Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skofla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568 SKO
SKOFLA, skå’vla, v. a. 4. Röra upp, kasta,
förflytta med skofvel. S. säd. S. bort, fråm,
m. m. — Skrifves äfv. Skåfla. — S ko flande,
n. 4. *
SKOFLICKARE, m. 8. Handtverkare, som
lagar skodon. — Ss. S-ar arbete,
-handt-verk, -hustru.
SKOFLICKNING, f. 2. Lagning af skodon.
SKOFTA, skå’ffta, f. 4. (fam.) Lösaktig qvinna.
SKOFTALS, skS’vtåls, adv. I vissa skof, på
vissa mellantider.
SKOFVEL, skåVI, m. 2. pl. skoflar. (af gamla
ordet Skjufva, skjuta) 4) Redskap, vanligtvis af
trä, bestående nedtill af en bred, antingen jemn
eller urhålkad del, upptill försedd med skaft, ocb
som begagnas att dermed ösa, röra upp, kasta,
bortskjuta vissa ämnen, t. ex. säd, malt, kol,
o. s. v. — 2) Benämning på de breda tvärträn,
som äro fästadc mellan kransarna på ett
vattenhjul. — Skrifves äfv. Skåfvel. — Ss. S-f or mi g,
-lik.
SKOFVELHJUL, skå’v’l-jül, n. 8. Vattenhjul
med skoflar.
SKOFVOR, skövårr, f. 4. pl. (af Skafva) 4)
Hvad som vid kokning fastnar vid bottnen och
sidorna af kärl. — 2) Hvad som vid rökning
af-sätter sig på sidorna inuti tobakspipor.
SKOG, m. 2. 4) Vidsträckt mark, beväxt med
träd. Stor, liten, hög, små s. Grof s.,
bestående af grofstammiga träd. Gå till skogs
(uttalas: sköggs), åt skogen. (Fam.) Springa till s-s,
rymma. (Fig. fam.) Del bär ell. går åt s-en,
går på tok. Drag ål s-en! uttryck af harm,
ovilja, då man afslår något, gör en
tillrättavisning, o. s. v. Hugga på ens s., göra intrång i
ens rättigheter, göra någon förfång. Se Fågel,
Ropa. — 2) (fig.) Stor mängd, ganska stort
antal. En s. af master. — Anm. I alla
sammansättningar af genit. Skogs, uttalas detta:
sköggs. — Ss.
S-aklig,-beväxt,-lös,-lös-hel, -rik, Skogsbesigtnin g,
-sbesparing, -sbygd, -skärr, -ssjö, -strakl,
-sväg, -sört, -vuxen.
SKOGIG, a. 2. Beväxt med skog. — Syn.
Skogbeväxt, Skogvuxcn, Skoglupen.
SKOGIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
skogig.
SKOGLUPEN a. 2. neutr. — et. (mindre brukl.)
Skogbeväxt.
SKOGSALLMÄNNING, sköggs - - -, m. 2.
Allmänning. bestående af skog.
SKOGSAPEL, m. sing. Vildt äplelräd.
SKOGSBACKE, m. 2. pl. — backar. 4) Backe
i en skog. — 2) Backe, tätt beväxt med träd.
SKOGSBETE, n. 4. Bete i skog, för
boskap.
SKOGSBETJENING, f. 2. Personer, anställde
att vakta en skog för åverkan, tillse alt den rätt
skötes, o. s. v.
SKOGSBI, n. 4. Vildt bi, som bar sitt
tillhåll i skogen.
SKOGSBINDA, f. 4. En art af örtsläglet
Binda. Convolvulus sepium.
SKOGSBO, m. 3. pl. — bor. En, som bor
i en skogstrakt.
SKOGSBRAND, m. 2. Se Skogseld.
SKOGSBRYN, n. 5. Yttersta kanten af en
skog.
SKOGSDJEFVUL, m. 2. pl. — djeflar. 4)
En art af Aporna. Simia Pithecus. — 2) (fam.)
öknamn på dem, som för en Ögonblicklig vinst
hugga ned sina skogar.
