Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vädermunk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
VÄD
VÄF
VÄDERMUNK, m. 2. Se Munk, bem. 6.
VÄDERMÅNE. m. 2. pl. — månar. Bild af
månen, återspeglad i ett moln.
VÄDER PISTOL,–––-61, m. 3. Pistol, som
aflossas medelst sammanpressad luft.
VÄDERPUST. m. 2. Se Vindpust.
VÄDERQVARN, f. 2. Qvarn. som drifves af
vinden. — Ss. V-smjölnare.
VÄDERQVARNSSTÄLL, n. 5. Ställningen eller
foten, hvarpå en väderqvarn hvilar.
VÄDERQVARNSV1NGE, m. 2. pl. — tingar.
Hvarje af de stora, långa, vinpformiga stycken,
som äro fastade i kors upptill på en väderqvarn.,
för alt kringdrifvas af vinden och såmedelst sätta
qvarnen i gång.
VÄDERRIA, f. 4. Torkhus för skuren,
otröskad säd.
VÄDERRÖR, n. 5. Sc Luftrör, bem. 2.
VÄDERSJUK, a. 2. Som vanligen mår illa
vid vädervcxling.
VÄDERSJUKA, f. 4. Illamående, som härrör
af vädervcxling.
VÄDERSKIFTE, n. 4. Förändring i
väderleken.
VÄDERSKJUL, n. 5. — SKÄRM, m. 2. Skjul,
skärm lill skydd för vädret.
VÄDERSOL, m. 2. Bild af solen, återspeglad
i ett moln. — Kallas äfv. Bisol.
VÄDERSOT, m. 3. Ett slags sjukdom, då
underlifvet är uppdrifvet af väder.
VÄDERSPÅMAN, m. 3. pl. — män. 4) En,
som spår blifvandc väder. — 2) Fysisk apparat,
som utvisar förändringarna i luftens torrhet eller
fuktighet, och lill följe deraf äfven ofta
tillkänna-gifver blifvande förändringar i väderleken.
VÄDERSPÄNNING, f. 2. Smärtsam känsla i
magen, då den är stinn och uppspänd genom
väder.
VÄDERSTINN, a. 2. neutr. — stint. Uppblåst
af väder. — V ä der s linnhe l, f. 3.
VÄDERSTRECK, n. 5. Hvarje af de streck,
som föreställas afdela horisonten för cn ort i 32
lika stora delar; äfv. hvarje af de 4
hufvudslrcc-ken, nord, syd, ost, vest; äfv. riktning åt samma
håll som ett sådant streck. De fyra v-en. I
alla v., i alla fyra v-en. Vinden blåser nu i
annat v.
VÄDERSTRUPE, m. 2. pl. — strupar. Sc
Luftrör, bem. 4.
VÄDERSVULST, m. 3. Svulst, förorsakad af
väder.
VÄDERTAK, n. 5. Litet utskjutande tak
öfver portar, ingångar, till skydd för regn och snö.
VÄDERVEXL1NG, f. 2. Omvexling i
väderleken.
VÄDERVEXLINGSM ASKIN, –––––maschi n,
m. 3. Maskin, hvarigenom frisk luft införes i
täppta rum.
VÄDJA, vä’ddja, v. n. 4. (af Vad) 4) Säges
om en rättegångspart, då han, missnöjd med lägre
rätts dom. hänskjuler denna lill högre rätts
granskning. V. från ell. emol en dom. V. från lägre
rätt lill högre. — Syn. Appellera. — 2) (fig.)
För bättre bedömande eller afgörande vända sig
(lill). Jag v-r lill ert upplysta omdöme,
huruvida delta är rätt. — V ädj ande, n. 4.
VÄDJAS, se Vådas.
VÄDJEMÅL, vä’ddjemå’l, n. 5.
Rättegångsmål, som genom vad blifvit hänskjutet lill högre
rätt.
VÄDJEPENNTNGAR, vä’ddje–-, sc
Vadpenningar.
VÄDJOBAN, va ddjobån. m. sing. ell.
