Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Arne Garborg. Af Hjalmar Söderberg - III - IV - Teater. Scenens ironi. Några betraktelser om den dramatiska konsten. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arne garborg.
157
för hvilka djäfvulen och helvetet äro
realiteter, lika oomtvistliga som länsmannen och
häktet — faktorer, med hvilka de räkna i
handel och vandel. Garborgs intimitet med
de religiösa ämnena lyser föröfrigt fram
öf-allt i hans författarskap. Religionens
terminologi är hos honom användbar till allt
och litet af hvarje. Målaren Peter
Tordenskjöld (i »Mannfolk») har sä kort hals, att
hufvudet ligger på axlarne »som Johannes
Döparens hufvud på ett fat». Målaren
Bjølsvik är törstig »som den rike mannen
i helvetet». — En likblek måne stiger upp
»som Lazarus ur grafven».
IV.
Den ständigt växande framgång Garborgs
diktning under de senare åren rönt i och
utom Skandinavien är något mycket
märkligt i en litterär returperiod som den
närvarande, då lusten och förmågan att beundra
öfver hufvud taget är betydligt afmattad.
Att erkänna ett verk och att njuta af det
blir i en sådan tid mera än eljes skilda
saker; man kan erkänna tio författare som
betydliga, ja stora, utan att vara intresserad
af mera än en eller två. Att Garborg har
intresserat i så vida kretsar, kan endast
tillskrifvas en orsak: hans förmåga att gifva
form åt tidens tankar. För eftervärlden blir
utan tvifvel »Trætte Mænd» ett af de
dyrbaraste dokumenten till studiet af vår
samtids psykologi.
Det är ett ställe i denna bok som
kanhända bättre än något annat sprider ljus
öfver den tidigare berörda dualismen i
Garborgs — och i samtidens — skaplynne.
Gabriel Gram sitter en dag vid stranden
och ser ut öfver vattnet: »Ens sjæl blir
som den blanke fjord med det underlige
dobbeltdyb. . . . Tilsyneladende himmelblaat
og luftklart og smilende, men i grunden
mørkt, dunkelt, svart, med korstrold og
nøkker og sunkne lig.»
Hjalmar Söderberg.
TEATER
Scenens ironi.
Några betraktelser om den dramatiska konsten.
hade varit och sett på ett drama af
en sydländsk författare, ett drama
med starka känslor och starka ord, där
viljor stötte samman och slogo gnistor som
fäktande sablar, där kärleken gick fram som
en murbräcka, och där sorgen snyftade på
ett ociviliseradt högljudt sätt. Stycket hade
gjort stormande lycka, den heta åskluft, som
hvilade öfver detsamma, hade smittat
publiken och urladdat sig i dundrande
applåder, efter hvilka man aflägsnade sig med
en välbehaglig trötthet, nästan som om man
själf hade deltagit i den skarpa brottningen.
Efter pjesens slut ägde följande samtal
rum på ett kafé, där några af konstens
invigde tagit plats.
Teaierhabituéen. En briljant pjes!
Verkligen en briljant pjes!
Recensenten. Ja, det är onekligen ett
godt stycke arbete. Särskildt synes mig
handlingen vara sammanlänkad med
mästarhand. Och den framgång det haft synes
mig vara ett synnerligen glädjande tecken.
Ty det tyder dock på, att den stora
dramatiska konsten ännu har en resonansbotten
hos vår publik, om man blott förstår att
slå an de rätta strängarne. Jag anser denna
aftons succés vara ett godt omen för
framtiden.
Ironikern. Var icke för hastig i dina
slutsatser. Hvad du vill betrakta som ett
framtidstecken, kan också helt enkelt vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
