Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Olavus Petri. Af Fredrik Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutord lyda så: »Och war thenna hans
reesa ifrå Stocholm och til Danmark
sådana, at ää til huadh stadh han kom,
ther moste jw någhor låta liffuet till.
Så at hwar och en förståndigh man
wel merkia mötte, at han Suenskom
mannom een plågha wara skulle, och
itt rijsz ther Gudh them medh straffa
wille. Men loffuat ware Gudh i
euigheet, som haffuer kastat thetta rijszet i
eelden.» Den hvilar, denna krönika,
för den senare tiden på Olavus’ egna
iakttagelser, för den äldre på grundliga,
vidsträckta och mångsidiga förstudier.
Författaren hade rådfrågat, utom
tillgängliga urkunder af olika slag och
äldre sammanfattande krönikartade
framställningar, äfven vittnesbörden af
runeskriften och folklifvets seder och bruk.
Hans arbete utmärker sig för omutlig
sanningskärlek, beundransvärd
fördomsfrihet, strängt etisk uppfattning af
historien och ett ädelt, malmrikt och
karakteristiskt språk. Också har Olavus
genom denna krönika, om hvilken från
fullt sakkunnigt håll det omdöme
uttalats, att den är »kanske det ädlaste
uttrycket för renässansen i vårt land»,
förvärfvat sig ett namn såsom vår förste
pragmatiske historieskrifvare. Men en
så opartisk häfdateckning älskade icke
konungen. Och då nu af åtskilliga
andra anledningar konungens retlighet
blifvit stegrad till det yttersta, och
missnöjet därtill afsiktligt underblåstes af
konungens gunstling vid denna tid, den
1538 till Sverige inkomne äfventyraren
Konrad von Pyhy (Peutinger), stod helt
naturligt ovädersmolnens urladdning för
dörren. Olavus Petri och Laurentius
Andreæ, hvilken senare likaledes genom
sitt offentliga uppträdande ådragit sig
konungens höga misshag, anklagades
för högförräderi inför en enkom för
detta ärende tillsatt domstol, i hvilken
Olavus’ egen broder, ärkebiskopen
Laurentius Petri, var bisittare.
Anklagelseskriften, som upplästes nyårsaftonen
1539, omfattade en mångfald punkter,
som delvis gingo ganska långt tillbaka
i tiden. Så lades de båda anklagade
till last, att de icke nog kraftigt
motstått vederdöparen Melchior Hofman
och hans bildstormande anhang i
Stockholm 1524; vidare beskylldes de att en
gång — det var nu flera år sedan —
hafva, låt vara under biktens försegling,
erhållit kännedom om en stämpling mot
konungens lif utan att dock hafva
meddelat någonting härom åt konungen,
hvars för riket dyrbara lif sålunda
sväfvat i ögonskenlig fara. Dessutom
tillkommo särskilda anklagelsepunkter mot
hvar och en af dem. Olavus
anklagades för sin krönika, som icke stämt i
stycke med konungens uppfattning i en
mängd frågor, och för sina
predikningar, som icke varit nog underdånigt
hållna. Laurentius åter beskylldes för
halsstarrig envetenhet och slem
illfundighet mot konungen samt för
otillbörlig kritik af konungens kyrkliga
reformåtgärder. Utan någon egentlig
ransakning dömdes båda efter blott tvenne
dagars domstolsförhandlingar till döden.
Det skedde i Örebro den 2 januari
1540. Kung Gösta ville så hafva det.
Dock sattes dömen icke i verkställighet,
utan de dömde erhöllo sedan af
konungen nåd. Laurentius fick köpa sig fri
genom afstående af största delen af sin
förmögenhet. För Olavus betalade
Stockholms stad såsom en gärd af
tacksamhet mot sin forne sekreterare den
erforderliga lösesumman.
Sedan det nu skildrade åskvädret
rensat luften, inträdde för Olavus tider af
större lugn och fred. Hans
predikoverksamhet i Storkyrkan fortgick och
öfvades med icke mindre trohet och
frimodighet än tillförene; hans
skriftställareverksamhet afstannade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
