Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Stenbock ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STE
STE
451
STENBOCK, m. 2. 4) En art af Bockslägtet
med grågul ragg och knöliga, framtill kantiga,
mycket stora horn. Capra Ibex. — 2) Ett af
tecknen i djurkretsen. S-ens tecken.
STENBORR, m. 2. ell. STENBORRARE, m. 5.
4) Se Bergborr. — 2) En mussla, som borrar
sig in i trä och sten. Pholas dactylus.
STENBOTTEN, m. 2. pl. — bottnar. Stenig
botten.
STENBROTT, n. 5. Ställe, der sten brytes.
STENBRÄCKA, f. 4. örtslägtet Saxifraga.
STENBUNDEN, a. 2. neutr. — et. Mycket
stenig. S. mark.
STENBÄR, f. 2. Bår att bära sten på.
STENBÄR, n. 5. Sc Jungfrubär.
STENDAM, stendamm, m. 2. Dam, byggd
af slen.
STENDRIFVANDE, a. 4. Som fördrifver sten
(bem. 40). S. medel.
STENDÖD, stén dö’d, a. 2. (fam.) Alldeles
död. Falla s. ned.
STENDÖF, stén döT, a. 2. (fam.) Alldeles döf.
STENEK, stènék, f. 2. Se Jernek.
STENFALK, m. 2. En art af falkslägtet,
44—43 tum lång; häckar i Skandinaviens
nordliga bergstrakter. Falco Lithofalco.
STENFAT, n. 5. Fat af stengods eller
krukmakargods.
STENFOT, m. 3. Grundlag af sten under en
byggnads väggar.
STENFRUKT, m. 3. Frukt med sten (bem.
8), t. ex. plommon.
STENFRÖ, n. 4. örten Lithospermum
offici-nale, med gula och hvita blommor, samt glatta
frön med hårda skal.
STENFYLLNING, f. 2. Fyllning med småsten.
STENGALLE. m. sing. Sjukdom hos hästar,
då fotlcden eller kotan svullnar.
STENGATA, f. 4. Gata, belagd med sten.
(Fam.) Bo på s-n, vara stadsbo.
STENGET, f. 3. pl. — getter. En art af
Gazellslägtet, i södra Europas fjälltrakter, till
storleken lik en get; har svarta, raka horn med
hak-lik, tillbakaböjd spets. Antilope Rupicapra. Kallas
äfv. Alpget.
STENGETBÖSSA, f. 4. Ett slags dubbelbössa.
STENGODS, n. sing. 4) Massa af lera och
sand, hvaraf kärl tillverkas. — 2) Sådana kärl.
Hvitl s., engelskt porslin.
STENGOLF, n. 5. Med stenhällar eller
mursten belagd grund i boningsrum eller förstugor,
kyrkor, o. s. v.
STENGRAF, f. 2. pl. — grafvar. Stenfylld
graf för källors afledning i äng eller åker.
STENGRAVUR, –vyn m. 3. 4) Gravering
i slen. — 2) Se Slensnideri.
STENGRUND, n. 5. Stenigt grund i haf ell.
sjö. — S. m. Se Stenbollen, Stenfot.
STENGRUS, n. sing. 4) Stenblandadt grus.
— 2) Se Grus, 3.
STENGULT, n. sing. Ett slags brungul färg
af rå, finmalen blende, som användes till
anstrykning af boningshus.
STENGYTTRING, f. 2. Gyttring af
sten-artadt ämne.
STENHJERTA, n. 4. (fig.) Stenhårdt hjerta.
STENHOP, m. 2. Hop af stenar. Förvandla
en stad i en s., i grund förstöra den.
STENHUGGARE, m. 5. En, som utöfvar
stenhuggcri.
STENHUGGERI, n. 3. 4) Gröfre stenarters
bearbetning till byggnadsbehof, vaser, kokkärl,
bildstoder, m. m. — 2) Ställe, der sådan
bearbetning sker.
STENHUGGNING, f. 2. Se Stenhuggeri.
STENHUMLA, f. 4. En art humla, som
bygger i stenhögar, svart framtill, baktill rödaklig.
Bombus lapidarius.
STENHUS, n. 5. Hus, uppfördt af mursten.
STENHÅRD, a. 2. 4) Hård som sten. S-a
klippan. — 2) (fig.) Känslolös, obeveklig. S-l
hjerla.
STENHÖG, m. 2. Se Stenhop.
STENIG, a. 2. 4) Beströdd, full med stenar.
S. mark. — 2) Som har stenarlad gyttring. S-a
päron. — Stenig hel. f. 3.
STENKAR, n. 5. 4) Kar af sten. — 2) Se
Stenkista. — 3) Träinfattningen kring qvarnstenar.
STENKAST, n. 5. 4) Kastning med stenar.
— 2) Så långl man kan kasta med en sten.
Huset ligger blott elt par s. härifrån.
STENKISTA, f. 4. Fyrkantig timring, fylld
med sten.
STENKITT. n. 5. Ett slags kitt, hvarmed
sten, glas, porslin o. d. förbindes.
STENKNOSTER, n. 3. Knosler att
sönderslå sten med.
STENKNÄCK, m. 2. Sparffågel af
Finksläg-tet, 7 tum lång, med rostbrun fjäderbeklädnad;
lefver af frön och kärnor, i synn. körsbärskärnor.
Fringilla Cocothraustes.
STENKOL, n. 3. Kolarladt bränsle, som
finnes på vissa ställen under jordytan, på större eller
mindre djup, och härrör från en äldre, bcgrafven
vegetation. — 5$. S-sgrufva, -sknapp, m. m,
STENKOLF, m. 2. pl. — kolfvar. Se
Ortho-ceralit.
STENKOLIK, - - i k, f. 3. Kolik, som
härleder sig af sten i blåsan. [- colik.]
STENKOLSBECK, n. sing. Elt slags beck,
som återstår, då slcnkolsolja frånskiljcs ur
stenkolstjära.
STENKOLSOLJA, f. 4. Ett slags olja, som
innehålles i stenkolstjära.
STENKOLSSTYBB, m. 3. Pulveriserade
stenko).
STENKOLSTJÄRA, f. sing. En vidbränd olja,
som erhålles genom dislillation af stenkol.
STENKORALL, –äll, m. 3. Benämning på
koraller med stenhårda stammar.
STENKRASSE, m. sing. En art krasse, som
växer ibland stenar. Lepidium pelræum.
STENKRUKA, f. 4. -KRUS, -KÄRL, n. 3.
Kruka, krus, kärl af krukmakargods.
STENKÄRNA, f. 4. Kärna med slenarladt
skal (sten), t. ex. i plommon.
STENLAG, n. 3. Lag af stenar, t. ex. i en mur.
STENLAKE, m. 2. pl. — lakar. Lake, som
vistas uti invikar.
STENLERA, f. sing. Lera, som begagnas till
krukmakargods.
STENLILJA, f. 4. Se Encrinit.
STENLIM, n. 3. Sc Stenkill.
STENLUPEN, a. 2. neutr. - el.
Öfverdra-gen med en skorpa af sten.
STENLÅS, n. 3. Verktyg alt lyfta stenar.
STENLÄGGA, v. a. 2. (böjes som Lägga)
Belägga med sten. S. gator, rum.
STENLÄGGARE, m. 3. En, hvars yrke är
att stenlägga.
STENLÄGGNING, f. 2. 4) Arbetet, då man
stenlägger. — 2) Stcnlagd plats.
STENMASSA, f. 4. 4) Massa af stenar. —
2) Konstgjord efterhärmning af åtskilliga stenarter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
