Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Falken. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
PER HALLSTRÖM.
hufvans natt drömde om fria jakter och
reste halsfjädrarna för att skrika och
tämdes med svält och mörker, dem fick
han ibland lyfta ur buren, fick visa
dem dagern och se dem vackla med
blinda ögon först och klorna spända in
i hans handled, lugnare sedan, när
pupillerna krympte, och nästan smeksamma,
när han räckte dem en bit varmt,
blodigt kött, — men dem höll han ej af,
dem tröttnade han snart på, och han
lärde sig fort att se, att ingen hade
islandsfalkens bröstmuskler af stål och
långa breda vingar och hvilande styrka.
Men det var roligare än något annat
att se på, hur de öfvades till jakt efter
kung Modus’ visa regler, när det gått
om en tid, så att minnet af frihet värkt
bort, och de sutto där tunga och blinda
och dåsade på sina pinnar.
Först gällde det att vänja dem att
flyga igen, men med snöre om foten,
tills de lärt sig att vid falkenerarens rop
slå ned på den röda klädesbulvanen
med ett par stora hägervingar på, som
han svängde i luften vid en rem i
konstigt afmätta kretsar — vackert var det
att se — och vid hvilken han bundit
bröstet af en vaktel eller en del af en
kyckling, som falken sedan förtärde med
raseriet öfver fångenskapen domnande
i blodtörst. Snart voro de så vana vid
det, att de aldrig sträckte ut snöret ens,
att det aldrig glimtade till i deras ögon
af vildhet; de spejade genast lugnt mot
lockbetet och stego blott för ordningens
skull, och emedan man väntade det af
dem, uppåt i en krets för att så
lättjefullt och kokett skjuta nedåt i en vid
svängning; och, när de miste snöret,
tycktes de icke känna det.
Nu var tiden inne att öfva dem till
jakt, hvar på sitt byte, de mindre på
vaktlar, på rapphöns eller sparfvar, de
större på harar eller hägrar eller glador,
de oädla gladorna, som hade kråknatur
till sina starka klor och näbbar och
aldrig kunde tämjas att äta vid ridderlig
taffel.
Först fingo de bulvaner, som liknade
bytet, med ett stycke älsklingsföda inuti
att leta upp, sedan lemlästade kräk, som
de kunde slå klorna i genast och slita
upp i halfväckt raseri, så allt svårare
rof att fånga, tills de lärde sig att åter
njuta af jaktens tjusning, och de gamla
vilda instinkterna vaknade igen i full
styrka, men behärskade och förädlade,
så att de lugnt släppte det döende
bytet efter en kort rusdryck af blod och
åto blott från sina sirade fat, utan ifver,
som det passar sig för riddares fåglar.
Och deras ögon blefvo lata och stolta
och togo färg af dagern, svarta när
huf-van lyftes af, ljusnande till smältande
guld, när de stego i solljuset, brinnande
af gnistor öfver rofvets skrik. De lutade
sig smeksamt mot Renauds bruna hand,
men ingen var som islandsfalken med
trött, konungsligt förakt i blicken, och
han var led vid dem alla, tryckte
hård-händt näbbarna till, när de ville leka,
och kastade undan dem vårdslöst och
härmade gladans skri, så att de skälfde
i oro, och lämnade fågelgården med
männens svordomar efter sig och det
vida, bruna fältet framför sig.
Sire Enguerrand red hvar dag ut på
jakt och oftast med den guldstickade
röda handsken på, ty endast
islandsfalkens bj ällerklingande flykt kunde väcka
sång i hans inre och komma honom att
andas morgonens skarpa, lätta luft med
glädje, som drucke han ett lifvande vin.
En dag hade falken kastat hägern
blödande i en sump bak ett skogssnår, där
jägarn fann honom och knäckte af hans
hals, men falken själf var borta,
antingen han lockats af ett nytt rof eller
skytt det bruna vattnet, eller af en nyck
låtit sig lyftas och ryckas med af blåsten,
— fåfängt sökte man, fåfängt ropade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
