Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Falken. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Falken.
Renauds ögon togo färg af dagern,
domnande matta och mörka i
skymningen; lysande, smältande guld,
när solskenet svepte öfver hans hår
och sträckta hals; gnistrande i vidgade
och krympta flammor, när de spejade
öfver fälten med blå dimma mot
morgonrodnaden sneda ljus och hararnas
prassel i snåren och skrämda fåglar på
gungande kvistar.
En lat och stolt blick, reflex af
för-gylldt stål på hvilande dolkfäste, af
lyckoslant på zigenarflickans brunabröst;
lat och stolt var också rytmen i hans
nakna fötters gång, eller armarnas linie,
när han lade sig rak i hettan med
händerna under nacken och hörde hornen
jubla på afstånd och marken darra för
jägarnes ridt.
Men, när det så blef tyst — en
underlig spänd tystnad, liksom sträckt ut
i ett spetsigt hvalf af orörlig väntan
med tvenne svarta, krympande fläckar,
som stego i kretsar högst uppe, — då
vände Renaud sig ditåt, lutad på
armbågen, med ögonen stora och läpparna
halfslutna, och när punkterna stötte
samman och föllo, den ena sviktande i veka
bukter, den andra skarp som ett spjut
ständigt öfver, och den blåa luften åter
klang af röster, och ryttarne sprängde
fram att se falk och häger sluta sin
strid, då sprang gossen nära, och han
skrek af fröjd, när falken lyftes, ännu
darrande af ifver, på sin herres handske,
med vingarna hängande och ögonen
blinda under hufvan.
Ofta följde han med till sire
Enguer-rands bakgård och såg falkenerarne bada
jaktfåglarnas gula fötter i metallskålar
och torka dem omsorgsfullt, som vore
de furstebarn, med hvar sitt märkta
kläde, och smeka deras halsar, tills de
slöto de nakna ögonlocken och drömde
mot vårdarens axel.
Och Renaud skulle gärna gifvit tio
år af sitt lif eller en af sina tio fingrar
för att få hålla dem så, de stolta, tysta
djuren, men de fingo icke röras af hvem
som helst, de voro ädla, de hade hvar
sin handske, sirad efter rang, hvar sin
hufva med spetsmönster på, hvar sin
särskilda föda, och man talade med dem på
ett sällsamt, ålderdomligt språk med
snirklad etikett. Renaud nästan rodnade,
när han mötte deras stora ögon med
likgiltig, lättjefull hvila i, och mest för
sire Enguerrands hvita islandsfalk, som
hade röd purpurhufva med guld, röd
purpurhandske, en rem med milanesiska
silfverbjällror om foten och en blick af
trött förakt och hjältesagors gula sol.
De unga fåglarna, som ännu skälfde
af raseri öfver fångenskapen och under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0073.html
