Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skirrhös ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKIRRHÖS, schirrö´s, a. 2. (från grek.; med.)
Hård, svullen, bulnad. En s. växt. — Skrifves
äfv. Scirrhös.
SKISS (k uttalas hårdt), m. 3. (fr. Esquisse,
ital. Schizzo) Flyktigt utkast till en målning eller
ett konstverk; äfv. (i allm.) utkast.
SKIT, m. 2. (lågt ord) 1) Se Träck. — 2)
Smuts, orenlighet. — 3) (fig.) a) Strunt, skräp.
— b) Dålig karl. — Brukas i sammansättningar,
för att beteckna någonting dåligt, eller såsom
smädeord, t. ex.: S-karl, -oxe, -vara, o. s. v.
SKITA, v. n. 3. Impf. Sket. (lågt ord) Göra
sitt tarf. S. i, ej bry sig om. S. néd, nedsmutsa.
— Skitande, n. 4.
SKITIG, a. 2. (lågt ord) Smutsig.
SKITTRÄNGD, a. 2. (lågt ord) I behof att
göra sitt tarf.
SKJORTA, schòrta, f. 1. Med ärmar försedt
linneplagg, som af manspersoner bäres närmast
kroppen, under de öfriga kläderna. Påtaga ren s.
Ömsa s. I bara s-n. Kläda af en s-n, intill
s-n. (Talesätt) Icke hafva s-n på kroppen, vara
ytterst fattig. Se äfv. Blodig, 1. —
Skjortkrage, -linning, -ärm.
SKJORTKNAPP, m. 2. Knapp, isydd
upptill vid kragen på en skjorta, för att hopknäppa
den om halsen.
SKJORTLÄRFT, n. 3. Sådant slags lärft, som
brukas till skjortor.
SKJUL, schúl, n. 5. (af Skyla) 1) (egentl.)
Tak utan väggar eller stödt emot en vägg, till
skydd emot regn och blåst. Bildar
sammansättningen Portskjul. — 2) (i allm.) Skydd emot
oväder. Söka s.
SKJUTA, schùta, v. a. o. n. 3. Impf. Sköt.
Sup. Skjutit. Part. pass. Skjuten. (Oriktigt
skrifves Skjöt; (föråldr.) Skutit och Skuten.) 1) Med
armkraft eller med kroppens tyngd förflytta något
ifrån stället, utan att lyfta det. S. en stol intill
väggen. S. stolen ifrån bordet. S. något åt
sidan. S. regeln för dörrn. S. på något.
S. en skottkärra, med armarnas tillhjelp
framrulla den på dess hjul. Fönster, dörr, som går
att s., som kan skjutas. S. rygg, säges om vissa
djur, då de kröka ryggen uppåt, t. ex. kattor.
(Fig.) S. någon framför sig, låta en annan i
sitt ställe blottställa sig för en fara, ledsamhet
eller framställa ett förslag, en bön, en anhållan,
o. s. v. S. någon ifrån sig, förskjuta honom.
S. skulden ifrån sig, på någon, ell. blott s.
ifrån sig, skylla något på en annan. — S. bórt,
frám, ihóp, i´n, néd, ùndan, úpp, út, se
Bortskjuta, &c. S. något af stället, af bordet, bort
ifrån stället, ned ifrån bordet. S. fö`re, ifrå´n,
se Förskjuta (I), Frånskjuta. S. igén, genom
skjutning tillsluta, t. ex.: S. igen dörren, spjellet.
Man säger äfv. blott: S. spjellet. S. igènom,
se Genomskjuta, 1. S. omkúll, skjuta på något,
så att det faller omkull. S. på, genom skjutning
flytta, framdrifva. S. något på en, så att det
kommer inpå eller faller på honom S. på´, med
all kraft skjuta framåt; äfv. skjuta fortare,
kraftigare. S. ti´ll, se Tillskjuta; äfv. plötsligt och
med all kraft skjuta på; stöta till. S. tillbàka,
se Tillbakaskjuta. S. tillsammans, se
Sammanskjuta. (Absolut) S. út ifrån landet, ell.
blott s. út, skjuta ut en farkost ifrån land, för
att deri ro eller segla. (Lagt.) S. en sak under
högre dom, vädja till, anföra besvär vid högre
rätt. — 2) Frambringa, framalstra. I uttrycken:
S. knopp, frö, ax, skott. — 3) (aktivt och
neutralt) a) Medelst enkom dertill gjorda redskap
(pilbåge, blida, kanon, gevär, o. s. v.), med stark
fart framdrifva genom luften vissa kroppar (pil,
kula, hagel, o. s. v.), för att dermed döda, såra,
skada eller förstöra. S. med båge, gevär, kanon.
