Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Valsning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAL
VAN
657
VALSNING, f. 2. II. Utförandet af den dans,
som kallas vals.
VALSPRÅK, vålsprå’k, n. 8. Tänkspråk, som
någon valt, för att derigenom uttrycka den
herr-skande regeln för sitt handlingssätt.
VALSQVARN, vållsqvårn, f. 2. Krutqvarn
med valsar.
VALSSTOL, m. 2. Ell slags
slrumpväfvar-stol.
VALSVERK, n. 8. Maskin, beslående af två
eller flera jernvalsar, anbragla nära intill
hvarandra, och hvilka kringdrifvas i motsalt riktning,
för alt emellan dem utsträcka metall lill stänger,
plåtar, bleck, pressa allahanda figurer på papper,
papp, horn, trä och metall, m. m.
VALSÄTT, n. 8. Förfaringssättet vid val af
folkombud, m. m.
VALTHORN, se Valdhorn.
4 VALTS, se Vals.
VALUTA, valüta, f. 4. Italienskt ord,
hvar-med i vexelbrcf, skuldförbindelser m. m. gifves
tillkänna, all man erhållit fulla värdet af
belal-ningssumman.
VALVERA, vallvèra, v. a. 4. (fr. Evaluer)
Noga undersöka ell redan prägladl mynts skrot
och korn, samt dess värde, enligt en gifven
myntfot. — Se äfv. Evalvera. — V al v a Hon, f. 5.
— Valvering, f. 2.
VAMB. se Våmb.
VAMPYR, vammpy’r, m. 3. 4) Väsen, som,
enligt en i vissa länder rådande vidskepelse,
upp-gifves suga blodet ur lefvande menniskor och
sålunda döda dem; äfv. aflidcn menniska, som tros
uppstiga ur sin graf, för all suga menniskoblod.
— 2) (fig.) Blodsugare, prejare. — 3) En art af
Flädermössen, slor som cn ekorre, brun, med
hufvud likt en hunds; lefver af frukter, men
anfaller äfv. djur och menniskor, när dc sofva, och
utsuger deras blod. Phyllostoma Spectrum.
VAN, Gammalt substantiv, som betyder: brist,
såsom i ordet Likvan, kroppslyte. Brukas nu
som prefix i vissa ord, och betecknar: brist, fel,
oriktighet, förvändhet, t. ex.: Vanmakt,
vanlrif-vas, vanskaplig, vantro.
VAN. a. 2. Som fått vana (se d. o.) att göra,
lida eller vara något. V. vid arbete, vid
ban-nor. V. vid lidande, vid sjukdom. V. all gå
bittida upp. Gammal och v., som bar gammal
vana och erfarenhet.
VANA, vana. f. 4. (i talspråket ofta Vane, m.)
4) Eo genom oftare upprepande af samma
handling ernådd färdighet eller benägenhet alt förnya
den samma. Egenskapen att fasthålla sig vid cn
gifven ordning, elt visst sätt. V. alt ljuga. V.
vid arbete. God, nyttig, ful, elak, dålig v.
Få, aflägga, bortlägga en v. Göra v. af, så
ofta upprepa en handling, att den blir vana. Det
kan lätt bli en v. Göra någol af v., af
gammal v., efler gammal v. Emot sin v. sleg han
billida upp. Komma ur en v., förlora ell.
öf-vergifva cn vana. Komma ur v., ur bruk.
(Ordspråk) V-n är andra naluren, när man fått en
vana, blir den liksom en af naturen medfödd
böjelse. — Bildar sammansättningarna Ovana,
Sedvana, Lefnadsvana, Tankevana. — 2) öfning alt
emottaga intrycket af en verkning eller alt
befinna sig i ett visst tillstånd, erfara elt visst
lidande. V. vid förebråelser, vid sjukdom, vid
lidande.
VANADIS, vånadfs, nom. prop. f. (nord,
myt.) Den vaniska gudinnan. Benämning på
Freja.
IL
VANART, vånårt, m. 3. Elak art, böjelse
eller vana (i sedligt hänseende).
