Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skålla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 SKÅ l
emedan de fordom hade svarfvade träskäl ar att
sälja.
SKÅLLA, se Skolla.
SKÅLLAF, skå’1-lav, m. 2. pl. — lafvar.
Laf-slägtet Gyalecta.
SKALNING, f. 2. Arbetet, då man skålar en
mast, o. s. v.
SKÅLPRESS, m. 2. Ett slags skrufpress.
SKÅLPUND, n. 5. Vigt = /20 lispund.
Kal-las äfv. Mark. — Ss. S-lals.
SKÅLTOM, a. 2. (sjöt.) S-l kallas ett fartyg,
när det icke ens är barlastadt.
SKÅP, o. B. Husgerådssak af trä, innantill
med hyllor att derpå lägga, sätta eller ställa
hvarjehanda saker, som skola förvaras, samt
utvändigt försedd med dörrar. Bildar
sammansättningarna Matskåp, Bokskåp, Klädskåp, m. fl. —
Ss. S-dörr, -lås.
SKÅPLIPA, f. 4. (pop. o. fam.) Dum och
oförskämd qvinna.
SKÅPRÅTTA, f. 4. Råtta, som har sitt
tillhåll i ett matskåp. (Talesätt) Fattig som en s.,
mycket fattig.
SKÅPSMAK, m. sing. Den osmak, viss mat
får, då den någon tid stått i skåp.
SKÅR, n. 5. eller
SKÅRA, f. 4. Se Skura.
SKÅRE, m. 2. pl. skårar. Ett slags skygd
för jägare vid andskytte.
SKÅRF. se Skorf.
SKÅRIG, a. 2. Som har flera skuror,
inskärningar.
SKÅRSA, skå’rrsa, f. 4. (af Skära) Inskärning
i huden, gjord med knif, sabel, o. s. v.
SKÅTA, v. n. 4. (sjöt.) Tvinga bladet af en
åra genom vattnet, på det sätt, att man för
lom-men ifrån sig.
SKÄCK, m. 2. (t. Schecke) Skäckig häst.
SKÄCKIG, a. 2. (t. scheckig) Säges om en
bäst, som på hvit botten har stora färgade fläckar
eller på färgad botten stora bvita fläckar.
SKÄCKTA, se Skäkla.
SKÄDDA, f. 4. (sjöt.) Den del af en logg, som
flyter på vattnet, bestående af ett stycke trä i
form af en */4 eller /6 cirkel.
SKÄFTE, n. sing. (af Skafva) En art Fräken,
skarp med krusade tvärstrimmor, och som nyttjas
alt dermed polera hvarjehanda arbeten.
Equise-lum hyemale. Kallas äfv. Skafgräs,Skurgräs, Skafrör.
SKÄFTLINA, f. 4. S-nor, en gröfre sort af
tågvirke.
SKÄFVIG, a. 2. Full af skäfvor.
SKÄFVOR, f. 4. pl. (af Skafva) Benämning
på de små vedartade delar, som vid bråkning,
häckling eller spinning aflalla från lin och hampa.
Kan äfv. brukas i singular.
SKÄGG, n. B. 4) Håret på en mans haka
och kinder. Deraf Hak-, Kindskägg. Rycka
någon i s-et. Afraka s-et. Låla s-el växa.
Hafva s. på hakan, vara i mannaåldern. Han
har knappl s. på hakan, är ännu mycket ung.
(Fam.) Mumla, tala i s-et, så sakta, att det icke
höres. Tala ur s-et, klart och tydligt; (fig.) öppet,
rent ut, rätt fram. Se äfv. Påfve. — 2) Långa
hår, som vissa djur hafva under nedra käften
eller på hvardera sidan om nosen eller snytet,
t. ex. på en bock, en apa. Se äfv. Barder. —
3) (bot.) Växthår, när de sitta knippvis förenade,
mest i spetsen af något visst organ. — 4) (skepp.)
Vid förstäfven faslbullade trästycken, som
uppbära galionsbilden. — B) Se Takskägg. — Ss.
S-lös, -löshet.
