Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anarkismen och anarkisterna. Iakttagelser och studier af Gustaf F. Steffen. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 491 —
synas vara eller må tro mig vara till
följd af min sociala ställning ... så
existerar det dock städse en
återverkan på mitt lif från de lägsta af mina
samhällsbröder. Om de äro okunniga,
eländiga eller förslafvade, så är min
tillvaro begränsad genom deras okunnighet,
deras elände och slafveri. Ehuru jag
må vara upplyst och intelligent, så
bidrar dock deras dumhet att göra mig
dummare än jag eljest behöfde vara;
ehuru jag må hafva frihetskärlek, så blir
jag dock smittad af deras slafsinne; ehuru
jag må vara rik, så darrar jag dock för
deras armod; ehuru
jag må vara
privilegierad, måste jag
dock blekna vid
tanken på att de skulle
utmäta rättvisa åt
JaS> som
önskar vara fri, kan
icke vara fri; ty
rundt omkring mig
finnas människor,
som ännu ej lärt sig
åstunda frihet och
som därför blifva
medel att förslafva
äfven mig.»
Den statsfientliga
socialismen
haringa-lunda alltid varit det
slags anarkistiska kommunism, som jag här
söker skizzera. Den har en lång
utvecklingshistoria, liksom sin
socialrevolutionära tvillingbroder: den parlamentariska
socialismen (socialdemokratien).
Anarkismen har, liksom socialdemokratien, haft
sin förhistoria af vildt famlande utopisteri,
innan den började taga formen af ett
vetenskapligt system. Med den
skillnaden likvisst, att anarkismen icke började
öfvergå »från utopi till vetenskap»
förrän mot slutet af 1870-talet, under det att
den parlamentariska eller autoritära
socialismen undergick denna betydelse-
P. J. Proudhon.
fulla metamorfos redan ett fjärdedels
sekel tidigare. Denna tidsskillnad i
utvecklingsloppet förklarar säkerligen till
en del, hvarför socialdemokratien under
sin långa kamp mot anarkismen städse
förebrått denna senare dess utopisteri
och ovetenskaplighet.
Som anarkismens intellektuella fader
torde kunna anses engelsmannen William
Godwin i hans 1793 i London utgifna
bok Enquiry into the principles of
poli-tical justice. Stundom hör man äfven
den franska revolutionens hébertister
räknas bland anarkismens förelöpare. I
Frankrike finna vi
i början af
1840-talet en
anti-auto-ritär grupp bland
de kommunistiska
baboeufisterna.
Under loppet af
1840-talet framträda
Ba-kunin och Proudhon
såsom ledande
anarkistiskatänkare. Deras åsikter torde vara
för allmänt kända,
att jag skulle
behöfva taga upp
utrymme med att
referera dem här. Må
det vara nog att
framhålla, att det
hvarken är bakunism
eller proudhonism,
som vår tids tänkande anarkister
bekänna. De anarkistiskt-kommunistiska
idéerna — långt ifrån att hafva
kulminerat i Bakunins och Proudhons läror —
hafva, som lätt kan påvisas, undergått en
stadig, framåtskridande omvandling ända
upp till detta ögonblick.
Mellan 1840 och 1860 spridde sig den
primitiva anarkismens idéer till olika orter
i Frankrike, Belgien, Tyskland, Schweiz,
Italien och Spanien; och då den
ryktbara socialrevolutionära Internationalen
stiftades i början på 1860-talet, bestodo
dess medlemmar till icke ringa del af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