S. en pil, en kula. S. med hagel, löst krut,
skrot. S. ett skott. S. blindskott. S. till måls.
S. upp i luften. S. bom, miste. S. på, aflossa
skott emot. S. någon, med skott döda honom.
S. en fiende, ett djur, en hare. S. vildt. S.
en för pannan, aflossa ett skott emot pannan
på någon, så att han deraf ljuter döden. S. en
i armen, med skott såra honom i armen. S.
áf, bórt, igènom, néd, sö´nder, se Afskjuta, &c.
S. efter någon, aflossa skott, för att dermed
träffa någon, som aflägsnar sig. S. ihjel, med
skott döda. S. ihjel sig. S. hål på, genom
skjutning åstadkomma hål på något. S. úpp,
genom skjutning göra slut på, t. ex.: S. upp sitt
krut, sina kulor, sina pilar. S. ut ögat på
någon, med skott träffa ens öga, så att det
utfaller. (Talesätt) Han s-ter ej, dit han pekar,
har alltid andra afsigter, än dem han låter
påskina. — b) Säges neutralt om ett skjutredskap
med afseende på dess egenskaper, duglighet.
Kanon, som s-ter långt, hvarmed man kan skjuta
på långt håll. Bössan s-ter rätt, väl, dåligt.
— 4) (endast neutralt) a) Framstå, utstå, sträcka
sig fram. Endast i följe med vissa partiklar,
såsom: S. frám, út, ö´fver. Udden s-ter långt
ut i sjön. Se f. ö. Framskjuta, &c. — b) Gå
utöfver målet. I förbindelse med partikeln
öfver. Det har redan s-tit långt öfver tiden,
tiden är redan länge sedan förfluten. — c) Växa.
Trädet s-ter för starkt. S. i hö´jden. S. úpp.
Han börjar s. Man säger äfv.: S. på´. S.
frám, úpp, út, se Framskjuta, &c. S. án, se
Anskjuta. — d) Hafva fart. Skeppet s-ter starkt.
Aktivt säges äfv.: S. fart, s. stark fart, segla
fort. — e) Säges äfv. om kattor och några andra
djur af kattslägtet, då de ligga på lur, färdiga
att göra språng, för att fånga ett rof. Katten
s-ter på en fågel. — S-s, v. d. Säges om
vagnshästar, då de under dragning med hela
kroppstyngden luta sig emot hvarandra, liksom för att
tränga hvarandra åt sidan.
SKJUTANDE, n. 5. 1) Handlingen, då man
skjuter (för bem. 1 o. 3 af verbet Skjuta). — 2)
Framdrifvande af växtdelar. S. af knopp, ax. —
3) (neutralt) Växande.
SKJUTBANA, f. 1. Banad plats, der man
för öfning skjuter till måls.
SKJUTBÄLTE, n. 4. Stor lifgördel af skinn,
som brukas i stället för skjutväska.
SKJUTDUBB, m. 2. Svansskruf utan stjert,
som skrufvas i pipan vid profskjutning.
SKJUTGATT, n. 5. (skepp.) Hål i öfra däcket
på ett fartyg, hvarigenom man kunde skjuta på
fienden, sedan han kommit om bord.
SKJUTGEVÄR, n. 5. Gevär, inrättadt att
dermed afskjuta skott till ett visst mål.
SKJUTGILLE, n. 4. Förening af personer i
och för öfning i skjutkonsten.
SKJUTGLUGG, m. 2. o. SKJUTHÅL, n. 5.
Glugg, hål, att skjuta genom.
SKJUTHÄST, m. 2. (jäg.) Häst, inöfvad att
begagnas vid andjagt om våren.
SKJUTKO, f. 3. pl. — kor. (jäg.) Figuren af
en på väf målad ko, som användes vid andjagt.
SKJUTKONST, f. sing. Konsten att skjuta
med alla slags eldgevär.
SKJUTKONUNG, m. 2. Den, som vid
skjutöfningar gör bästa skottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
