Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vid Breitenfeld. Dramatisk episod af K. A. Melin. Med 6 teckningar af David Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
K. A. MELIN.
Käthe.
Kors, så’na tokerier! Får jag, säj?
(öppnar kistan)
Sitt tara still! — Se här, hvad kan det vara?
En sådan väldig stormhatt!
(sätter den på sitt hufvud)
Hu, så tung!
Nå, klär den ?
Sten.
Ack, du är . . .
Käthe (hastigt, i det hon
lägger bort
stormhatten).
Du slipper svara.
— st! — st! Hvad ha vi här? — En penningpung!
Så lätt! Du har ej tjänat länge, ser jag.
Nej, min vallonske vän är annat slag,
har hela säckar guld — jag såg det jag,
när han kom hit. — Men se, ett svärd!
(drar ut det)
Nu ber jag
ödmjukeligt om ursäkt. — Jojo män,
det syns du varit med. Se, hvilka djupa
och stygga hugg!
(eftertänksamt)
Hur många som fått stupa
för detta vapen! — Och din stormhatt se’n!
(synar den närmare)
Nej, hvilka hemska bucklor! Är det riktigt
att ge sig till och slåss så oförsiktigt!
Hur kan man bära sig så illa åt!
Men hvad är detta?
Sten (ifrigt).
Titta inte på’t!
Käthe (triumferande).
Nu har jag dig, nu måste du bekänna!
Du var dock med uti de svenskes här?
(tar upp en blågul fältbindel)
En bindel, gul och blå. — Hvar fick du denna?
Sten.
Svensk eller kejserlig det samma är —
numer jag endast dina färger bär.
En krigsman måste gå från en till annan . . .
Käthe.
Hur kan du ljuga så? — Ja, rynka pannan
och se förgrymmad ut! — Och du har sagt,
att ingen hemlighet för mig du äger!
Sten (förläget).
Förlåt mig! — Om det stode i min makt . . .
jag menar endast . . . om jag orden väger,
så är det . . .
Käthe.
— därför att du ej mig tror.
Sten.
Ser du, den där vallonske röfvarn bor
ju ännu här . . . Man måste fara varligt
med fiender omkring sig . . .
Käthe (stött).
Jag förstår. —
Och jag är en bland dem! — Jag tror jag går.
Du röjer dig, — det kunde blifva farligt,
om jag får veta mer.
Sten.
Nej, stanna kvar!
Jag tänkte endast . . . hm . . . jag vet, din far . . .
Käthe.
Han håller blott med den, han tror skall vinna.
För segrarn, hvem det blir, hans högtidssal
står redo.
Sten (dröjande).
Men —
Käthe.
Sjung ut!
Sten.
Det sägs en kvinna
har svårt att tiga . . .
Käthe.
Hvilket skamligt tal
Sten.
Nej, Käthe, nej! — du är ej som de andra,
men du får icke allt för strängt mig klandra:
min hemlighet är icke min allen.
Jag kom med bref . . .
Käthe.
Tyst, jag vill inte veta!
Sten.
Jo...
Käthe (lägger sin hand på
hans mun).
Vill du vara tyst! — Jag vet det re’n.
Sten (tar hennes hand och
kysser den).
En sådan liten hand, så mjuk och len!
Käthe.
Nu börjar han igen! —
(ifrigt)
Jag måste leta
i dina gömmor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
