Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vigtig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
682 VIG
VIL
Vigtskål. — 4) Af lag och bruk stadgadt olika
mått för bestämmandet af kroppars vigt genom
vägning. I Sverige finnas många slags v-er,
såsom: Viklualie-, Medicinal-, Mynl-,
Metall-eller Stapelstads-, Tackjcrns-, Bergs-, Uppstads-,
Probervigt (se dessa ord). — 5) Lod. V-erna
till ell ur. — 6) (fig.) Betydenhet. En man af
v. En sak af v. Hans vittnesmål är af v,
Ämvtels v. Lägga v. på, förklara för vigtig,
maktpåliggande. Lägga v. på, gifva v. ål, gifva
eftertryck åt. Derpå ligger mycken v., det ör
mycket maktpåliggande — Syn. Viglighet,
Betydenhet, Betydelse, Angelägenhet.
VIGTIG, vicktigg, a. 2. 4) Som har god
vigt, väger mycket. V. råg. Bildar
samman-siittningarne Fullvigtig, Undervigtig. — 2) (fig.)
Af betydenhet, maktpåliggande, afgörande,
angelägen. V-l embete. V. tjenst, syssla. V-a
saker, ärenden, angelägenheter. V-a skäl. Brukas
i neutrum af superlativet ofta substantivt, t. ex.:
Del v-aste af allt är, all ....
VIGT1GIIET, f. 5. 4) Betydlig vigt. Varans
v. — 2) (fig.) Betydenhet, vigt.
VIGTLOD, n. 5. Större eller mindre stycke
af någon fast kropp, vanligen af metall, hvars
tyngd är förut bestämd, och som vid vägning
användes för frambringandet af jemnvigt med den
kropp, som skall vägas, d. v. s. till bestämmande
af dess vigt.
VIGTMAKARE, m. 5. En som förfärdigar
allehanda slags vigtlod.
VIGTMÅTT. n. 5. Se Vigt, bem. 4.
VIGTSENHET, f. 5. Anlagen enhet för
vigtmåttet.
VIGTSFÖRLUST, f. 3. Afgång i vigt (bem. 4, b).
VIGTSKAL. f. 2. Se Vågskål.
VIGTSTÅNG, f. 3. pl. — slänger. Se
Ba-lancerslång.
VIGTSYSTEM, vi’cktsystä’m, n. 3. Samteliga
vigtsorter, som äro antingen mångfalder eller
delar af en och samma vigtsenhet.
VIGVATTEN, vi’gvått’n, n. 5. Det i bäcken
förvarade invigda vatten, som vid ingången i
katolska kyrkor befinnes, och hvarmed de
inträdande pläga bestänka sig eller bestänkas.
VIG VATTENSKÄRL, n. 5. Kärl, som
begagnas alt deri förvara vigvallen.
VIGVATTENSQVAST, m. 2. Stänkqvast alt
dermed stänka vigvatten.
VIK, f. 2. (ursprungi.: Veck, af Vika) Större
eller mindre fördjupning uti hafs-, sjö- eller
flod-slrand. — Syn. Bugt, Baj.
VIKA. v. a. 3. Impf. Vek. 4) Böja. V. armen.
— 2) Böja ändan, kanten af ett föremål inåt, så
alt det kommer att ligga dubbelt. Göra veck på.
F. ell papper, elt kort. V. i flera veck. F. af,
göra veck på. V. ihop, vika tillsammans. V. in,
se Invika. V. ned, tillbaka, upp, ut, i riktning
nedåt, tillbaka, uppåt, utåt. F. sönder, vika
något så, alt det går sönder. V. undan, öjver,
vika något så, alt det afiägsnas, kommer att ligga
öfver någol. — F. n. 4) Gå undan, draga sig
tillbaka, fly. v. för öfvermaklen. Vik bort ell.
vik härifrån, du orena ande. Jag viker icke
ell steg. V. undan för en stöt. V. af ell. ur
riket, rymma ur r. — 2) Gå ifrån den väg, som
man följt; ändra riktningen af sin väg. så alt den
kröker. F. ål sidan. V. af vägen ell. v. af
(Jfr. Afvika). F. af lill vensler, åt en by. Vik
af till höger. V. om hörnet. (Fig.) V. af från
pliglens väg. F. [rån sin pligt. — 3) (om väg,
o. s. v.) F. äf, göra krökning. Vägen viker
der af åt höger. — 4) (fig.) Gifva efter. V. för
ens vilja. Lagen måste ofta v. för vapnen.