VANARTA, v. n. ell. VANARTAS, v. d. 4.
Urarta i sedligt afseende, blifva vanartig. V.från
sina fäder. — V-d, part. pret. Som vanartais.
VANARTANDE, n. 4. Urarlandc i sedligt
afseende.
VANARTIG, a. 2. Illa artad; som har
vanarter.
VANARTIGHET, f. 3. 4) Se Vanart. — 2)
Vanartigt uppförande.
VANBÖRDIG, a. 2. 4) Ej af ädel börd, ofrälse.
— 2) Oäkta född.
VANBÖRDIGHET, f. 3. Ofrälsc eller oäkta
börd.
VANBÖRD1NG, m. 2. 4) (ursprungi.) Ofrälse
person. — 2) (nu) Den, som på något sätt
befläckar sin redliga börd, vare sig adel eller icke.
VAND {a långt), part. pass, af Vänja.
VANDAL, vanndål, m. 3. V-erne voro ell
rått och obyfsadt folk, som, utgångne från norra
delen af Tyskland, härjande och förstörande
konstens minnesmärken, genomlågade flera länder. I
fig. mening kallas den Vandal, som utmärker sig
genom fiendllighet emot konst och vetenskap.
VANDALISK, a. 2. 4) Som tillhör eller har
afseende på Vandalerna. — 2) (fig.) Ficndtlig emot
konst och vetenskap.
VANDALISM, vanndali ssm, m. 3. Rått
för-störingsraseri, rikiadt emot konstverk.
VANDAMÅL, vånndamå’l, n. 8. (gam.; af Vand,
ond, svår) Rättegångsmål, som är svårt att
af-döma.
VANDEL, vånnd’l, m. sing. 4) Betyder egentl.:
Byte. Brukas endast i uttrycket: Handel och v.,
köp och byte, handelsaflarcr; äfv. handlingssätt.
— 2) (fig.) Handlingssätt, lefnadssätt.
VANDERSKAP, n. 8. Den ibland gesäller
öfliga seden alt resa omkring till fots, för att öka
sin kännedom i yrket.
VANDLA. v. n. 4. Egentl.: Byta. Brukas
endast i uttrycket Handla och v., köpa och byta;
äfv. (fig.) handla (i sedligt afseende).
VANDRA, v. n. 4. Gå. Säges i allmänhet
om resor till fots, promenader, gångärenden, o. d.
V. med renseln på ryggen. Han är ule och
v-r i parken. Jag skall v. bort i ell ärende.
Han är alllid ule och v-r. V. omkring, hil
och dit. V. åstad. Brukas aktivt i uttrycket:
V. sin väg fram. — Säges särskilt om gesäller,
som kringresa till fots, för alt öfva sig i sitt yrke.
— V. af, vandra bort; äfv. (fam.) dö. V. ut, se
Utvandra. — 2) Brukas stundom bildligt, l. ex.i
Penningen v-r ur„ hand i hand. — 3) (sjöt.)
Vandra säges ett tåg göra, som är inskuret
genom ett eller flera block eller kauser. — V-nde,
part. pres. o. adj. 4. Som vandrar, reser
omkring; irrande. V. krämare, gesäll. V. riddare.
V. folkslag. Den v. Juden eller, rättare,
Jerusalems skomakare, en Jude, vid namn Ahasverus,
till yrke skomakare, som, då Kristus gick med
korset till afrätlsplalsen och stannade utanför hans
port, för alt hvila, tillsade Frälsaren att gå vidare,
hvarföre han, enligt legenden, är dömd atl
ständigt utan hvila till domedag irra omkring på
jorden. Del v. löfvct, se Bönsyrsa.
VANDRARE, m. 8, Vandrande person.
VANDRING, f. 2. 4) Resa till fots;
promenad; gång i något ärende. Göra en v. till Bom.
Vara ule på v. V. i månskenet, V. i ell
ärende. (Skämtv.) Göra en v. till påfven, til!
afträdel. — 2) Säges äfv, om vissa djurs
uiflylt-83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
