Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om folketymologi. Af Robert Geete (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något om folketymologi.
Af Robert Geete.
Såsom af det redan anförda framgår,
kunna några språkliga lagar svårligen
uppställas för tillvägagåendet vid den
folk-etymologiska processen: folkets
språkkänsla handlar där helt instinktivt och
tyckes ledd endast och allenast af
tillfälliga ljudlikheter. Det vore alltså
närmast ett arbete för psykologen att
upptäcka de förutsättningar, som framkalla
ifrågavarande företeelser. — Några
allmänna iakttagelser erbjuda sig emellertid
härvid, och det är för några af dessa jag
nu vill påkalla läsarens uppmärksamhet.
Så t. ex. finner man, att bland de många
främmande lånorden, som börja med in-,
således mest latinska ord ehuru någon
gång förmedlade genom franskan eller
andra språk, åtskilliga finnas, där detta
in- hos oss uppfattats såsom den svenska
obestämda artikeln en och därför
bortkastats, när ordet nyttjats i bestämd form.
Man får därigenom förklaring på sådana
hos oss ytterst vanliga former som
spek-törn, scheniörn eller schen örn i st. f.
inspektorn, ingeniörn. Jag har själf en
gång hört en allmogeman tala om
för-matar’n vid en närbelägen herrgård,
hvarmed han menade informatorn. Den
lyckade omtydningen af informator till
»förmatare» är ju så godt som en naiv
illustration till Sehlstedts bekanta
definition på informatorn:
». . . ett slags ap’tekare, som krossar
de kunskapsfrön, som med karbas
ges in åt våra ’söta gossar’!»
Samma främmande prefix in- likställes
en och annan gång med det svenska
ad-verbet i n-, hvilket framkallat den bekanta
annonsen om en egendom, som såldes
»med gröda samt ut- och inventarier».
I analogi härmed uppfattas ett
begynnande di- i främmande ord stundom
såsom den svenska bestämda artikeln i
(Fortsättning och slut.)
pluralis, hvilken i vårdslöst tal får denna
form i st. f. de. En sådan uppfattning
hade åtminstone en auktionist i Nerike,
som på tillfrågan af en spekulant, när en
viss persedel skulle komma att säljas,
svarade: »Den kommer att säljas bland
domverse».
Äfven i andra fall lockas man af
likheten mellan ett svenskt och främmande
ord att identifiera dessa. Detta gäller
t. ex. om främmande ord, som sluta på
-man eller rättre mön, såsom museimän,
talismcin, drogman (tolk), hvilka
naturligtvis ej hafva något gemensamt med
vårt mail men det oaktadt erhålla
pluralformer på -män-, museimän,
talismän eller -männer, och drogmän. Till
denna grupp på -man kunna vi äfven föra
det från finskan lånade kajman, namne,
som får en pluralform kajmän. Ordet,
som i våra dialekter äfven uppträder
under formerna kajme, maskulinum, och
kajma, femininum, äfvensom den
utvidgade formen kajnamne, hvilken för
säkerhets skull äfven innehåller sin
öfversättning, är som sagdt egentligen ett lån
från finska kajma, gen. kajman, namne,
kamrat, stallbroder, och har således
ursprungligen intet med man att skaffa.
Äfven andra ord än de med -man
sammansatta kunna få inhemska
pluralformer. Så får man t. ex. i Umeåtrakten
höra pluralen vagabönder, liksom här
och där någon gång på skämt
följetänger såsom pluralform af följetong. De
sista exemplen erinra om de i
Köpenhamns slangspråk förekommande plurala
uttrycken etatsrödder, justitsrödder
o. d., som framkallats af
köpenhamnsuttalet -rod för -råd.
Det behöfs ofta ej mer än en oriktig
af stafning af ett ord för att framkalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
