Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skenkristen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKENKRISTEN, m. pl. — kristne. En, som
blott till det yttre är kristen, ej i hjertat.
SKENLIF, n. 5. Skenbart lif.
SKENTRO, m. sing. Tro, som visar sig blott
i det yttre, men ej i gerningarna.
SKENTÅNG, f. 3. pl. — tänger. Ett slags
tång hos guldarbetare.
SKEPA SIG, v. r. (pop.) Göra sig till.
SKEPELSE, f. 3. (af Skapa) 1) Se Skepnad.
— 2) Tillstånd. Christus antog en tjenares s.
och vardt menniskor lik.
SKEPLING, m. 2. Se Kohvete.
SKEPNAD, m. 3. (af Skapa) 1) Se Skapnad,
Gestalt. Under s. af en fågel. — 2) Gestalt
utan kroppsligt innehåll, spökgestalt, skenet af
ett lefvande, kroppsligt väsende. Han tyckte sig
se s-en af sin aflidne fader.
SKEPP, n. 5. 1) Fartyg, som är tillräckligt
stort att kunna göra längre sjöresor, isynn.
sådant som har tre master. — 2) (boktr.) En med
tre kanter försedd platt låda, hvaruti stilarne
för en eller flera sidor samlas ur vinkelhaken. —
Ss. S-sbefäl, -sbeklädnad, -sbesättning,
-sbotten, -sbyggmästare, -sbyggnad,
-sbyggnadskonst, -sbåt, -sdäck, -sflagg,
-sflotta, -skock, -sköl, -sladdning,
-slast, -ssida, -sskrof, -sägare.
SKEPPA, v. a. 1. På fartyg öfverföra varor
ifrån ett land till ett annat. S. i´n, út, se
Inskeppa, Utskeppa. — Skeppande, n. 4. o.
Skeppning, f. 2.
SKEPPA, se Skäppa.
SKEPPARE, m. 5. Person, som förer ett
mindre kustfartyg.
SKEPPAREHISTORIA, f. 1. pl. — orier.
(skämtv.) Lögnaktig berättelse, sådan som sjömän
ofta uppduka.
SKEPPSBECK, n. sing. En sort beck, som
kokas af en blandning utaf alla slags
tjärsorter.
SKEPPSBORD, n. sing. Se Bord, 2. Om s.,
om bord.
SKEPPSBRO, f. 2. Kaj, der fartyg lägga till
för lastning och aflastning.
SKEPPSBROTT, n. 5. Händelsen, då ett
fartyg sönderslås och förstöres af storm och vågor
emot land eller grund. Lida s.
SKEPPSBRUTEN, a. 2. neutr. — et. Som
vid skeppsbrott räddat föga eller intet mer än
lifvet.
SKEPPSBRYGGA, f. 1. Brygga af fartyg,
belagda med bjelkar och plankor.
SKEPPSBRÖD, n. 5. Sådant bröd, som bakas
för sjöfolk.
SKEPPSBYGGERI, n. 3. 1) Kunskapen om
ändamålsenliga sätt att bygga fartyg. — 2) Se
Skeppsvarf.
SKEPPSDOCKA, f. 1. Se Docka, 6.
SKEPPSDOKUMENT, - - - mä´nnt, n. 3. o. 5. Ss.
Dokument, som befälhafvare på handelsskepp måste
medföra på resa. [- docu -.]
SKEPPSFART, c. 3. Se Sjöfart, 1.
SKEPPSFOLK, n. sing. Se Sjöfolk.
SKEPPSGOSSE, m. 2. pl. — gossar. Gosse,
som undervisas i hvad till sjöfarten hörer och
för öfning medföljer på ett krigsfartyg.
SKEPPSJURNAL, se Jurnal.
SKEPPSKAPITEN, - - - én, m. 3.
Befälhafvare på ett skepp. [- cap —.]
SKEPPSKLARERARE, m. 5. Mäklare, som
biträder vid fartygs klarering, sjölägenheters
anskaffande, m. m.