SKO
SKOGSDJUR, n. 5. Vildt djur, som
uppehåller sig i skog.
SKOGSDUFVA, f. 4. Fågel af dufslägtet,
blågrå med grönskiftande glans på halsen och
svarta vingfläckar. Columba Oenas.
SKOGSDUNGE, m. 2. pl. — dungar. Lilen
tält bcväxt skogsbacke.
SKOGSELD, m. 2. Brand, hvarigenom större
eller mindre del af en skog förstöres.
SKOGSFAMN, m. 2. Vedfamn, upplagd lill
43 qvarlers höjd och bredd, eller ock 42
qvar-lers höjd och 44 qvarlers bredd.
SKOGSFRU, f. 2. Se Skogsrå.
SKOGSFÅGEL, m. 2. pl. — fåglar. 4) Fågel,
som helst lefver i skogstrakter. — 2) (kollektivt)
Sådana fåglar i allmänhet.
SKOGSFÅNG, n. 5. Rättighet att af en skog
hämta sitt behof af vedbrand, timmer, gärdsel,
m. m.
SKOGSFÄLLE, n. 4. 4) Fällning af skog. —
2) Ställe i en skog, der träd blifvit fällda.
SKOGSGUD, m. 2. (myt.) Diktad gud, som
troddes råda öfver en viss skog eller skogstrakt.
• SKOGSGUDINNA, f. 4. Se Skogsnymf.
SKOGSHAGE, m. 2. pl. — hagar.
Skog-beväxl hage, eller till hage inhägnad del af en
skog.
SKOGSHAMMARE, m. 2. pl. — hamrar.
Hammare, hvarmed träd afstämplas till fällning.
SKOGSHEMMAN, n. 5. 4) Hemman, beläget
i skog eller skogstrakt. — 2) Hemman, som har
god tillgång på skog.
SKOGSHONUNG, m. sing. Honung af skogsbin.
SKOGSHULT, n. 5. Skogbeväxt mark af ringa
vidd.
SKOGSHUMLE, m. sing. örten Trifolium
agrarium, med gula blomax.
SKOGSHUMP, m. 2. Afdelning af en skog.
SKOGSHUSHÅLLNING, f. 2. Sättet att vårda
och nyttja skog.
SKOGSHYDDA, f. 4. Hydda, belägen uti
eller invid en skog.
SKOGSHYGGE, n. 4. Fällande af träd i skog.
SKOGSHÖNS, n. 5. Slägte af Hönsfåglarna,
hvartill höra Tjädrar, Orrar, Hjcrpar.
SKOGSINSTITUT, - innstitüt, n. 3. o. 8.
Offentlig anstalt för undervisning i skogshushållning
och jagt.
SKOGSKNETT, m. 2. Fågelart af Ariornas
slägle. Motacilla Trochilus.
SKOGSKÖRSEL, f. pl. — körslor. Körsel,
då ved, timmer, gärdsel o. s. v. hämtas ifrån
skogen.
SKOGSLILJA, f. 4. Sc Afodill.
SKOGSLOTT, m. 3. Andel i skog, som äges
gemensamt af flera.
SKOGSMARK, m. 5. Mark, bcväxt med
skog.
SKOGSMENNISKA, f. 4. Se Orang-ülang.
SKOGSMOSSA, f. 4. Moss-slägtet Dicranum.
SKOGSMUS, f. 5. pl. — möss. Se
Skogs-rålla.
SKOGSMÅRD, m. 2. En art af MårdslSgtet,
kastaniebrun, med hvit bringa. Mustela sylvatica.
SKOGSNARF, m. sing. örten Arenaria
trf-nervia med hvila blommor.
SKOGSNYMF, f. 3. (myt.) Nymf, som har sitt
tillhåll i en skog. Se Dryad och Hamadryad.
SKOGS- OCH JÄGERISTATEN, m. sing. def.
Den embetsmannacorps, som har sig anförtrodd
uppsigten å statens vägnar öfver skogarna och
jagten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
