Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skjutlinie ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKJ
SKO
567
SKJUTLINIE, f. 5. Den linie, som en
ar-skjuten kropp beskritver i luften.
SKJUTMASKIN, –schi’n, m. 3. Maskin,
hvarmed grofva tyngder afskjutas, såsom t. ex.
Katapulta och Ballista. Säges äfv. om kanoner,
till skilnad ifrån Kastmaskiner (Mörsare och
Hau-bitzer). [- machin.]
SKJUTNING, f. 2. Se Skjutande.
SKJUTPENNINGAR, se Skollpenningar.
SKJUTPLATS, m. 3. Plats, der skjutöfningar
förehafvas.
SKJUTS, schütts ell. (vanligare) schüss, m 2.
1) Häst eller hästar, som vid gästgifvaregårdar
hållas vägfarande till handa för skjutsning. Fara
med s. Taga s. — 2) Se Skjutsning,
Skjuts-färd. — 3) (fam.) Bortkörning. Gifva någon
s. utför trappan. Kommer du hit, så var
säker, all du skall få s.
SKJUTSA, schültsa ell. (vanligare) schüssa,
v. a. 1. (af gamla ordet Skjul, häst) 1) Med häst
och åkdon föra någon ifrån en ort till en annan,
vare sig för eller ulan betalning. S. någon till
staden emot betalning. Låta s. hem en
besökande vän. S. bort, fram, se Bortskjulsa,
Framskjutsa. S. tillbaka. — 2) (fam.)
Bortköra, bortjaga, fördrifva. S. af, börl, ul. —
V. n. 4) Vara ute i skjutsfärd. Drängen är
borla och s-r. — 2) Vara skyldig att hålla
skjutshästar för resandes beqvämlighet. Ell hemman,
som är befriadl ifrån all s. — 3) (fam.) Se
Flacka. — Skjutsande, n. A.
SKJUTSARE, schüllsare ell. (vanligare)
schüs-sare, m. 3. En, som skjutsar.
SKJUTSBONDE, m. 3. pl. — bönder. Bonde,
som emot Öfverenskommen betalning skjutsar cn
eller flera resande från en gäslgifvaregård eller
eljest.
SKJUTSFÄRD, c. 3. Färd, då resande skjutsas.
SKJUTSHÅLL, n. 5. Vägen emellan tvenne
skjutsombyten, gästgifvaregårdar. Förkortas
vanligen till Håll.
SKJUTSHÄST, m. 2. Häst, som vid
gästgif-varegård hålles resande tillhanda för skjutsning.
SKJUTSINRÄTTNING, f. 2. Inrättning för
resandes forlskalTande med skjuts.
SKJUTSKAMP, m. 2. Se Skjutshäst.
SKJUTSKÄRRA, f. 4. Kärra, hvarpå resande
skjutsas.
SKJUTSLEGA, f. 4. Betalning för
gästgifvarc-skjuts.
SKJUTSNING, f. 2. 4) Personers fortskaffande
med häst och åkdon. — 2) Se
Skjutsningsbe-svär. — 3) (farn.) Bortkörning, fördrifning. S.
utför trapporna. — 4) (neutralt; fam.) Flackande.
SKJUTSNINGSBESVÄR, n. 8. Hemmansägares
skyldighet alt med häst och åkdon inställa sig
vid gäslgifvaregård, för att skjutsa resande.
SKJUTSORDNING, f. 2. Till allmän
efterrättelse fastställd ordningsstadga för resande, som
begagna gästgifvareskjuts, äfvensom för skjutsande.
SKJUTSPENNINGAR, m. 2. pl. Betalning
för skjuls.
SKJUTSPISKA, f. 4. Simpel piska mcd
tagel-tamp och smalt träskaft, hvilken vanligen
begagnas af resande, för alt mana på skjutshästarna.
SKJUTSPOJKE, m. 2. pl. - pojkar. Pojke,
som skjutsar resande.
SKJUTSRÄTTARE, m. 5. Se Hållkarl.
SKJUTSTOL, m. 2. Stol med skärm, hvarpå
man slöder kulgevär vid probering.
SKJUTSVAGN, m. 2. Vagn, bvarpå resande
skjutsas.
