Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Å - Åttatio ... - Ä - Ä ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTT
ÅTTATIO ell. ÅTTIO, grundlal. Åtla gänger
tio. Ä. är gammal.
ÅTTATIONDE ell. ÅTTIONDE, ordningstal.
Som följer i ordningen näst efter den sjuttionde
nionde.
ÅTTATIOTAL ell. ÅTTIOTAL, n. 5. Antal
af åttio. Han är på å-et, på åttionde årei.
ÅTTATiOÅRIG ell. ÅTTIOÅRIG. a. 2. Som
varar eller varat åttio år; åttio år gammal.
ÅTTATUSEN, grundlal. Åtta gånger tusen.
ÅTTATUSENDE, ordningstal. Som följer i
ordningen näst efter den sjulusende niohundrade
nittionde nionde.
ÅTTAÅRIG, a. 2. Som varar eller varat åtta
år; åtta år gammal.
ÅTTING, m. 2. Åttondedelen af en tunna.
ÅTTIO, m. fl., se Åltalig, &c.
ÅTTKANT, m. 5. Se Åtlahörning.
„ ÅTTKANTIG, a. 2. Som bar åtta kanter.
A-l Jer n.
ÅTTKANTJERN, n. sing. Åttkantigt jern.
ÄFV 755
ÅTTONDE, ordningstal. Som är näst efter
den sjunde. Hvar å. dag, vecka. För del å.
ÅTTONDEDEL. m. 2. En del af ett helt,
som är deladt i åtta lika stora delar. not,
ell. blott ållondedel, not, hvars valör är blott en
åttondedel af en hel not. nÅ-s takl, takt afdelad
i åltondedclar, t. ex.: tre å-s. sex å-s takl.
ÅTVARNA, v. a. 4. Se Varna.
ÅTVARNING, f. 2. Se Varning.
ÅVATTEN, n. S. Vatten uti eller hämladt
ifrån en å. n
ÅVERK A, v. a. 4. Göra åverkan på. Jfr.
Åverkan. bem. 4. Å. skog.
ÅVERKAN, f. sing. indef. 4) Olofligt
begagnande af hvad annan man lillhörcr. Säges endast
i fråga om skog, fruktträd o. s. v. .4. å skog.
Göra å. å atlmänningen. — 2) Skada, som
förorsakas genom yttre inverkan. Luftens, tidens ä.
En kroppsskada ulan yllre å., som tillkommit
utan yttre våld.
Ä. n. 4. 4) Sjelfljudande bokstaf, den
tjugonde-åttonde i svenska alfabetet. Bibehåller alltid sitt
eget ljud, såsom: Är, ära, ärt, äska. — 2) Det
ljud, som höres, då bokslafven ä uttalas. Man
säger äfven ä-ljud.
Ä’, förkortning af Är eller Äro, i
hvardagsspråket.
ÄCKEL, ä’ck’1, n. sing. (t. Ekel) 4) En egen
obehaglig känsla, yttrande sig i stark vedervilja
för mal och dryck öfverhufvud, eller för något
visst slag deraf, i sin högsta grad åtföljd af
retning till eller verklig kräkning. Känna ä. — 2)
(fig.) Se Vämjelse, bem. 2, a och b. (Eckcl.)
ÄCKLA, v. a. o. impers. 4. Förorsaka äckel.
Maten ä-r mig. Alll ä-r honom. Del ä-r mig.
[Eckla.j
ÄCKLIG, a. 2. Som förorsakar äckel. Säges
både i egentlig och figurlig mening. Ä. mal.
(Fig.) Ä-l beröm. — Syn. Se Vämjelig. [Ecklig.j
ÄCKLIGHET, f. 3. Äcklig beskaffenhet;
äcklig smak, lukt. — Syn. Vedervärdighet, Vidrighet.
[Ecklighet.]
ÄDEL, ä’d’l, a. 2. (af Adel) 4) Adlig, förnäm.
Ä. börd, härkomst. — 2) a) Brukas som titel
för vissa ofrälse personer af något högre anseende.
Ä. och högaktad. Ä. och lagfaren. Ä. och
välbelrodd. — b) Titel, som tillkommer
magistrater i öfriga städer utom Stockholm. — 3) (fig.)
a) Förträfflig, dyrbar, herrlig. Hclsan är en
ä. gåfva. Njuta den ädla friheten. — b) (i
moralisk mening) Sedligt förträfflig; villig alt af
ren välvilja uppoffra sin egen fördel för andras
bästa. En ä. man. Ä. själ. Eli ä-l hjcrla.
— c) Säges äfven om det, som utgår ifrån eller
uttrycker, lillkännagifver en sådan själens
egenskap. Ädla tänkesätt. Ä. handling. Ell ä-l
ansigle. Ä. min. Ädla drag. — d) Säges
likaledes om växter, hvilka genom form, smak o. s. v.
utmärka sig framför andra; äfv. i allmänhet om
hvad som synnerligen utmärker sig eller är af
vigtigare beskaffenhet. Ädlare kroppsdelar, de
som äro närmast nödvändiga för lifvet, såsom
hjertal, hjernan, o. s. v. Ädla stenar, de som
utmärka sig genom hårdhet, glans och färg. Ädla
metaller, de som genom elden icke lida någon
förändring.
ÄDELHET, f. 3. Ädel beskaffenhet, högt värde.
Jfr. Ädel, bem. 3, a, b, c.
ÄDELMOD, ä’d’l-möd, n. sing. 4) Ädelt sinne,
ädelt hjerta. Jfr. Ädel, bem 3, b. — 2) (i
inskränktare mening) Mildhet och försonlighet emot
fiende eller ovän, på hvilken man vore i tillfälle
att hämnas.
ÄDELMODIG, a. 2. Som lifvas af, eller
uttrycker, lillkännagifver ädelmod. En ä. man.
Ä-a tänkesätt. En ä. handling.
ÄDELMODIGT, adv. På ett ädelmodigt sätt,
af ädelmod. Ä. förlåta en något.
ÄDELSINNAD, a. 2. ell. ÄDELSINT, a. 4. Se
Ädelmodig.
ÄDELSTEN, ä’d’l-slén. m. 2. Se Ädel, 3, d.
ÄDELT, ä’d’ll, adv. På ett ädelt säti, med
ädelhet. Tänka, handla ä.
ÄDLING, m. 2. (i högre stil) Adelsman. Vngä.
ÄFJA, ä’vja, f. sing. (föråldr.) Dy, gyttja.
ÄFLANDE, ä’vlannde, n. 4. (fam.) Jfrigl
bemödande.
ÄFLAS, ä’vlass, v. d. 4. (isl. Efla, arbeta, af A/l,
kraft) Ifrigt bemöda sig, med all makt sträfva.
Ä. atl vinna ära.
ÄFVEN. äVn. konj. 4) Derjemte, tillika. Han
är rik och ä. lycklig. Hon är icke allenast
skön, ulan ä. god — Syn. Ock, Också, Jcmväl,
Derjemle, Tillika, Äfvenväl, Äfvenledes. Desslikes.
— 2) Likaledes. Del är ä. min tanke. — Syn.
Likaledes, Jemväl, Ock, Också. Äfvenledes,
Äfvenväl, Äfvenså, Likaså, Sammalunda, Sammaledes.
— 3) Till och ined. Ä. dygden blir föraktad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