— Vika brukas äfv. i talesättet: Gifva v., gifva
efter, t. ex.: Gifva v. för någon. Så snart
fienden började gifva v. Gifva v. för öfvermaklen.
VIKANDE, n. 4. Handlingen, då något vikes.
VIKARE, m. 5. eller
VIKARESKÄL, m. 2. En art af Skälslägtet,
5 till 6 fot lång, med bruna eller svartaktiga
fläckar. Phoca vadegata. Kallas äfv. Fjärdskäl.
VIKARIAT,––––-åt, n. 3. o. 5. Förrättande
af annans Ijenst eller embele. [Vic —].
VIKARIE, vikarie, m. 3. (lat. Vicarius, af
Vice) Person, som förrättar annans tjenst, embete.
[Vic -].
VIKARIERA, v. n. 4. Förrätta tjensten för
en annan. V. för någon. [Vic —].
VIKING, rn. 2. (isl. Vikingur, af Vig, strid;
således egentl.: stridsman, krigsman). Fordom
benämning på dem, som foro ut i vikingafärd. —
Ss. V — a flotta, — alif, — ahöfding.
VIKINGABOL, n. 5. Ställe, der vikingar
hade sitt tillhåll.
VIKINGAFÄRD, c. 3. V-er kallades de
härjningståg till sjös, som fordom af de
skandinaviska nordboerna förelogos till främmande länder.
VIKINGAFÄSTE, ell. —NÄSTE, n. 4. Se
Vikingabol.
VIKINGATÅG, n. 5. Se Vikingafärd.
VIKING AVÅRD, m. 2. En af de förnämsta
befälhafvarne hos Skandinaviens fordna konungar,
hvilken ordnade de allmänna vikingatågen och
hade tillsyn öfver hamnar och skär, der
vikin-garne företrädesvis hade sitt tillhåll.
VIKON. vikånn. n. 3. Se Åkerbär.
VIKTRIOL, se Vilriol.
V1KTUALIEHANDEL, vickluåliehånnd’1, m.
sing. Handel med viktualier. (Vict —].
VIKTUALIEHANDLARE, m. 5. En som
idkar viklualiehandel. — Kallas äfv. Hökare.
VIKTUALIER, vicktuåliärr, 3. pl. (af lat.
Fi-clus. lifsuppehälle) Lifsmedel, matvaror. [Vict —].
VIKTUALIEVIGT, f. sing. Svensk vigt, som
nyttjas i all handel och köpenskap, indelad i lod,
skålpund, lispund och skeppund.
VILD, vi Ild, a. 2. (enligt Ihre. beslägladl med
t. Wald, skog) 4) Säges om större djur, som
lefva i fria tillståndet, för det mesta i skogar.
De v-a djuren. Man säger äfv. V-a bin om
sådana bin, som ej underhållas af menniskor;
äf-venså V. honung, om honung af sådana bin. —
Till denna bem. hörer sammansättningen Vilddufva.
— 2) Brukas äfven om träd och örter, som växa
af sig sjelfva, ulan såning ell. plantering, vård
och ans. Ell vt Iräd. Växa v. V. trädgård.
der fruktträd växa vildt. — 3) Säges äfv. om
frukter, som ej visa spår af menniskohand: ödslig,
ouppbrukad, obesökt. En v. trakt. V. natur.
V-a skogar. Det v-a haf, vida hafvet. — 4) (om
menniskor) Som lefver i del råa naturtillståndet.
V-a folkslag, slammar. — 5) Tygeliös,
utsväf-vande. En v. yngling. V-a seder. Föra ett
v-l lif. — G) Ursinnig, rasande, vredgad, grym.
Elt v-t sinne. Hafva ell v-l utseende, v.
uppsyn. — 7) V. smak, lukt, smak, lukt af vildt. —
Vildl, s. n. sing. 4) Se Vildbråd. — 2) Säges
äfv. om sjöfåglar, som hafva smak af vildbråd.
VILDAFVEL, m. sing. 4) Vildbråds
uppfödande för jagten. — 2) Sålunda uppfödda djur.
VILDAND, f. 3. pl. — änder. Se And.
VILDAPEL, m. sing. Vildt växande äplelräd.
Pyrus malus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
