Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Olavus Petri. Af Fredrik Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkoherde anställd mag. Michael
Langerbeen, som äfvenledes skall hafva
studerat i Wittenberg. Men Olavus
tillkommer utan tvifvel äran af att genom
sin kraftiga vältalighet och glödande
hänförelse först hafva i större
omfattning och med allt mer växande
framgång banat vägen för evangelii
tillägnelse af hufvudstadens befolkning.
Intill våra dagar fortlefver det
ytterligare af sagan utsmyckade ryktet om
»mäster Olof i korgen», hvars väldiga
predikan lyckligtvis blef något annat och
mera än en snart förklingande
ropandes röst i öknen. Man föreställer sig
denne predikare vanligen såsom en
eldnatur, som med ljungande tordöns
viggar slog ned på sina motståndare, de
papistiske gammalkristne, och hans
predikan såsom ett snart sagdt oafbrutet
ringande i stormklockan. Men en
uppmärksam granskning af hans predikosätt,
åtminstone för så vidt hans muntliga
föredrag får bedömas efter hans af
trycket utgifna predikningar — 1528 och
1530 utgåfvos af honom tvenne
postillor — är ägnad att åtskilligt beriktiga
nyss nämnda föreställning. Af direkt
polemik mot katolicismen förekommer här
så godt som intet, ännu mindre af
hätska utfall mot olika tänkande.
Predikningarnas styrka ligger i deras lugna,
undervisande karaktär, i den i dem
förkunnade sanningens egen öfvertygande
makt. Hvad som här bjöds
församlingen, var verklig religiös näring,
hämtad från evangelii örtagård, icke
allehanda konstiga fabler om helgon,
mirakler och järtecken, hvarmed man
tillförene trott sig kunna uppbygga »Guds
allmoge». För öfrigt var det icke blott
katolikernas villfarelser, Olavus såsom
predikant kände sig uppfordrad att
bekämpa. Han hade ock mod att rikta
sina angrepp mycket högt upp, då hans
plikt såsom evangelii förkunnare kräfde
det. Icke minst på Olavus träffar in,
hvad han själf en gång skrifvit om
Luther: »Thet är och wäl sant, ath han
haffuer straffat hårdelig herrar och
förster för theres misshandel och tyranij,
the brukat haffua medh theres
vndersåte, och thet borde honom göra, thy
han war en predicare.» Vi äga i
behåll en hans Predican emoot the
gruffveliga Eedher (tryckt 1539), af hvilken
konung Gustaf personligen kände sig
på ett närgående sätt träffad; och det
är väl icke minst i den i Olavus’
predikningar ådagalagda frimodigheten att
utan anseende till person tadla det
tadelvärda vi hafva att söka en af
anledningarna till den missämja, som snart
nog inträdde mellan konungen å ena
sidan, Olavus och de andra
reformationsmännen å den andra.
Olavus stod nu på höjdpunkten af
sin verksamhet såsom reformationens
banbrytare i vårt land. Genom sitt den
12 februari 1525 några månader före
Luthers giftermål ingångna äktenskap —
hans hustru hette Kristina och uppgifves
hafva varit dotter till den förut nämnde
Michael Langerbeen samt fem år äldre
än sin man — hade han till stor
förargelse för många äfven i yttre
afseende fullständigt brutit med den gamla
kyrkans bud och stadgar. Med mun
och penna fortsatte han oafbrutet under
de närmast följande åren sitt nitiska
befrämjande af evangelii sak. 1526
utkom vår första protestantiska
öfversättning af nya testamentet efter förebilden
af Luthers fyra år förut utgifna tyska
öfversättning; fastän intet
öfversättarenamn stod angifvet, antager man
numera på goda grunder, att detta
arbete flutit ur Olavus’ penna. Hvilken
välsignelserik betydelse införlifvandet
med vår literatur af denna vår kristna
tros heliga urkund haft för vårt folks
religiösa och sedliga lif, kan svårligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
