Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Att dö. Af Arne Garborg. Auktoriserad öfversättning för »Ord och Bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att dö.
ger sedan har jag svurit öfver . .. den
där fästmannen hon hade ... att han
inte kunde ha uppehållit henne i tre
minuter till... så hade jag varit färdig.
Det sista gjorde mig ondt, och jag
försökte trösta honom.
— Du har väl ändå haft många
glada dagar, du morbror?
— Har haft, ja; — han log matt.
Löjet ville icke lyckas riktigt på den
ena sidan; det blef snedt och såg
underligt sjukt ut.
— »Har haft» går inte upp mot
»skall få» ... Men det förstår du ännu
inte.
Stackars morbror; det var väl så
där, då man var sjuk. —
Han drack vatten och började
igen.
— Hm. — Andra gången var jag
väl ungefär vid din ålder. Det var en
dag på vårsidan. Snön låg kvar, men
det töade midt på dagarne. Älfvarne
flödade upp och sprängde isen.
Jag fick tillåtelse af min far att
följa med drängarne och köra hem hö
och halm från Aurvik ... det där
underlydande bruket, du vet. Vi kunde inte
fara öfver isen längre; vi måste ta
vägen öfver bron . .. Men det var den
gamla bron på den tiden; inte någon
riktig bro, bara som en lång spång,
utan räckverk eller någonting; plankor,
lagda på tvären öfver ett underlag af
bjälkar — hm. Och den var hög, för
att inte isen skulle slå sönder den om
vårarne. Den var knappt mer än tre
alnar bred; bara så att man bekvämt
kunde köra öfver den.
Halt och glatt var där nu också
af tövädret. Medarne gledo, så att de
emellanåt kommo längst ut på
brokanten. Och där nedanför gick älfven
väldig och tung, i vild fors, med
brak och dån och knakande af drifis;
stora, väldiga isflakar. Jag satt på lång-
slädan och vågade knappast se ned ...
det var som en brusande afgrund.
— Hu!
— Hm. Hm — hm! — På
hemvägen körde drängarne i förväg; jag
och Blacken kommo efter med ett lass
halm. Jag tordes inte sitta på öfver
bron; gick vid sidan; ledde Blacken.
Jag var inte rädd; hade det gått bra
förr, så gick det nu också. Blacken
var så klok; han redde sig nog på
egen hand.
— Den första och svåraste biten
kom jag lyckligt öfver; då tyckte jag
att jag var på det torra. Jag höll
mig tätt invid Blacken och profvade
mitt mod med att gå och se ned i
älfven.. . det var vackert, tyckte jag;
storartadt. I gula hvirflar bröt den
fram, svart och djup; och isflakarne
tumlade på kant, mot hvarandra och
om hvarandra ... Och det var kanske
tjugufyra tum mellan mig och kanten.
— Så med ens — jag vet inte hur
det gick till; men lasset hade kommit
fram på sidan om mig, och de
tjugufyra tummen hade blifvit till tolf. Jag
ville rädda mig framåt Blacken igen;
då gled lasset med framändan (»hu,
morbror!») — litet grand, bara litet
grand... men kanten blef så smal, att
jag inte kunde komma fram längre.
Ptro, Blacken! — jag släppte
töm-marne och ville komma undan bakom
lasset... då gled den ändan också .. .
(»Nej, nej» . .. jag tog tag i hans stol)
— så gled hela lasset ännu en tum___
och ännu en liten half tum ... och blef
stående.
Han drog ett långt och djupt
andedrag. Jag höll mig fast i hans stol med
ett krampaktigt tag.
— Hm. — Ali utväg var stängd.
Mellan slädmeden och brokanten var
det nu så smalt, att tårna på mina
stöflar nådde öfver, tror jag. Jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
