Ord och Bild / Första årgången. 1892 / 137 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stanzer. Af Gustaf Fröding (Efter Lord Byron)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stanzer.
(Efter Lörd Byron.)
I. Fick kärlek följa sitt lopp och skölja som stormfri bölja mot lifvets strand, den högsta lycka, som lif kan smycka, ej skulle trycka som ok och band. Men den fick vara bevingad bara; så låt den fara sin flykt i frid, och tänk därvid blott: en liten tid blott det var, men tiden var vårens tid!                 II. När två, som tvista, hvarandra mista, vill hjärtat brista och hoppet dö. De mötas sedan, och då är svedan förmildrad redan af årens snö. Men om man tvingar den gud, som svingar sig lätt på vingar från strid till strid, att bli beständig, blir gles, eländig hans vingeskrud ifrån vårens tid.                 III. Han älskar dater, han välter stater, men af traktater förkväfs hans makt. Och åt de länder, där sådant händer, han ryggen vänder med kallt förakt. Från fredens vanor på nya banor hans stolta fanor gå ut på färd. Ej ro han aktar, ej eftertraktar en tron, som ej är hans välde värd.		IV. Och hvarför dröja, tills drömmens slöja tags af att röja, att kärlek flytt? Hvarann bevaka och snålt rannsaka för ej tillbaka hans eld på nytt. Låt den ej hinna se år förrinna och trögt förbrinna och flämta matt! Försök ej härma förgången värma, men tag farväl med en väns: god natt!                 V. Ej slikt ett minne gör tungt vårt sinne, det står där inne med ljusa drag. Vi sluppo tämjas med tvång att sämjas och mätta vämjas åt allt en dag. Och än står fager den ungdomsdager, ej tid förtager, kring det som var, och till det sista var än en gnista af smeksam ömhet i ögat kvar.                 VI. Att lös oss rycka, när än vår lycka är varm, vi tycka en bitter kur. Men om vi stannat, hvad blef det annat än hjärtat fann att det satts i bur? När tid stämt ner oss, han mättnad ger oss; blott huld är Eros som ungfolks gäst; fast djärf och vågsam, fast skarp och plågsam, den bittra kuren kurerar bäst.
Gustaf Fröding.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>