VÄDJOBANA, f. 4. (föråldr.) Bana för
kapplöpning.
VÄDJOLOPP, vä’ddjolå’pp, n. 5. (föråldr.)
Kapplöpning.
VÄDRA, v. a. 4. (af Våder) 4) öppna för fria
luftens tillträde; utsätta, utlägga i fria luften.
V. rum, kläder, spannmål. Lägga ut all v-s.
— 2) Få ell. hafva väder af. Brukas äfven i
0-gurlig mening. Bunden v-r vildl. (Fig.) F.
kalas. V. upp, se Uppvädra. — V. n. Häftigt
insupa luft genom näsborrarna, för att derigenom
få väder af någol. V. efter någon. F. på, lukta
på. — Vädrande, n. 4. o. Vädring, f. 2.
(för alla bem.)
VÄDRICK, vä’drick, m. 2. (jäg.) Se Viltring.
VÄDUR, vä’durr, m. 2. 4) Bagge, gumse. —
2) Ett af tecknen i djurkretsen.
VÄF, m. 2. pl. väfvar. 4) Väfdt tyg i helt
stycke, sådant det nedklippcs ur väfslolen. Lägga
ul en v. lill blekning. — 2) I väfstol
uppbommad varp lill väfning; äfv. tyg, som är under
väfning. Sålla upp en v. Del går långsamt
med v-en, med väfningen. — 3) (i sing.) Lärft.
Köpa v. lill skjortor. — 4) De fina trådar, som
vissa insekter utspinna, t. ex. Spindelväf. — 5)
(anat.) Det fina, olika förbindningsmedlct emellan
djurkroppars särskilta delar. Man har sålunda
Hud-, Nerv-, Horn-, Cellväf, m. m. — 6) fbot.)
Det af celler bestående hinnaktiga
förbindnings-medlet i växter.
VÄFBOM, m. 2. pl. — bommar. Bom på en
väfstol, kring hvilken varpen upprullas. Sc äfv.
Väfbull.
VÄFBULT, m. 2. Bom på cn väfstol,
hvar-omkring väfven rullas.
VÄFGLAS, n. 3. Mikroskop till
undersökning af väfnadcrs finhet.
VÄFKAM, m. 2. pl. — kammar. Se
Väf-sked.
VÄFKAMMARE, m. 2. pl. - kamrar.
Kammare. som i allmänhet användes för väfning.
VÄFKLISTER, n. 3. Klister, hvarmed vid
väfning varpen bcslrykes.
VÄFKLOFVE, m. 2. pl. — klofvar. Se
Slagbom. bem. 2.
VÄFKNUT, m. 2. Korsknut, hvarigenom vid
väfning trådar, som gått af, åter hopknytas.
VÄFMASKIN, –schi n, m. 3. Mekanisk
väfstol, som sättes i rörelse genom djur-, vatten-,
eller ångkraft. [-machin. - maschin.]
VÄFNAD. m. 3. 4) Väfvande. Försörja sig
med v. — 2) Väfdt tyg. Alla slags v-er.
VÄFNING, f. 2. Tillverkning af tyger, band
o. s. v., på väfstol. Del är under v., man
väf-ver derpå. — Ss. V-skonst.
VÄ FRUM, n. 3. Rum, vanligen begagnadt för
väfnad.
VÄFSILKE, n. 4. En sorl silke, beredl af
råsilke genom sammanlvinning af flera trådar.
VÄFSKAFT, n. 3. Se Skaft, bem. 2.
VÄFSKED, f. 2. En smal, lång ram med tält
infattade fina, tunna stickor af rör eller trä.
mellan hvilka trådarne i varpen af cn väf löpa, och
som är insatt uti slagbommen. Kallas äfv.
Väf-kam.
VÄFSKEDMAKARE, m. 3. En, som
tillverkar väfskcdar.
VÄFSKYTTEL ell. VÄFSKÖTTEL, m. 2. pl.
— skötilar. Se Skottspole.
VÄFSNÖRE, n. 4. Snöre, hvarmed varpen lill
en väf är fäslad vid bommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