SKÄ
SKÄGGA, v. a. 4. (fam.) Stryka hakan emot
huden på en person, då skägget efter afrakning
hunnit växa något litet, så att det kännes hvassl.
SKÄGGBORSTE, m. 2. pl. — borstar. Borste
till skäggets putsande.
SKÄGGBOTTEN, m. 2. pl. — bottnar. 4)
Botten för skäggväxten. — 2) Det efler rakning
återväxande skägget, medan det ännu är helt kort.
SKÄGGFINNE, m. 2. pl. - finnar. Finne
på huden, der skägg växer, isynn. på hakan.
SKÄGGFJUN, n. B. Det fina, krusiga fjun,
hvilket först visar sig såsom tecken till
skäggväxt.
SKÄGG-GUBBE, m. 2. pl. — gubbar, (fam.)
Skäggig gubbe.
SKÄGGHVETE, n. sing. En sort hvete med
agnborsl och en hårtofs i kornets tjockända.
SKÄGGHÅR, n. 5. Hårstrå i skägg.
SKÄGGIG, a. 2. Som har skägg. En s.
gubbe. — Skäggighel, f. 3.
SKÄGGKARP, m. 2. Fisk aj Cyprinslägtet,
två fot lång med fyra skäggtrådar. Cyprinus
Barbus.
SKÄGGLAF, m. 2. pl. — lafvar. Lafslägtet
Alectoria.
SKÄGGMES, m. 2. En fågel af Messläglet
med långa murrhår. Parus biarmicus.
SKÄGG MUSSLA, f. 4. Se Långhals.
SKÄGGOXE, m. 2. pl. — oxar. Ett slags
fordom bruklig stridsyxa, rättare kallad Skäggyxa.
SKÄGGSIMPA, f. 4. Fisk af Simpornas slägte,
sex tum lång, munnen betäckt med åttkantiga
fjäll. Cottus catapbractus.
SKÄKTA, f. 4. 4) Se Skäktträ. — 2) (ford.)
Ett slags stor och bred pil.
SKÄKTA, v. a. 4. Fullkomna afsöndringen
af träämnet i lin eller hampa genom alt slå det
med ett skäktträ eller föra det under en särskilt
dertill inrättad maskin. — Skäklande, n. 4. o.
Skäktning, f. 2.
SKÄKTARE, m. B. En, som skäktar lin eller
hampa.
SKÄKTKNIF, m. 2. pl. — knifvar, eller
SKÄKTTRÄ, n. 4. Bredt träsvärd, bvarmed
lin och hampa skäktas.
SKÄL, n. B. I. (af Skilja) Se Vägskäl.
SKÄL, m. 2. II. (i fornspråket Selur) Ett
slägte af de Femfotade däggdjuren, med kort
svans och flundlikt hufvud, i hafvet. Phoca. —
Ss. S-fångare, -fångst, -skinn, -unge.
Anm. Skrefs fordom Siäl, Själ, nu allmänt Skäl,
af några få Skjäl; uttalas i skärgården Säl.
SKÄL, n. B. III. (af Skilja) Betydde ursprungi.
Skilnad (deraf Vägskäl, Bolstada skäl), äfvensom
Förnuft, förstånd (deraf Skälig). I sednare
meningen bibehålies ännu uttrycket: Skick och s.,
se Skick. 4) Det, hvarpå man stöder cn sals,
en mening, ett påstående, yttrande, utlåtande,
o. s. v. Anföra sina s. Hans s. till afslag
voro... Jag vill höra dina s. till det
påslåendet. Gifva s. för sin mening, anföra,
framställa skäl derför. Taga s., höra och godkänna
grundade skäl. Gifva och laga s. Han lager
ej s. — Syn. Argument, Grund. — 2) Orsak,
anledning. Han hade s. till delta
handlingssätt. Det gjorde han med allt s. Jag säger
det icke ulan s. Man har s. atl tvifla. Af
hvad s. gör du del? Af det s-el, all... Ha
s. all vara nöjd. Med eller utan s. piskar
han dem. På goda s. misslror jag honom.
Han gör del ej ulan giltiga s. ür det s-et
att..., af det skälet att. (Fam.) Det har sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