SKEPPSKOST, m. 3. Mat, som tillredes för
besättningen på krigsfartyg.
SKEPPSKRAN, m. 2. Kran, som begagnas
till att lasta varor ur och i skepp.
SKEPPSKRONA, f. 1. Krans eller krona
(Corona navalis), som hos Romarne gafs till
belöning åt den, hvilken segrat i en
sjödrabbning.
SKEPPSLAG, m. 3. Benämning på vissa vid
hafvet belägna distrikter i Uppland, svarande mot
hvad eljest kallas Härad.
SKEPPSLATERNA, - - tä´rna, f. 1. Stor
lykta, som på fartyg brukas, icke blott till
belysning, utan äfven att dermed gifva signaler.
SKEPPSLED, m. 3. Se Sjöled.
SKEPPSLEGA, f. 1. Se Frakt.
SKEPPSLISTA, f. 1. Lista på fartyg, som
ankommit till eller afgått ifrån en hamn, eller
som passerat en ort.
SKEPPSLUCKA, f. 1. Lucka på ett fartygs
däck. Jfr. Lucka, 2.
SKEPPSLYKTA, f. 1. Lykta, som nattetid
föres på förtoppen af ett fartyg.
SKEPPSLÄGENHET, f. 3. Se Sjölägenhet.
SKEPPSLÄKARE, m. 5. Läkare för
besättningen på ett örlogsfartyg.
SKEPPSLÄST, se Läst.
SKEPPSMASK, m. 2. Ett masklikt blötdjur,
sex tum långt, som borrar sig in i skepp och
trävirke. Teredo navalis.
SKEPPSMÄKLARE, m. 5. Se
Skeppsklarerare.
SKEPPSMÄTARE, m. 5. Tjensteman, som
mäter handelsfartyg och utfärdar mätarebref.
SKEPPSPAPPER, n. 5. Se Skeppsdokument.
SKEPPSPART, m. 3. Andel i handelsfartyg.
SKEPPSPOJKE, m. 2. pl. — pojkar. Se
Skeppsgosse.
SKEPPSPREST, m. 3. Prest, som medföljer
ett örlogsfartyg såsom själasörjare för
besättningen.
SKEPPSPUMP, m. 2. Pump, hvarmed
vattnet pumpas ur kölrummet på ett fartyg.
SKEPPSREDARE, m. 5. Se Redare.
SKEPPSRITNING, f. 2. Ritning, hvarefter
ett fartyg bygges.
SKEPPSSKORPA, f. 1. Ett slags torrt bröd,
som medföres på sjöresor för besättningen.
SKEPPSSKRIFVARE, m. 5. Skrifvare på
ett krigsfartyg eller handelsskepp.
SKEPPSTIMMER, n. sing. Timmer till
skeppsbyggnad.
SKEPPSTIMMERMAN, m. 5. pl. — män.
Timmerman, som medföljer på ett fartyg, för att
verkställa derå förekommande timmermansarbete.
SKEPPSTJÄRA, f. sing. Tjära, som
användes till fartygs lappsalfning.
SKEPPSTRAPPA, f. 1. På sidan af ett skepp
hängande trappa, hvarpå man ifrån båtar
uppstiger om bord.
SKEPPSTUNGA, f. 1. (boktr.) Skjutbräde på
ett skepp. Jfr. Skepp, 2.
SKEPPSUMGÄLD, m. 3. S-er, de afgifter,
som handelsfartyg hafva att erlägga i hamn, dit
de inlöpa.
SKEPPSUNGE, m. 2. pl. — ungar. (skämtv.)
Skeppsbåt.
SKEPPSVARF, n. 5. Plats, hvarest fartyg
byggas och repareras. [- hvarf.]
SKEPPSVIRKE, n. sing. Virke till
skeppsbyggnad.
SKEPPSVIST, m. 3. (i hedniska tiden) En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