SKJUTSÅLLSKAP, n. 3. o. 5. Se Skjulgille.
SKJUTTAFLA, f. 4. Se Skotlafla.
SKJUTVÄSKA, f. 4. Se Jaglväska.
SKJUTÖFNING, f. 2. öfning, som anställes
i konsten att skjuta mcd skjutvapen.
SKJÄL, se Skäl.
SKO, m. 3. p). skor. Hirsprungl.: hvarje slags
beläckning till skydd) 4) Fotbeklädnad, som gar
upp till fotknölen, af olika ämnen, såsom läder,
filt, klädeslister, hår, bast, trä, kaulschu, gutta
percha, m. m. S-r och strumpor. Pålaga,
taga af sig skorna. (Fam. talesätt) Den största
skälm, som går i ett par s-r, en erkeskälm*
(Ordspr.) Hvar och en känner sjelf bäst, hvar
s-n klämmer, en hvar känner sjelf bäst, hvilka
svårigheter han har att dragas med. — Bildar
flera sammansättningar, såsom: Mans-,
Fruntimmers-, Barn-, Läder-, Tyg-, Filisko, m. fl. — 2)
Se Hästsko. Slå i s., säges om hästar, när de
slå bakskorna mot frambenen, så alt sår deraf
uppkomma. — 3) Jernbeläckning nedtill på vissa
ting, såsom på pålar, pikar, hillebarder, m. m.
Sc f. Ö. Qvarnsko. — Ss. S-k lack,
-lagning, -lapp, -lös, -smörjning, -sula,
-söm.
SKO. v. a. 2. 4) Sätta jernskor under föt—
terna på hästar eller oxar. — 2) Beslå mcd
skenor, plåtar, o. s. v.; till skydd betäcka ändan af
elt föremål med jern. S. med jern. S. ell hjul,
en kälke. S. pålar. — 3) Till skydd och
förstärkning fastsy något utåt kanten af ett plagg,
o. s. v. S. cn kappa. — 4) (fam.) Hålla med
skodon. Jag skall både s. och kläda honom.
— S. sig, v. r. (fam.) Vid försäljning eller
uppköp åt andra o. s. v. göra sig oloflig vinst. S.
sig på någol. Den pigan förslår all s. sig.
— Skodd, part. pass. (Fig. fam.) Väl rustad,
väl förberedd.
SKO ARBETARE, m. 5. Arbetare hos en
hallrälts-skomakare.
SKOARBETE, n. 4. Hvarjehanda arbete af
skomakare.
SKOBAND, n. 8. Band, hvarmed
fruntim-mersskor hållas fast vid foten.
SKOBOD, f. 2. Bod, der hvarjehanda
skoarbeten försäljas.
SKOBONAD, m. 3. Se Skodon.
SKOBORSTE, m. 2. pl. — bor siar. Borste,
bvarmed skodon borstas.
SKOCK, m. 2. Ursprungi.: Ofantlig mängd,
enligt Eddan: tiotusen. 4) Stor hop, stor mängd.
En s. af hjortar, af får, af änder. Komma
i stora s-ar. — Har sammansättningen Fårskock.
— Syn. Se Hop. — 2) Antal af sextio. En s.
kål, ett antal af 60 kålhufvuden.
SKOCKA, v. a. 4. Församla, hopa i skockar,
i stort antal. Oftare säges S. ihöp, tillsammans.
— S. sig, v. r. Församla sig i skockar. Folket
s-de sig omkring honom, började s. sig på
galorna. S. ihöp sig. S. sig tillsammans. —
Skockande, n. 4. (för v. a.) — Skockning,
f. 2. {för v. r.)
SKOCKTALS ell. SKOCKVIS, adv. I skockar.
Komma s.
SKODON, sködön, n. 8. Hvarjehanda slags
fotbeklädnad, som förfärdigas af skomakare.
SKOENDE, n. 4. Se Skoning.
SKOF, skå’v, n. 8. (Ursprungl.: vägstycke,
som på en gång lillryggalägges.) Mellantid,
hvar-under någol sker, göres, förrättas. Han har
sina s. af sinnesförvirring. — Häraf:
Mellan-skof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
