Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Olavus Petri. Af Fredrik Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heller. År 1540 fullbordades den
öfversättning af gamla testamentet, på
hvilken, efter alla tecken att döma, äfven
Olavus hade nedlagt ett betydande
arbete, och som utkom i den af hans
broder Laurentius Petri det följande
året utgifna helbibeln (Biblia, Thet är,
All Then Helgha Scrifft, på Swensko).
För öfrigt synes konung Gustaf under
den följande tiden genom särskilda
ynnestbevis och utmärkelser hafva velat
godtgöra, hvad han förut i hastigt mod
felat mot sin forne bundsförvant och
vän. Vid upprepade tillfällen sökte
han intala honom att nedskrifva nya
krönikor i bestämdt af konungen
angifvet syfte, utan att dock, så vidt man
vet, den sannings- och frihetsälskande
mannen låtit sig af några kungliga
lockelser därtill förmå. År 1542
förlänade han honom inkomsterna af Alunda
gäll i Upland och utnämnde honom till
inspektor för Stockholms skola.
Troligen i denna sistnämnda egenskap var
det han författade sitt bibeldrama »Tobie
comedia» (tryckt 1550), hvars poetiska
förtjänster dock äro skäligen tunna.
Samma omdöme torde äfven gälla den
ganska omfångsrika episk-didaktiska
dikten Wårs Herras Jesu Christi pina
och Vpståndelse, hvars äldsta kända
upplaga väl utkom först fyra år efter
Olavus’ död och utan angifvet
författarenamn, men som dock med allra största
sannolikhet är ett verk af ingen annan
än Olavus. Den 7 april 1543 utnämndes
han af konungen till kyrkoherde i
Storkyrkan, där närmast före honom, efter
den i det föregående omnämnde
Langerbeen, en viss Johannes Kökemäster
varit evangelisk pastor. Såsom
kyrkoherde vid denna kyrka, där han redan
förut under nära två årtionden med
glödande nitälskan, kraft och framgång
utfört en evangelisk predikares värf under
både ondt rykte och godt rykte, var
sedan Olavus verksam under hela den
återstående delen af sitt lif. Han
nödgades dock vid slutet af sin bana med
sorg i hjärtat erkänna, att af den
religiösa pånyttfödelse, hvaråt han ägnat
sitt lifs bästa krafter, icke många
frukter kunde skönjas i människornas
sinnelags och lefvernes förbättning, om än
i det yttre allehanda afgudatjänst
och vidskepliga ceremonier lyckligen
blifvit afskaffade. »Världen är alltid
sig själfvo lik», var en reflexion, som, ju
längre det led, desto mera pressande
trängde sig på honom. Liknande
erfarenheter hade ock hans lärofader
Luther nödgats göra, och från dem
förskonas väl för öfrigt ingen, som vill
verka bland sina bröder för ett högt
etiskt-religiöst lefnadsmål. Säden
mognar endast långsamt, mycket långsamt
på Guds åkerfält. Emellertid har man
väl svårligen rätt att af några
eskatologiskt hållna skildringar, i hvilka
Olavus efter dåtidens sed gifvit uttryck
åt skäligen mörka framtidsutsikter för
mänskligheten — sådana apokalyptiskt
färgade föreställningar hörde då, vi
behöfva blott tänka på de tyska
reformatorerna själfva, till den snart sagdt
oundgängliga infattning, som omslöt
kristendomens pärla — draga den slutsatsen,
att den frimodige och varmhjärtade
gudskämpens tro på den evangeliska
sanningens segerrika makt mot hans
lefnads afton försvagats eller rent af
krympt samman till intet. Den fortlefde
nog ännu och bar upp hans inre lif, då
han den 19 april 1552 en tidig
morgonstund fick sluta sina ögon i döden.
Han var då 59 år gammal.
Hans graf reddes i Storkyrkan, där
ännu för femtio år sedan, innan denna
kyrka för vidtgående reparationer i det
inre undergått ganska omfattande
förändringar, fanns på stora gången midt
för predikstolen en grafsten med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
