Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Att dö. Af Arne Garborg. Auktoriserad öfversättning för »Ord och Bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 arne garborg.
lanåt hostade han till; men det hjälpte
icke mycket. Stundom var det, som
om tungan fastnade vid gommen;
orden kommo tjocka och klibbiga och
liksom stelnade; i synnerhet ville det
gärna gå sönder för honom, när det
var ord med många s. En och annan
gång kunde han vakna upp; då gick
det lättare. Och då blef jag glad; jag
trodde att han snart skulle bli frisk.
— Ja, ja, ungdomen . .. Då ser
döden elak ut.
— Tror du inte, morbror, att det
är svårt att dö?
— Nej, svarade han. Han sade det
så tryggt, som om om han hade försökt
det.
Jag blef nyfiken.
— Döden, hm, harklade morbror,
hälsar på oss rätt som det är. Hm.
Jag känner honom väl. Han är inte
farlig.
— Berätta, berätta.. . om du inte
är för svag ...?
— Hm; inte mycket att berätta.
Jag har varit i lifsfara många gånger.
Men det är inte det. Det är när man
kommer döden... så nära, att man
får . . . hälsa på honom ... Då
glömmer man att vara rädd.
Hm! — Första gången var jag
en gosse på fem år, eller litet mera.
Jag låg vid en å... vi bodde på
landet då. .. och kastade stenar i vattnet.
Det var fullt af småmört invid
stranden; hela flockar stodo där och gapade
och stirrade i det varma vattnet; jag
roade mig med att skrämma dem. Men
hur det nu gick till: efter en stund låg
jag själf där nere. Och jag tyckte att
jag låg bra. Jag låg på ryggen och
tittade rakt upp i luft och himmel . . .
som genom en blå slöja. Det var så
stort och blått och ljust däruppe ...
så vackert, tyckte jag.
Det blef lättare och lättare om-
kring mig, mer och mer ljust. Och
mjukt. Lätt. Det var som om jag
låg i luft, hvilade i luft ... mild, ren
luft, lätt och oändligt klar. Och jag
hade ingen annan önskan i världen än
att ligga där och hvila. Oändligt långt
såg jag, uppåt och utåt ... genom bara
diamantblå himmel, som hvitnade bort
i ljus. Darrande, tätt, tätt ljus ... så
tätt, att det blef till en hvit dimma.
Ett haf af luft och ljus. Och midt i
detta haf låg jag och hvilade — så
godt.
Han harklade och tog en klunk ur
vattenglaset, som han hade stående
bredvid sin stol; och jag såg på hans
ögon, att han började lefva upp.
— Men kändes det inte svårt att
inte kunna andas?
— Bara godt, bara godt; — han
skakade på hufvudet. — Lätt, lätt.
— Men inne i detta hvita, klara ljus
sträckte sig långa, lätta skuggor af
grönt och brunt; halfskuggor ... Gröna
blad, långa bruna grenar och stjälkar;
rent tropiskt, hm: en urskog af
palmblad ... och slingerväxter ... och
blommor, skuggblommor, stora som
månar . . . vildt och rikt i flockar och
bukter och långa flätningar. Hm. Jag
hade väl kommit ner i det frodiga
å-gräset, kan jag tro, bland
näckblommor och säf och annat, som gror i
djupen.
Han drog efter andan, djupt och
långt.
— Hade du medvetande?
— Hm — inte fullt. — Bara
bilder, som tecknade sig på näthinnan . ..
och speglade sig i hjärnan som genom
en dimma. — Mera mins jag inte, förr
än jag vaknade i armarne på
barnflickan. Hon var utom sig, hon — hm!
— det tyckte jag var besynnerligt.
Jag var bara förtretad öfver att jag inte
låg så mjukt längre. Och många gån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
