Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Om reformatorn grefve Leo Tolstoj. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
t. ex.: Vänj dig att tvätta dig; lär dig att
räkna; öfva dig att tänka; försök åtminstone,
till att börja med, att låta dina tänkesätt
taga blott något enda steg utom den hittills
öfliga, alltid lika och samma ringdansen.
Här lär väl icke vara rätta platsen för
omständliga yttranden i frågan om närings- och
stimuleringsmedlens bruk. Det enda slutord
för denna särskilda diskussion, i hvilket alla
slags tänkande undersökare torde kunna
instämma, är: »måttlighet!» Oc.h helt visst då
strängare måttlighet än den hittills allmänt
brukade, särdeles den inom nordiska
folkslags mera burgna samhällsklasser vanliga.
Med kännedom af den skuld, i hvilken
senaste generation i alla händelser står till
nykterhetsföreningar — och andra liknande
agitationssällskap — för vissa verkligen numera
framträdande bättrade vanor äfven utom
föreningarna, kan man icke heller betvifla, att den
store diktarens hängifvenhet åt samma syften,
under stadigt företeende af eget oförvitligt och
saktmodigt exempel, skall småningom
komma att inverka hälsosamt på många, äfven
sådana hvilka ej gå lika långt i sin tilltro
till afhållsamhetens förmåner som grefve
Tolstoj själf.
Sedan kommer då frågan, som väl ingen
kan afgörande besvara:
var litteraturen, för dessa måls främjande,
skyldig till ett så stort och — som det vill
tyckas — oersättligt offer som uppgifvandet
af sin för århundradets senare hälft största
episka diktarförmåga i hela den af oss
västerländingar kända världen?
Litteraturens målsmän ha åtminstone ej
visat sig nog stoiska att besvara en sådan
fråga med ja. Tolstojs litterärt ypperste
landsman, Turgénjef, sänder från sin
dödsbädd detta med blyerts nedskrifna sista
vädjande till vännen:
»Käraste, bäste Leo Nikolàjevitsch! På
länge har jag icke skrifvit till er. Jag har
ej kunnat, ty, för att säga er hela sanningen,
jag ligger på mitt yttersta. Komma mig
kan jag ej, det lönar ej att längre tänka åt
det hållet. Nu skrifver jag till er närmast
för att säga er, hur glad jag är att hafva
varit er samtidige, och så därnäst för att
uttala till er min sista, innerliga bön. Käre
vän, lägg det andra å sido och vänd tillbaka
till skönlitteraturen! Också er stora
begåfning har ju sin tillkomst, sitt hem där,
hvarifrån allt godt beständigt kommer. Hur
lycklig jag skulle vara, om jag kunde tro, att
min bön vore i stånd att göra intryck på
er och beveka er till detta. Med mig är
det förbi. Doktorerna känna icke ens
namnet på min sjukdom och kalla den neuralgie
stomacale goutteuse. Hvarken röra sig eller
äta eller sofva, — hvad hjälper då
alltsammans! Jag är led vid att tala om det. Käre,
käre vän! Store författare, som mitt
fädernesland har, — uppfyll min bön! Skrif
också till mig, ifall denna papperslapp kommer
fram, och tillåt mig att än en gång af alla
mina krafter omfamna eder, er hustru och
alla de edra där hemma. Nu kan jag inte
riktigt mer. Jag är trött.»
Mer vältaligt kan aldrig den sörjande
litteraturen komma att (för en andra gång)
beklaga sig öfver denna sin lidna förlust.
Men kanske har i själfva verket litteraturen
icke någon obetingad rätt att klaga här.
Ifall den härdigt anlagde, djupt lidelsefulle
och känslige mannen för sin egen frids och
jämvikts skull behöfver lefva just så, som
han nu lefver; då har hvarje annat berättigadt
intresse förlorat sin talan gent emot detta
rent personliga allvar.
Det är väl sant, att det intellektuella
utbytet af Tolstojs nutida skriftställarskap är
jämförelsevis fattigt. Ty denne författare är
icke spekulativt utan konstnärligt anlagd.
Behållningen för eftervärlden af hans
förslagsmeningar och råd, som teolog, filosof, ekonom,
läkare eller själasörjare, kommer ej att bli
större än samma behållning efter en vanlig,
medelmåttigt utrustad människa. Ty den
naturfriskt glänsande, allestädes lättlästa,
öppenhjärtiga, mönstergilla och intagande
stilen — samma stil som i hans mästerverk
— kommer oss visserligen att läsa äfven
dessa skrifter. Men hur mycket vi än där
på hvarje rad få af det stora hjärtat; af det
stora snillet få vi i det närmaste intet —
eller endast som en del skaldiskt åskådliga
enskildheter vid skildringarna af människors
yttre beteenden, deras dagliga omgifning,
tonen i deras tal o. s. v.
Kreutzersonaten, t. ex., vore ett i sitt slag
fulländadt helt såsom ett mördarens ostörda
samtal med sig själf — ett konstverk hörande
till samma förnäma klass som Dostojevskis
Krotkaja. Men monologen stores helt
egenmäktigt af författaren. Han gör genom
efterskriften sitt allt för att utplåna stycket som
konst, för att beröfva det dess objektiva
värde och göra själfva dess nakna, sociala
stoff till diskusionsämne samt till anledning
för profetiska utlåtanden och maktspråk,
från hvilka väl näppeligen någon kan få
ringaste behållning för sitt förstånd, om än
mången kan få sådan för sin känsla — mången
nämligen, som enligt sin naturell har något
lättare än andra att öfverse med den store
diktarens tilltag, när denne plötsligt rifver
sönder sin egen komposition.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
