Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder - I. Hans kolorit och teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
richard bergh.
kastar emellertid Josephson, .såsom vi
snart skola få se, hela tyngdpunkten
af sitt konstnärliga uttryckssätt öfver
på linien.
I Josephsons produktion kan man
urskilja två distinkta tillvägagångssätt:
ett, som han nästan alltid användt, och
ett, som han däremot sällan tillgripit,
men till hvilket han likväl då och då
lockas tillbaka. Det första är det, som
alltid — och med rätta — framhållits
som det för honom mest betecknande:
det breda, improviserande
penselföredraget, som resumerar och sväljer i
stora tag. Det andra är dess antipod;
en lin, spetsig och ängsligt noggrann
pensels idoga sträfvan efter
fullkomlighet. Det senare tillvägagångssättet är
i allmänhet så förbisedt, att det torde
väcka förvåning hos mången, när jag
här talar om det. Det sammanhänger
emellertid så noga med en sida af hans
karaktär, att det förtjänar ett närmare
omnämnande.
Josephson yttrade en gång i Paris
till mig ungefär följande:
— »Det finnes bara två sätt att
måla — i alla händelser för mig, som
icke följer ett skolschema. Det ena är:
måla på inspiration, — medan färgen
är våt och stämningen varm, medan
den första entusiasmen ännu svallar i
ens blod och drifver på penseln som en
naturkraft. Det andra sättet är att måla
med en innerlig, långmodig kärleks
outtröttliga, aldrig sviktande och aldrig
sinande ömhet och omtanka; göra om
och göra om igen, älska sig in i hvarje
hörn af sitt motiv, i hvarje veck på ett
ansikte, i hvarje blad på ett träd. —
— — Det första slagets målningar bli
vanligen färdiga — på sitt vis. — Det
senare slagets bli aldrig färdiga.»
Kanske hafva vi i detta »aldrig
färdiga» att söka orsaken, hvarför på
utställningen af Josephsons samlade alster
det senare tillvägagångssättet var så
litet representeradt. Det fanns där
emellertid, och rikare företrädt, än man tror.
Det uppträdde till och med allt som
oftast midt upp uti det vanligare
maneret, armbågadt af detta, nedtystadt
af det, ohördt som en späd stämma i
en bullrande församling. Klippan bakom
strömkarlen, — hvem skulle tro det?
— är till stor del åstadkommen
medels små, små färgpunkter, hvilka tåligt
följa de små lavarne och remnorna, som
finnas där. Klädningarne på de kring
bordet sittande kvinnorna i »Spansk
dans» äro som broderade med en nålfin
pensel. Hufvudet på systerns porträtt
är slipadt med glas och måladt med
spetspenslar, under den ena veckans
dagslånga arbete efter den andras.
Hufvudet och händerna på modrens porträtt
äro likaledes målade med oändlig
sam-vetsgrannhet. Löfverket i »Svalka» är
prickadt med penselspetsen, blad för blad.
I fru Rubensons porträtt (bröstbild) tar
det finare maneret fullständigt öfverhand
öfver det gröfre, äfven om bilden till
följd af de starka, hela och bestämda
färgytorna icke vid första påseende
verkar utpenslad; hvarje detalj är gjord
med minutiös noggrannhet; ögonen,
munnen och de fina näsborrarne äro
formade med innerlig pietet och
tålmodighet; det lilla svenska landskapet i
bakgrunden är måladt med en kärlek
till småsaker, som rent af stör.
Josephson försökte en gång i ett
stort porträtt af fru Fürstenberg att
konsekvent hålla sig till sina fina,
kärleksfullt inträngande penslar. Det blef
ett tålamodsarbete för både honom och
modellen. Bilden blef i vissa delar ett
mästerverk; som helhet blef den stel
och öfverarbetad — eller kanske för
litet arbetad, ty sådana kärleksverk bli
ju »aldrig färdiga», alltid är det något, som
måste »göras om och göras om igen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
