Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Leo XIII. Af Claes Lagergren. Med 1 bild (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
CLAES LAGERGREN.
sitt snöhvita hår, den fina, böjda
gestalten, som då och då rätar ut sig, när
hufvudet höjes uppåt, den välljudande
stämman, som har sitt egna, högtidliga
tonfall, kunna aldrig glömmas. Det är
en innerlighet, som aldrig slappas, som
hvarje gång på nytt frapperar. Det är
tydligt, att den bedjande prästen i dessa
ögonblick är närvarande på Golgata
och där i bön talar med den Korsfäste.
Efter messan intager påfven sin
första kroppsliga spis, som är högst
obetydlig. Därpå börjar arbetet.
Sekreteraren är redan där med sina papper.
Påfven vill granska allt, själf begrunda
och besluta. Den darrande handen
tecknar under i små, men förunderligt
tydliga och fasta bokstäfver: Leo p. p. XIII.
Klockan half tio kommer
kardinalstatssekreteraren med sin portfölj och
sina depescher. Under tiden hafva de
yttre mottagningsrummen upplifvats af
vakthafvande och besökande.
Kardinaler vandra in genom salarna, några
af dem, som stå i spetsen för viktiga
ämbetsverk, hafva sina bestämda dagar.
Ambassadörer och ministrar komma i
stor uniform, romerska patriciatets
familjer, damer med svarta slöjor,
biskopar i gredelint från världens alla delar,
den engelske ovan att bära den fotsida
romerska kaftanen, och österlandets
patriark med böljande skägg och
prunkande kors, bärande sin dräkt som en
konungamantel. Alla tungomål talas,
alla dialekter förnimmas.
Här sitta kapucinermunkar med
bara fötter, de äro från Bagdad, från
Ninives och Babylons ruiner. Där läser
en svartklädd pater af jesuiterorden sin
andaktsbok, under det han väntar, —
han har nyss varit vittne till den sista
massakern i Kina. Där äro två S:t
Vincent de Paul-systrar i sina hvita
dok, de komma från San Francisco.
Morgonen och förmiddagen gå förbi.
En efter annan införas de besökande,
och dörren stänges om dem och den
helige fadren, så att de ostörda måtte
kunna tala om hvad de hafva på hjärtat.
Om torsdagen är vanligtvis allmän
audiens, då påfven, antingen sittande
på sin tron i tronsalen, eller görande
rond, emottager flera hundra
audienssökande, som en och en eller i
familjegrupper föreställas för honom.
Han tröttnar aldrig att välsignande
lägga sin hand på deras hjässor och,
lutande sig ned, uppfånga från deras
af rörelse darrande läppar de ord af
sorg, som tveka att komma fram.
Det är då ej endast katolikers tårar,
som falla på hans händer. Jag har
äfven sett mången protestants vid detta
tillfälle sakta rinna ned i de gråa skäggen
och utefter hälsans och ungdomens friska
kind. Där anförtror en moder honom,
att hon förlorat sitt enda barn, som hon
outsägligt älskat. Där en fader, att
hans son täckt hans ålders dag med
sorg och vanära. Det är ett långt tåg
af lidande för honom att trösta.
Samma historia i alla dessa hjärtan. .Samma
instinkt för dem dit. Det är till Rom
kejsarinnan Charlotte af Mexico
skyndar, när hennes Maximilian ej är mer.
Dit kommer storhertiginnan af
Toscana, Johann Orths moder, som ännu i
ångest tviflar på sin sons död; dit de
glömda, de ringa, de arbetande.
Efter att klockan ett hafva, alltid
ensam, intagit sin middag, som,
bestående af några rätter enkel föda, inbäres
i hans arbetsrum, företager påfven, om
vädret är vackert och göromålen ej
alltför mycket hindra honom, en
åk-och spatsertur i trädgården. Han är
då ledsagad af sin vakthafvande
kammarherre och en af adelsgardet till häst,
som rider efter vagnen. Efter en stund
stiger påfven ur och går till fots. När
man från inkörsporten först kommer in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
