Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Olavus Petri. Af Fredrik Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt själf verksamt deltog i den svenska
kyrkans reformerande. Men här liksom
i Tyskland stötte de nya sträfvandena
tidigt nog på lifligt motstånd från den
gamla kyrkans vänner, om än, såsom
framgår af det föregående, den
katolska kyrkans ställning i Sverige vid
denna tid icke var sådan, att den kunde
vädja vare sig till andlige förfäktare
eller yttre maktmedel jämförliga med
dem, som stodo den katolska kyrkan i
Tyskland till buds. Därför blef också
reformationens första afgörande seger i
Sverige långt lättare och raskare
vunnen, än det blef händelsen i
reformationens moderland. Framför allt
gynnades i vårt land, såsom bekant, de
kyrkliga reformsträfvandena på ett
utomordentligt sätt däraf, att Gustaf Vasa,
rikets befriare från det utländska
förtrycket, fann sitt nationelt politiska
intresse i viss mån sammanfalla med den
till Luthers namn sig anknytande
kyrkoförbättringens. Väl hade redan
katolicismens kraftigaste målsman i Sverige,
biskop Brask i Linköping, begynt
inskrida mot de lutherska kätterierna i
Strängnäs, hvilka, ehuru utan framgång,
gjorts till föremål för vederläggning af
en det därvarande kapitlets egen
ledamot, doktor Nils; men förmågan att
motverka det förmenta onda sträckte
sig icke lika långt som den ifriga
viljan. Själfve den påflige legaten i
Sverige, Johannes Magnus, fann sig af
tidsförhållandena manad att afstyrka
linköpingsbispens förslag om nedsättande
af en andlig domstol för att göra kort
process med Olavus och tillrådde i
stället att »med foglighet behandla denna
sak».
Under vistelsen i Strängnäs för
valriksdagen (juni 1523) trädde den nye
konungen i personlig förbindelse med
det kyrkliga reformpartiets ledande män.
Han hade väl icke mycket sinne för de
sväfvande frågornas religiösa innebörd,
men han hade så mycket mera öppen
blick för den fördel, som med det
lutherska partiets hjälp skulle tillskyndas
fosterlandet genom stäckande af den
katolska kyrkans världsliga makt. Han
antog nu Laurentius Andreæ till sin
sekreterare och kallade på våren
följande år Olavus Petri till Stockholm
såsom stadens »secretarius», en plats
som denne innehade till 1531.
Såsom Stockholm stads sekreterare
och bisittare i stadens råd hade Olavus
under denna tid att deltaga i
handläggningen af alla till stadens administration
och rättskipning hörande ärenden. Han
utförde detta värf med den insiktsfullhet
och samvetsgrannhet, som synes hafva
utmärkt allt, som han under sitt lif
företagit sig. Om den inblick, han under
denna sin ämbetsförvaltning förvärfvade
sig i stadens inre och yttre
förhållanden, vittnar hans Tenkiebok, ett slags
hufvudstadsannaler för åren 1524—1529.
Och de grundsatser, hvilkas
tilllämpning han fordrade af
rättskipningen i ett kristet samhälle, har han
senare uttryckt i de »domareregler»,
hvilka ännu i dag finnas aftryckta i
de vanliga upplagorna af Sveriges rikes
lag; genom dessa af ädel humanitet
burna »regler» bröt han stafven öfver
den på hans tid rådande inhumana och
barbariska praxis på ifrågavarande
område.
Men Olavus inskränkte icke sin
verksamhet till sekretariatets uppgifter.
Något af hans store läromästare Luthers
arbetslust och arbetskraft besjälade
äfven honom. Sålunda finna vi honom
under dessa år såsom en flitig och gärna
hörd predikant i stadens kyrka, den
enda egentliga församlingskyrkan i
Stockholm vid denna tid, den nuvarande
Storkyrkan. Här var då af konungen
såsom Stockholms förste evangeliske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
