Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder - I. Hans kolorit och teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
målaren ernst josephson.
I I I
äro misstecknade, lefva emellertid på ett
helt annat sätt än flertalet af de
korrekta figurer, som befolka vår tids
ex-positionstaflor. Och de lefva med det
speciela lif, som endast en af
inspiration buren pensel kan skänka
människor af oljefärg. Inspirationen kommer
honom ofta att skjuta öfver målet;
penseln hejdar sig icke i tid; en arm blir
för lång, en skuldra för bred, men
lifvet finns där — rörelsen, kraften,
karaktären.
Det är endast motvilligt — för en
lättare öfversikts skull — jag skiljer på
färg och teckning i Josephsons taflor.
Om färg och teckning hos någon
målare i vår tid bildat ett oskiljaktigt helt,
så är det hos Josephson. Hans figurer
äro icke först tecknade och sedan
färglagda. De äro liksom hos Rembrandt
formade medelst färgeffekter.
På en punkt måste äfven klandrarne
af Josephsons formsinne medgifva, att
han är öfverlägsen. Det är i
formbildningen och karaktäristiken af de olika
modellernas händer. I hans porträtt
visar sig detta bäst: den om andlig och
lekamlig kraft talande handen på höften
i Öster linds porträtt; de fina, nervösa,
af blå ådror genomväfda händerna på
fru N. af G:s bild; den långa, magra,
liksom uppför armen klättrande handen
på Birger (som landsknekt); Skånbergs
små fruntimmershänder, hr Renholms
på sitt sätt, och hr Fürstenbergs på sitt,
karaktäristiska händer. Öfver alla dessa
händer hvilar en uttrycksfullhet, som
alltid står i korrespondens med
personernas ansikte och karaktär.
Rörelserna hos Josephsons figurer
äro möjligen emellanåt forcerade, men
ännu oftare äga de en lugn,
monumental hållning, som knappast de här och
hvar förekommande grofva felen mot
proportioner eller den för färgens
uppgifvande använda, mer än vanligt våld-
samma tekniken förmå att störa.
Rörelsen i Österlinds porträtt är af en så
monumental hållning, att den
ovillkorligen leder tanken till de klassiske
mä-starnes taflor.
»Smederna» höja sig, trots den naiva
frontställning de intaga, eller kanske
just genom denna, till en liknande
monumental stil. — »Strömkarlen» — ja,
»Strömkarlen» är med sin momentana
rörelse likväl den mest monumentala
skapelsen af dem alla. Här är hvarje
linie balanserad med den finaste takt,
utan att rörelsen märkbart förlorat något
af sin ursprunglighet. Bålens och
benens hufvudlinier flyta nedåt i samma
riktning som den nedstörtande forsen,
liksom dragna med af denna.
Öfver-delen af kroppen och armarnes linier
höja sig däremot uppåt — till motvikt.
Det ena underbenet bildar likaledes
opposition mot de nedåt flytande
linierna, det stöder bakåt och uppbär med
sitt fotfäste i vattnet figurens jämnvikt.
Ett större plastiskt lugn i en
våldsam rörelse skall man hafva svårt att
uppleta. Olyckligtvis är modelleringen
af den nakna kroppens inre ytor i det
platta solljuset delvis torr och tung,
och därigenom kommer måhända det
inneboende lifvet på vissa punkter att
stelna. Valörerna af de nedre
kroppsdelarne mot den skummande
bakgrunden torde äfvenledes vara oriktiga,
säkerligen för ljusa; — detta stöter ögat,
fasthåller det frågande vid materien.
Den yttre silhuetten är däremot full af
lif, och konturen bär vittne om, att dess
mästare sitter inne med ett ovanligt
känsligt sinne för liniers rytmiska
vältalighet. Det var första gången den
sidan af Josephsons mångsidiga och
mångfrestande begåfning kom till
heders. I hans porträtt och genretaflor
spelar konturen alltid en sekundär roll.
Under en senare tid af sitt oroliga lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
