Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Leo XIII. Af Claes Lagergren. Med 1 bild (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leo xiii. 125
101
i trädgården, följer man en mur, mot
hvilken en rad präktiga apelsinträd låta
sina frukter mogna. Om man följer
densamma rakt fram, så kommer man
till en inhägnad gård, där hvita
påfåglar med sina stolta släp promenera
af och an, under det flockar af hvita
dufvor flyga fram och åter. Där
stannar ofta den djurälskande Leo för att
mata sina skyddslingar. Längre bort
komma klarögda antiloper fram ur ett
afstängdt snår att taga bröd ur
påfvens händer. På några sluttningar har
Leo XIII med stor omsorg anlagt
vinodlingar. Oaktadt telningarnas ädla
ursprung från Guienne och Xeres de la
Frontera och ali kostnad, som blifvit
nedlagd på odlingen, kan ej påfven
glädja sig åt att hans trädgård alstrar
någon ädel saft. Det skämtas till och
med inför honom bland kardinalerna, då
han ibland åt någon förärar några
buteljer, öfver hans vin och dess besynnerliga
smak.
Vatikanens trädgård ligger högt och
erbjuder härliga utsikter öfver Rom,
campagnan och de blå bergen. Där
öppna plötsligt järnekarna sitt
mörkgröna hvalf och omfatta i sin ram en
utsikt af Monte Mario och Ponte Mölle
(pons milvius), där Konstantin och de
kristne vunno slaget öfver Maxentius
och den hedniska världen. Det var
öfver Monte Mario, som korset strålade
i skyn. Ofta har Leo XIII stannat
under järnekarna och tankfullt blickat
bort mot Monte Marios cypress- och
pinieklädda höjd med Tibern därunder
och Monte Saracte i det blånande fjärran.
Den gamla fäjden tycktes vara nära att
förnyas; skola dessa samma stränder
blifva vittnen till en ny strid? Söker
hans öga segertecknet, det gyllene
korset däruppe i det molnfria, skimrande blå ?
Högre upp utbreder sig utsikten
öfver hela Rom, ett skönt panorama af
kupoler och torn, af trädkronor och
ruiner; där synes Colossei mörka kam,
där Lateranens höga bildstoder, där
Trajani kolonn, där Quirinalens fasad
och där Villa Medicis alléer.
Under höga ekar, där bofinkar och
näktergalar locka, där det om våren är
ett oafbrutet kvitter bland späda blad,
porlar vattnet i en sammetsgrön,
moss-höljd fontän. Cyclamen och sippor
väfva ett brokigt mönster i gräsmattan.
Där ligger gömdt bland häckar Pius
IVs casino, en tjusande skapelse af ädel
renässans med öppen portik,
springbrunn och loggia. Under
sommarmånaderna bebor påfven där några rum, som
iordningställas för honom.
Sedan promenaden i trädgården är
slut, återtager påfven på nytt arbete
och mottagningar. Och så kommer
aftonen. Den ensliga kvällsvarden bäres
in och tages bort, sekreteraren och
kammartjänaren draga sig tillbaka.
Påfvens ringklocka höres icke mer på
timmar. Allt är tyst. Vid en lampa lutad
mot sitt skrifbord sitter påfven. Ett
krucifix står på bordet framför honom.
Det är under dessa timmar, som han
författar, det är då, som encyclica efter
encyclica kommit till, då som den
märkligaste af dem alla »Immortale Dei»
skrefs. Hans kammartjänare har ibland,
då han oroats af den långa, oafbrutna
tystnaden i den framskridna natten,
vågat sig in och funnit honom
insomnad med det hvita hufvudet hvilande i
de hopknäppta händerna.
Ibland kommer då äfven i den tysta
natten en gammal kär vän från fordom
smygande med fingret på läppen, —
hon vill ej störa. Det är hon, sångmön
från de unga åren, från ferierna i
Car-pineto, från akademierna, sångmön med
sin latinska lager om pannan. Då lägges
för ett ögonblick encyclicans påbörjade
blad åt sidan, den tunga bördan, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
