Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vid Breitenfeld. Dramatisk episod af K. A. Melin. Med 6 teckningar af David Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID BREITENFELD.
5
Sten.
Men du hör mig väl?
Käthe.
Ja, om du är förståndig. — Ser man bara!
Pistoler! — Kan man skjuta folk ihjäl
med så’na tingestar?
Sten.
Vill du ej spara
det där till nästa gång?
Käthe.
Så mycket damm!
Här måste fejas rent, — se hur jag fäktar!
—-En bibel, tror jag, — hjälp mig få den fram!
Det märks du hör till svenska kungens knektar.
(i tillrättavisande ton)
Då skall man också vara allvarsam
och stadig . . . Sporrar! o så grufligt stora!
(profvar detn på sin fot; Sten vill hjälpa henne)
Nej tack! —
(liksom förnärmad)
Vallonske öfversten, han är
aå aldrig någon mänska till besvär.
Sten.
— som jag?
Käthe.
— som du, ja! Man kan rakt förlora
sin lilla gnista tålamod. Om ej
jag vore så . . .
Sten.
— så änglagod . . .
Käthe (vill gå).
Jag rymmer.
Sten (fattar tag i henne).
Nej pass! — Bekänn, du håller mer af mej
än den där svarta karlen? (kysser henne).
Käthe (energiskt).
Nej! nej! nej!
(halfgråtande)
Du gör mig bara plåga och bekymmer.
Sten (släpper henne).
Blif inte ledsen! — Men du får ej gå,
förrn du förlåter mig, om jag gjort illa. —
Se vänligt på mig!
Käthe.
Nå, jag stannar då —
men lofva bara, att du sitter stilla!
Så skall du kanske till belöning få . . .
Sten.
— en kyss?
Käthe.
Nej, inga dumheter nu mera!
(dröjande)
Jag tänkte bara säga . . . att . . . jag tror . . .
jag håller af dig . . . som en vän, en bror . . .
Sten.
Men jag vill inte vara någondera.
Käthe.
Jag håller af dig såsom en af dem,
som icke sköfla våra hus och hem,
som icke mörda, bränna, oskuld skända,
som ha sin skatt i denna stora bok
(visar på bibeln)
och dessa färger, redan hos oss kända — —
(visar på fältbindeln)
Jag skulle tycka om dig mer kanhända,
om bara du lät’ bli att prata tok.
(springer ut)
Sten (ensam, ironiskt).
Det där var rätt uppmuntrande att höra!
Käthe (återkommer; ifrigt).
Det kommer någon hit. Hvad ska’ vi göra?
Göm undan sakerna! — Fort! — Bibeln hit! —
Pistoler! •— Sporrar! — Man får ej begära,
att det skall bli så bra. — Jo, det var nära
vi råkat illa ut. — Du går med flit
och hindrar mig.
Sten.
Ack, om du ville tycka
en smula om mig för min egen skull!
Käthe.
Låt bli mig, hör du! — Nu är kistan full,
och ännu ingen kommit till ali lycka!
Sten.
Säg, att du ger mig hopp!
Käthe (sätter sig på kistan).
Var inte dum!
(pekar på bädden)
Så! — sätt dig där! — Men svärdet, svärdet!
Det ha vi glömt. Nu far det inte rum. —
Hur skall man ställa till? Jag tror jag bär det
upp på mitt rum och gömmer det. — Var still
(öppnar dörren och lyssnar)
Borgmästaren (utanför).
Är Käthe där?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
