5. En, som verkställer
skedningar.
SKEDBLAD, n. 5. Den delen af en sked,
som utgör sjelfva fördjupningen. — Ss. S-tals,
-vis.
SKEDE, n. 4. Vägstycke, rymd, som på en
gång tillryggalägges. Åka två mil i ett s. Ett
långt, kort s.
SKEDGÅS, f. 5. pl. — gäss. Ett slägte af
Vadfåglarna, som har näbbens ända vidgad som
en matsked, hvit, med röd och gul strupe, för
öfrigt lik en häger. Platalea Leucorrhodia.
Kallas äfv. Slefgås.
SKEDKLOFVE, m. 2. pl. — klofvar. Lådan
för väfskeden på en väfstol.
SKEDKOLF, m. 2. pl. — kolfvar. Kolf, hvari
ädla metaller skedas.
SKEDMAT, m. sing. (fam.) Sådan slags mat,
som ätes med sked.
SKEDNING, f. 2. Operation, hvarigenom guld
skiljes ifrån silfver medelst salpetersyra.
SKEDSTAMP, m. 2. Konvex stamp af jern
eller stål, hvarmed skedar fördjupas.
SKEDVATTEN, n. sing. Utspädd
salpetersyra.
SKEDÖRT, f. 3. Örten Cochlearia officinalis,
den förnämsta af skörbjuggsväxter.
SKEF, a. 2. 1) Se Vind, Sned. — 2) (fig.)
Ej fullt öfverensstämmande med sanningen, ej
fullt riktig. S. föreställning. S-va begrepp,
omdömen.
SKEFBENT, a. 1. Som har sneda ben.
SKEFHET, f. 3. Egenskapen att vara skef.
SKEFMUNT, a. 1. Som har sned mun.
SKEFNING, f. 2. (skeppst.) Den vinkel, som
två sidor af trävirke formera.
SKEFRUND, a. 2. Ej fullt rund.
SKEFT, adv. På ett skeft sätt. Se s.
SKEFVA, v. n. 1. S. med benen, föra
benen snedt, då man går. S. med ögonen, se
Skela.
SKEFÖGD, a. 2. Som skelar med ögonen.
SKEKA, v. n. 1. (pop.) Breda ut benen.
SKELA, v. n. 1. 1) Se ojemt med ögonen,
så att det ena icke har samma riktning som det
andra. — 2) Se snedt eller åt sidan. —
Skelande, n. 4.
SKELETT, skelä´tt ell. schelä´tt, n. 3. o. 5.
(grek. Skeletón, näml. Soma, uttorkad kropp) Se
Benrangel.
SKELÖGD, a. 2. Som skelar med ögonen. —
Skelögdhet, f. 3.
SKEN, n. 5. (af Skina) 1) Det ljus, som en
lysande kropp utbreder. Solens s. S-et af en
brasa, ett ljus, en lampa. — Bildar
sammansättningarna Sol-, Mån-, Eld-, Ljus-, Lampsken,
m. fl. — 2) (fig.) a) Säges om det, som icke är,
hvad det synes vara. Ett bedrägligt s. Han
synes vara gudfruktig, men det är blott ett s.
S-et bedrager. Göra något för s. skull, för att
villa andras omdöme. Hafva s-et emot sig, efter
utseendet, men icke i verkligheten, vara
brottslig, felaktig. Under s. af vänskap, af lag och
rätt. Han gjorde det under s. af att ... —
3) (t. Schein) Gesälls afskedsbetyg.
SKENA, f. 1. Långt, mer eller mindre smalt,
tunt och jemnbredt stycke af en metall. Deraf
Jern-, Hjulskena. Beslå med s-nor. Slå s-nor
på ett hjul.
SKENA, v. n. 1. Säges om en häst, då han
emot ryttarens eller den körandes vilja i vildt
språng blindvis ilar framåt. — Skenande, n. 4.
SKENBAR, a. 2. Som synes eller gifves ut
för att vara, hvad det icke är. Solens rörelse
är blott s. S. förevändning. — Skenbarhet,
f. 3. — Skenbart, adv.
SKENBARLIG, a. 2. Uppenbar, ögonskenlig,
tydlig.
SKENBARLIGEN, adv. Tydligen, klart. Jag
såg honom s.
SKENBEN, n. 5. Benämning på det ena af
de begge benen i det egentliga benet eller
Benpipan, nämligen det som är tjockt och starkt.
SKENDYGD, f. 3. Bedräglig dygd, skenet af
dygd.
SKENDÖD, m. sing. Tillstånd emellan lif och
död, då alla lifsförrättningar alldeles afstannat
och menniskan synes vara död, ehuru ännu
möjlighet finnes till hennes uppvaknande till lif. —
Adj. 2. Som befinner sig i ett sådant tillstånd.
En s. menniska.
SKENFAGER, a. 2. Som har ett villande
sken, bedräglig. S-agra ord. S. ursäkt. S-t
bevis. — Skenfagert, adv.
SKENGALEN, a. 2. neutr. — et. (om hästar)
Fallen för att skena.
SKENGRUND, m. 3. Grund, som blott har
skenet för sig, men ej är verklig.
SKENHELGON, n. 5. Skenhelig menniska.
SKENHELIG, a. 2. Som söker gifva sig sken
af helighet, men är i hjertat en elak menniska.
SKENHELIGHET, f. 3. Skenhelig karakter,
skenheligt skick, väsende, uppförande.
SKENHELIGT, adv. På ett skenheligt sätt,
med skenhelighet.
SKENHÄST, m. 2. Skenig häst.
SKENIG, a. 2. Se Skengalen.
SKENKEL, se Skänkel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
